Åsikterna om TV-kanalernas programledare, kommentatorer och experter är lika många som det finns TV-tittare. Inte minst inom sportsändningarna, där det vimlar av både stjärnor och tomtar.

Vilka är egentligen de bästa TV-sportprofilerna?

C.S.U kommer i mars att presentera resultatet av sin omröstning. Juryn, bestående av tio sportnördar, sitter just nu och jämför giganterna för att lägga sin röst på rätt ställe. Vi har tagit fram de kategorier vi anser viktigast och förhoppningsvis finns även din favorit med bland de nominerade.

Dessutom ska de vi kora den sämsta kommentatorn. Den kanske viktigaste kategorin?!

Studioankare - Fotboll

Ola Wenström
Ett proffs ut i fingerspetsarna. Aldrig några tveksamheter och skapar en lagom mix mellan eufori och harmoni.

Claes Runheim
Håller sig till sitt och låter experterna få "glänsa". En trygg röst vi förknippar med oförglömliga kvällar

Lasse Granqvist
Med spontanitet, entusiasm och kunskap har han klarat flytten från Radiosporten in i TV-rutan galant.

Tommy Åström
Med stort engagemang och en lagom portion pondus leder han fotbollssändningarna rakt in i våra vardagsrum.

Kommentatorer - Fotboll

Anders Fredriksson
Med engelskt fotbollshjärta börjar han bli ett klassiskt inslag. För oss som saknar honom går det ibland att höra honom som speaker på trav.

Jesper Hussfelt
Fotbollsnörd och toppkommentator i ett. Serie A-älskare som lyckas förmedla atmosfären kring fotbollsmatcherna på ett utmärkt sätt.

Henrik Strömblad
Har tappat en del av sin storhet men håller fortfarande måttet. Given etta för några år sedan.

Daniel Kristiansson
Bra koll på det mesta och vågar säga vad han tycker. Kan även göra ett professionellt jobb med mindre evenemang.

Experter - Fotboll

Ola Andersson
Med näsa för vad som bör förbättras. Gillar att se matcher från en tränares perspektiv, konstigt nog.

Glenn Strömberg
Sympatisk, självsäker och mycket seriös. Skapar intresse kring produkterna, vilket gör honom guld värd.

Hasse Backe
Delar, tack vare sin självklara pondus, med sig av sitt stora kunnande. Strålande under mästerskapen.

Jens Fjellström
Närvarande och positiv, med glasklara, klockrena analyser.  Duktig som kommentator, men ännu vassare i studiemiljö.

Kommentatorsteam

Eurosport Cykel
Roberto Vacchi och Anders Adamsson kompletterar varandra fantastiskt och har superkoll på precis allt. Har fått många "allmänt idrottsintresserade" att börja följa Tour de France.

SVT Friidrott
Christer Ulfbåge och Jakob Hård är ett strävsamt SVT-par som bildar stomme med välstammade Jonas Karlsson. Anders Gärderud är en krydda som klockren expert.

TV4 Friidrott
Johan Edlund, med 114 ögon, 210 öron, näsa för sporten och snabbt munläder. Alltid vassa intervjuer från innerplan och framförallt - ett friidrottsorakel i oerhört kunnige Lennart Juhlin!

TV4 Handboll
Robert Perlskog är en påläst nationalist som tampas sida vid sida med handbollsnörden Claes Hellgren. Duon har bjudit oss på en mängd analyser av klass och gjort svenskmatcherna maniskt rafflande och underhållande.

Sämsta kommentatorer

Bosse Gentzel
Alla trodde att ljudet hade försvunnit under Spanien-Sydkorea den där natten under VM 1994. Nej då, Bosse tog bara en tyst kvart mitt i matchen. Rutinerat...

Åsa Edlund-Jönsson
Lärde sig namnet på tre, fyra spelare i ishockeylandslaget. Sedan pratade hon ideligen om dessa under matchen utan att i stort sätt nämna någon annan på isen. "Kahnberg åker ner bakom mål... Kahnberg tar emot pucken... Kahnberg tacklar... Kahnberg byter... Kahnberg är skadad... Kahnberg, som slutade för två år sedan, gjorde mål i den här arenan en gång".

Kennet Andersson
Inleder med att staka sig fram mellan svåra ord som "fot" och "boll". När han väl får till en sammanhängande mening så visar det sig att han måste sett en helt annan match än resten av landets invånare.

Glenn Hysén
"Ska jag vara riktigt ärlig så har jag aldrig sett Ballack bra", sa Glenn och fick Strömblad att ramla av stolen av chock. Samtidigt gav han tv-tittarna en anledning att börja kräva drogtester på kommentatorerna inför direktsändningarna.

Björn Fagerlind
Kommenterade linjeloppet i cykel under OS 2004 och bjöd tveklöst på den absolut sämsta enskilda insats en svensk kommentator någonsin mäktat med. Verkade knappt förstå hur en sadel ser ut. Lyckades även ta sig in som 2:a på samma lista genom att återigen ha noll koll, den här gången på cyklisterna i Peking.

Specialpris

Chris Härenstam

Slog igenom som fotbollskommentator på Eurosport men har visat upp en imponerande bredd. Alltid påläst, engagerad och seriös.

Göran Zachrisson

Med märkligt hopsatta meningar och en alldeles egen syn på saker och ting gör han en golftävling i mängden till ett konstverk. Eller en film om ni så vill: Thriller, komedi, drama, action...

Kim Hartman

Både de insatta och nybörjarna brukar framför Eurosport få stor behållning av hans kunnande. Utmanar dessutom Zachrisson om titeln "mest egensinniga formuleringar".

Maria Strandlund

Satt i lördags på första parkett med bara ett par meter till kritan på Råsunda. Fick med mig ett par noteringar i tränarboken.

Sveriges tydliga och trygga försvars- och anfallsmetod. Inga förhastade beslut, inga blindpass utan full koncentration i varje moment och kvalitet i varje detalj. Kommunikationen mellan spelarna, rörelsen utan boll, ja det var verkligen ett imponerande skådespel att följa och ta del av så nära. Fotboll som den skall spelas, då den är som bäst.

Portugals platsbyten är välkända och för dagen tacksamt för Sveriges försvarsspel. Utan tålamod på kanten så började Ronaldo krympa ytorna för sitt lag istället för att hålla bredd. Istället för att vänta på spelvändningar och lägen till 1v1 situationer sprang han in i Sveriges ramstarka positionsspel. Tack och god natt.

Och Zlatan, hela Sveriges Zlatan. Teknik som få och stark som en armé, som Portugals spelare visade enorm respekt för. Mottagningarna och direktpassen med tre motståndare tätt bakom var som konstverk på en fotbollsvernissage.

Dags för C.S.U att presentera en ny lagdel - Min elva. Här får våra medlemmar chansen att ta ut sina elva favoriter som har ett mål i sikte - att vinna. Förutom startelva nomineras lagkapten, fem avbytare och vilken coach som skall leda laget mot succé. Först ut - A Seleção.

Det finns enklare saker än att ta ut de spelare som skall representera landet Fotboll. Genom tiderna har Brasilien skämt bort oss med en hel drös av fotbollsgenier. De elva som jag till slut valt kommer inte göra någon besviken. Med ett välbalanserat 4-3-3 kommer laget skörda enorma framgångar.

Målvaktsposten får rutinerade Taffarel ta ansvaret för. När ytterbackarna Cafu och Júnior konstant kommer fylla på framåt, känns det tryggt med två stabila mittbackar och ett tight tremmannamittfält. Ett mittfält bestående av idel vinnartyper som kombinerar hårt arbete med ren och skär bollelegans. Här hittar vi även lagets pådrivare och hjärta till kapten - Dunga.

Framåt blir det inga problem att både skapa målchanser och förvalta dem väl. Den vite Pelé - Zico blir släpande forward och hovleverantör till de två övernaturliga målskyttarna - Romário och Ronaldo.

En mycket välspelad EM-turnering lider mot sitt slut. Ett mästerskap som visserligen omfattat en hel del skrällar, inte minst alla turkiska vändningar, men som trots allt, när det väl är dags för final, avgörs mellan två riktiga tungviktare som nu står beredda i var sin ringhörna. Två lag som dock haft en helt annorlunda vinnarmentalitet genom åren.

I Tyskland verkar man få den redan i nappflaskan. Segrar är det enda som räknas och spelarna vet vad som gäller. Bokar man inte in finaldatumet i kalendern inför en turnering är man det närmaste en landsförrädare man kan komma. Det tyska folket har hårda krav på sitt landslag, men landslagsspelarna har minst lika höga kvar på sig själva. Något som också gett enorma resultat genom åren. Tyskland, inklusive Västtyskland, har vunnit tre EM-guld, tre VM-guld och varit i så många finaler att en matematiker skulle kunna  ramla ihop  av ren utmattning vid en närmare beräkning, lätt överdrivet. Det hela är trots allt ganska enkelt, i Tyskland spelar man för att vinna, punkt slut.

I ett splittrat Spanien ser man helt tvärtom på sitt rödgula manskap. Landslaget har ofta fått stå till svars för den politiska debatten, där framför allt basker och katalaner inte känner någon som helst känsla inför att representera landslaget. Klubblagen har i dessa områden gett fotbollssupportrarna mer landslagskänsla än det spanska landslaget gjort, inte minst i baskiska Athletic Bilbao, där enbart spelare med baskisk härkomst är välkomna att spela för klubben. Dessutom har Spanien hämmats av kraven på att alltid spela en sevärd fotboll samt att nerverna trutit när det väl gällt som mest. Spanjorerna har alltid kommit till turneringarna som en av huvudfavoriterna, för att gång på gång misslyckas.

Men Aragones har genom att gå sina egna vägar lyckats krossa myten. Han har petat bort en världsspelare som Raul ur truppen, han har bråkat öppet med flera av spelarna bara under detta EM och han ser nästan färdig ut att dö där han står och flämtar vid sidlinjen under matcherna. Men gubben har gjort resultat. Spanien har inte bara krossat förlorarmyten, det mest anmärkningsvärda är att man har gjort det genom att spela mästerskapets bästa fotboll. Precis som man alltid gjort. Visserligen gör Marcos Senna ett jättejobb på det defensiva mittfältet, men i övrigt har man haft enormt mycket offensiva spelare på planen, inklusive ytterbackarna. Man spelar med en enorm fart och är det enda landslag som hittat ett sätt att lyckas knäcka Guus Hiddinks ryska lokomotiv.

Tyskland är också offensivare än vanligt, liksom man även visade prov på 2006. Man går kanske inte framåt i lika galna attacker som spanjorerna gör, men man fyller på bra med folk i anfallen, och i semifinalen var det exempelvis ytterbacken Philip Lahm som avgjorde med ett distinkt avslut efter en raid på vänsterkanten. Tyskland är ett mycket bra lag med en fruktansvärt hög moral.

Vilka som får höja bucklan timmen före midnatt är en öppen historia. Spanien imponerade enormt mot Ryssland i semifinalen, men tvingas i finalen klara sig utan skyttekungen David Villa. Ett stort avbräck även om Daniel Güiza inte är någon direkt dålig ersättare. Om nu inte Aragones väljer att spela 4-5-1 och plocka in Fabregas på mitten, ett spelsystem som kanske skulle gynna spanjorerna ännu mer.

Tyskland är dock alltid Tyskland, de vet vad som gäller och jag tror även att tyngden kan fälla avgörande. Tyskarna väger i snitt ett antal kilo mer än de spanska spelarna och är dessutom betydligt längre. Därför tippar jag att finalen avgörs på en fast situation med Miroslaw Klose som guldhjälte.

Årets upplaga av Wimbledon ser något mer spännande ut än vi vant oss vid på slutet. Roger Federer har ju tagit fem raka segrar i den prestigefyllda grästurneringen. Imponerande av Federer men visst har det stundtals varit lite tråkigt, sett ur oss åskådares perspektiv. Skulle schweizaren ta sin sjätte raka Wimbledon-titel blir han historisk och slår till slut Björn Borgs rekord.

Året har hittills inte varit helt problemfritt för Federer (men då jämför man med närmast felfria säsonger) men formen verkar det inte vara något fel på. Han vann uppladdningsturneringen på gräset i Halle, efter stabilt spel rakt igenom.

Det ser som sagt lite jämnare ut i år. Varför?
Jo, dels är Novak Djokovic ett år äldre och ett år bättre.
Dels har Rafael Nadal förbättrat sitt spel på gräs för varje år. Ifjol var han ju faktiskt nära att sätta stopp för Federers Wimbledon-svit.

Federer och Djokovic är på samma halva medan Nadal är "ensam" på sin halva. Ja, det finns väl en till som är huvudet högre än de andra. Jag tänker på Andy Roddick som alltid är bra på gräs och har han vässat serven bör han gå riktigt långt. Förmodligen till en semifinal där Nadal blir för svår..

Vi kan inte räkna med några svenska framgångar i år, om de inte överraskar rejält.
Det har de i och för sig gjort tidigare men formen är för svag på flera håll i år.

Söderling har gjort flera bra insatser i år, men möter Federer redan i en eventuell andra omgång. Björkman får det svårt redan mot Clemént i första omgången och bör vara näst intill chanslös mot Davydenko i andra omgången. Thomas Johansson kan visserligen slå Spadea i första omgången men sedan stöter han på Baghdatis. Den sistnämnde är inte alls oäven på gräset och en så bra spelare ska inte Johansson ha en chans emot med det mestadels mediokra spel han visat upp i år.

På damsidan ska Sofia Arvidsson försöka prestera det grässpel hon gjorde för 3-4 år sedan. Hon har inte kommit upp i den nivån på senare tid men som helhet blivit en bättre spelare. Även hon stöter på hårt motstånd tidigt, då Sharapova lär stå på andra sidan nätet i en eventuell tredje omgång. Redan i första omgången får Arvidsson bekänna färg då hon möter seedade österrikiskan Sybille Bammer.

Allra först: Zlatan Ibrahimovic och Henrik Larsson är två fenomen.

Nästan allra först: Taktiskt flopp eller individuella tillkortakommanden- Grekland var frapperande dåligt och skämde ut sig igår.

När stora delar av spelarna i denna turnering tjänat sin första miljon, checkat in på någon berömd akademi eller kanske dragit på sig sitt lands skjorta för första gången, spelade Mikael Nilsson i Sveriges division 6. Fyra säsonger senare debuterade Mikael Nilsson i svenska landslaget mot Tjeckien, och gjorde två mål. Mikael Nilsson har genom hela sin landslagskarriär fått beskrivningen funktionell. Egentligen är det fotbollstermen "funktionell" som borde få beskrivningen Mikael Nilsson.

Det tog inte lång tid från det att Nilsson tagit bofast plats som högerytter-mittfältare i landslaget som det började bli kris på ytterbacksplatsen. Lagerbäck skall ha frågat Nilsson om han kan spela vänsterback. -"Nja min vänster är kass men de får du ta i så fall" blev det skånska svaret. Högerback fick det bli. Svensk pessimistmedia glömmer aldrig matchen mot Cassano och Zambrotta där Nilsson fick en större åka än vad alla Lisebergs åkband någonsin kan erbjuda. Men det är också i stort sett det ända de kan ta på. För de solida insatserna har radats upp och ofta blandats med väldigt framskjutna prestationer. Jag tänker främst på Spanien hemma i EM-kvalet där Nilsson var främst i en oerhört bra försvarslinje men också på Danmark borta. Nilsson gjorde en av sina första matcher som vänsterback och skulle möta Danmarks torpedtaktik. Danskarna hade lekstuga med storebror i 60 minuter men just på Sveriges vänsterkant kammade såväl Rommedahl som Grönkjaer noll, möjligen undantaget skapade hörnor.

Nu är det nytt mästerskap och den "funktionelle nödlösningen" återfinns som vänsterback i ett vinnande Sverige. Sverige som inte på något sett kunnat nå dessa framgångar om det inte varit för superstjärnor som Zlatan, Henke och Ljungberg. Men det är också Sverige som absolut inte kunnat nå dessa framgångar om det inte varit för den typen av spelare som personifieras så väl av unikumet Mikael Nilsson. Spelare som Svensson, Daniel Andersson, Alexandersson, Allbäck till exempel. Spelare som överträffar sig själva och sin vardag och som vem som helst kan förundras över att de har varit med och tagit ett litet land till fem mästerskap i rad.

Jag tycker att spelare och ledare ska vara försiktiga med att skälla på domare. Möts de hela tiden av protester och dålig attityd så tröttnar de till slut. Det är ingen slump att det är brist på domare.

Det är utgångspunkten. Nu tänker jag byta lag så att säga, för att istället kritisera de som hela tiden försvarar dåliga domarinsatser I detta exempel inom fotbollen:

När någon kritiserar domaren brukar det här vara motargumenten denne får höra:

"Spelar ni i division 5 så får ni ju räkna med att domarna håller den klassen"

Ett ytterst korkat resonemang. En division 5-spelare får i regel inte en krona för att spela fotboll, utan tvingas ofta lägga ner en massa tid och offra annat för att kunna utöva sin idrott.

Domarna får däremot arvode för varje dömd match. Utan att gå in på några exakta summor så motsvarar ersättningen vad spelare väldigt långt upp i seriesystemet tjänar. Detta beror naturligtvis på hur mycket man dömer, men i många fall ser det ut så. Alltså är det totalt ovidkommande hur lagens spelare presterar på planen. De har ingen lön att förtjäna, möjligtvis sin plats i startelvan.
 
En annan viktig jämförelse:
Domarna är faktiskt inte utövare när de springer omkring på planen. De är funktionärer. Hur många funktionärer får betalt? Svar: Knappt någon, inte ens i Allsvenskan. Allt från gubben i biljettluckan till bollkallarna... De får möjligtvis en korv, men i övrigt gör de det helt frivilligt och för att bidra till verksamheten.

Så ni som säger "Spelar ni i division 5 så får ni ju räkna med att domarna håller den klassen":
Ska vi räkna med att korven smakar bajs?
Att linjerna är kritade som en basketplan?
Att kaffet är iskallt?
Att det bara finns innebandymål att tillgå?

För det är de kraven man bör ha på de funktionärer som inte får betalt. Om man nu utgår ifrån att funktionärer och spelare ska hålla den klass som serien i fråga gör.

"Skulle domarna klaga lika mycket när spelarna gjorde något fel, så skulle de inte få göra annat"

Eeeh? Hur påverkas Peter Fröjdfeldts prestation/resultat av att Kuivasto slår en indianare? Ingenting. Hur påverkas Kuivasto av att Fröjdfeldt tar en felaktig frilägesutvisning på honom? Ganska mycket va? Förhållandena till varandras beslut på planen är med andra ord inte riktigt likadana....

Till er som säger "Skulle domarna klaga lika mycket när spelarna gjorde något fel, så skulle de inte få göra annat":
Domarna ska strunta i hur spelarna presterar, de har väl annat att fokusera på. Detsamma gäller självklart spelarna; de ska inte spilla energi på att ifrågasätta domslut hela tiden. Men jag har aldrig sett en domare göra ett perfekt domslut för att sedan bli utvisad. Det drabbar ibland spelare som gör en perfekt brytning etc. Som sagt; domarnas beroendeställning är en helt annan.

"Döm själv så får du se hur svårt det är"

Vad jag vet så kan de flesta spelarna reglerna. Så jag tror faktiskt de flesta skulle bli riktigt skapliga domare. Men det är ingen myt att de som inte kan göra mer än 7 på klöven blir domare istället. Vi har alltså våra roller och satsar på olika saker här i livet. Jag skulle nog ifrågasätta en taxichaufför som var blind, en katolik med burka eller valet av forum för en stumfilm på P1. Inte sagt att alla domare som är dåliga ska lägga av, men de måste tåla att ifrågasättas. Det är en del av rollen/(yrket?!).

Som avslutning vill jag än en gång poängtera att spelare och ledare bör uppträda på ett bra sätt mot domarna. Det är ingen tacksam uppgift att blåsa i pipan och genast få höra ett tjog mansröster vråla "Men för helvete, vad ser du med?!" Så all respekt för de som på ett seriöst sätt antagit sig domarrollen.

PPFFUUUUIIIT!!

Under torsdagens match mellan Gais och Hammarby stod bortalagets sektion ödsligt tom, sånär som på en enda stor banderoll med texten: "SvFF, sluta kväv supporterkulturen".

En passning riktad till Svenska fotbollsförbundet med en uppmaning om att ta bort regeln om att bortalagen själva ska behöva betala kostnader i form av vakter till arrangemang man själva inte arrangerar.

Den nya regeln, som innebär att bortalagen ska få stå för notan gällande säkerhet kring sina fans, har debatterats kraftigt på sistone och flera supportergrupper har stått enade i frågan om att det är fel. Publikdragande Hammarby och AIK har gått ihop inför måndagens derby och kommer för första gången någonsin anordna ett gemensamt tifo för att belysa var man står i frågan. Båda supporterklubbarna har dessutom bestämt sig för att bojkotta sina två nästkommande bortamatcher i seriespelet för att protestera ytterligare. Bajens bortasektion stod tom mot Gais och när AIK spelar bortamatch mot Göteborg nästa vecka så gör man det utan några anhängare på plats.

SvFF har genom åren fått en hel del kritik, men samtidigt gjort mycket bra saker för svensk fotboll överlag. Man har fått fart på det allsvenska intresset och hjälpt sitt landslag till fantastiska framgångar. Men i det här fallet är man fullkomligt ute och cyklar. De klubbar som har flest supportrar drabbas hårdast av den nya regeln, men det är också dessa klubbar som skapar mest drag på de allsvenska arenorna. Och drag skapar även större intäkter till övriga klubbar.

Vi leker med tanken att en klubb som Norrköping har ungefär 7.000 åskådare på sina vanliga hemmamatcher men 17.000 mot Stockholmslagen. Ett ganska realistiskt scenario. Stockholmsklubbarnas fans bidrar med ungefär hälften av de tiotusen extra supportrarna medan de övriga är hemmasupportrar/neutrala som går för att de vet att det blir bra drag i dessa matcher. Tiotusen extra åskådare som betalar 150 kronor vardera innebär en och en halv miljon extra intäkter till Norrköping jämfört med en vanlig match.

Utan Stockholmsklubbarnas bortafölje drar matchen säkerligen inte mycket fler än det vanliga snittet och det drabbar ju givetvis hemmalagets budget negativt. Egentligen är det hela ganska enkelt. Drar ett arrangemang mer folk, innebär det givetvis mera intäkter, men lika logiskt även fler utgifter. Så fungerar ju den här världen i alla sammanhang.

När AIK oväntat åkte ur allsvenskan 2004 gick snacket om att klubbdirektörerna i Superettan var de stora vinnarna. Man skulle kunna ställa sig frågan varför. För att det skulle behövas fler vakter och generera fler våldsamheter? Eller för att en klubb som AIK drar så enormt mycket mer publik och därmed intäkter än ett lag som exempelvis BK Häcken?

Jag tror att alla läsare på den här hemsidan förstår att det sista alternativet är det rätta och jag hoppas att alla också förstår hur fel denna nya regel är. Det enda jag skulle kunna tänka mig gällande samma regel är att bortalaget i så fall också får ta del av publikintäkterna på bortasektionen. I så fall är det hela en annan sak.

Fun! Exciting! Challenging! That is how bodyboarder - and World Champion - Jeff Hubbard describes his sport. "It is so much fun, and the excitement is hard to match. You have an emotional connection with nature as the ocean is your playground" says Jeff when asked what non-bodyboarder are missing out on.

Bodyboarding - for those of you who do not know - is basically a way of riding waves (like surfing). Instead of a large surfboard you use a smaller, rectangular shaped board that is made out of foam. This "boggie-board" was a direct invention of Tom Morey in the 1970's and since then the sport has grown tremendously. There are different ways of riding the board and some people stand upright or on one knee, although the most common way is to rest your upper-body on the board. That is the way Jeff Hubbard rides, and that is the way he became the world champion after clinching the tour-title by winning the Pipeline Pro contest in Hawaii in 2006:

"It was a dream come true... To be a World Champion and to win it at home in Hawaii with all your friends and family cheering you on and the support and excitement from every one else... It was the highest of highs!"

Jeff grew up in Hawaii on the island of Kauai. At an early age he went with his family and friends to the beach to ride waves and learn what they could do. He started bodyboarding when he was around 10, and by the time he was 15 he realized that he was pretty good: "An older friend from school told me I was good - but not as good as him yet!" Jeff would soon be better though, and he actually won the first competition he ever entered - only 15 years old. Growing up, he had many heroes and one of them was legend Mike Stewart (9 times World Champion, 11 times Pipeline event winner). "Like for every other rider on the planet he was my hero. But he was untouchable so mainly I looked up to some amazing professionals from my area such as Kyle Maligro, Chris Burhart, Harry Antipala, and Chris Tenneberg. These guys were inspirational as they were from my area and doing so well in competitions and getting paid and making videos. That was great to see and pushed me to get better."

Jeff has been competing on the World Tour since 2002 and, as already mentioned, won it in 2006. The bodyboarding community is a small and close group of people, who are all friends and have respect for each other. However, Jeff admits that it is very competitive, and that there are definitely some guys he really enjoys beating more than others as well as hate losing to. Pipeline (on the North Shore of Oahu) is his favorite place to compete, and going in to a season he sets the goal to win there. The Shark Island contest is also a contest that means a lot to him, and that he focuses a little extra on. Generally though, he sets more strategic goals like winning the world title. In order to realize these goals he trains like a maniac! "I stretch for an hour each day and I am in the water bodyboarding between 2-8 hours a day depending on the conditions and the event schedule. I also swim, bodysurf, surf or do bikram yoga when the waves are not good for bodyboarding."

People in the industry acknowledge Jeff as an innovator that is constantly pushing his boundaries. For example he is considered one of the few who have ever done an aerial 720 (you do the math to see how many spins in the air that is!). "I am constantly trying to improve my riding. To do new moves is fun and difficult as it takes certain special waves to generate the necessary speed to do these tricks. So it is not often that I can try something new, but I am always working on new things and hoping I will get to try and perfect them when the chance arises. The future is in doing crazy moves in bigger waves and this is happening now as the standards are being raised higher each year. It will be great if bodyboarding can improve in smaller surf and show case amazing moves in small waves as well. That will also get people excited."

Even though bodyboarding is Jeff's job he can relax and just enjoy doing it as well. His favorite place to have fun bodyboarding is wherever he can be with his friends and be smiling in the water. He has caught many amazing waves but when asked about the best ever he mentioned a session in Indonesia where the waves barreled for over 20 seconds over a shallow sharp reef. It was just him and some friends having a great time and it is something he will remember for the rest of his life. Although, he does have some bad experience from the water - he has been hurt many times: "I hurt my back a few times after landing some aerial moves. I also have many scars from getting cut after hitting the reef" he tells me.

Every time I meet Jeff (we have known each other for a couple of years now) I am amazed by how grounded, humble, and subtle he is. He has no ambition to be the center of attention and can sometimes be perceived as quiet. But after listening to him for a few minutes you instantly realize how intelligent he is. Currently, he is pursuing his Master's degree from Hawaii Pacific University and he is involved with a company called "No Friends" as well as a magazine called "Bodyboarding." With all that, plus spending time with his wife Heather, family and friends, and taking care of several dogs (at least 3 I think) it is hard to believe that he actually has time to do anything else. Especially considering that with being a professional bodyboarder you have to deal with a tough reality - a reality with around 170 traveling days per year for competitions, promotions, or shooting videos, etc. However, having the opportunity to be a professional bodyboarder is something Jeff is very grateful for. "I thank God, my wife, my parents, as well as my sponsors BZ Bodyboards, Viper Fins, Surf Sling, ebodyboarding.com and Vertra Sun Care for making my dream a reality."

Some things said about Jeff by bodyboarder Kai Duvall (who has competed against Jeff):

- "Jeff is the pinnacle of bodyboarding"
- "Unbeatable"
- "A whole level above"

Check out these videos of Jeff on youtube - they are well worth watching:

Fick ett sms från en lite smått upprörd Jelena Isinbayeva som undrade varför det inte dök upp någon damlista på hemsidan i kategorin "Årets idrottare 2007", när nu herrarna fick en sådan i början av januari. Och givetvis har den ständigt leende ryskan rätt. Här följer min lista över fjolårets främsta aktörer på damsidan. En lista som glädjande nog omfattar två svenskor. Håll tillgodo kära läsare och kommentera gärna vilka namn som ni anser att jag missat.

1. BLANKA VLASIC

Kroatiska höjdhopperskan svarade för en helt otrolig säsong och Stefka Kostadinovas världsrekord från 1987 var ständigt i farozonen under sommarmånaderna. Vlasic dominerade sin gren fullständigt och vann dessutom ett välförtjänt VM-guld i Osaka i överlägsen stil. I mina ögon årets främsta damidrottare år 2007.

2. JELENA ISINBAYEVA

Obesegrad även under 2007 och tog både VM-guld och plockade hem jackpotten i Golden League. Har sammanlagt slagit 21 världsrekord och det lär onekligen komma fler. Visserligen är inte damernas stavhopp den största och bredaste friidrottsgrenen som finns, men ryskan är ändå ett mirakel av Bubka-klass.

3. JUSTINE HENIN

Vann hela tio turneringar under 2007 varav två var Grand Slams, Franska Öppna och US Open. Belgiskan segrade dessutom i Masters-slutspelet i Madrid där hon finalslog Maria Sjarapova. Detta tillsammans med hennes "record" på 63-4 gör henne till en av 2007 års absolut främsta kvinnliga idrottare.

4. ANJA PÄRSON

Trots enorma förväntningar stod Tärnabyjäntan pall för trycket. Tre guld och sammanlagt fem medaljer blev facit under ett fantastiskt Åre-VM, och kvinnan med den lite smått otäcka säl-gesten måste absolut rankas som en av de största kvinnliga alpina åkarna genom alla tider.

5. MARTA

Världens bästa damfotbollsspelare bor i Umeå och kommer från Brasilien. Marta svarade för en fullkomligt fenomenal VM-turnering och hade stor show när regerande världsmästarinnorna från USA besegrades i semifinalen. Trots att Tyskland tog hem guldet var Marta turneringens obestridda drottning.

6. LORENA OCHOA

Annika Sörenstams arvtagerska är från Mexiko och heter Lorena Ochoa. Under 2007 var hon förkrossande överlägsen på golfbanorna runt om i världen och segrade i Brittish Open samt i ytterligare sju tävlingar. 26-åringen är i enormt stor ledning på damernas golfranking och lär försvara den platsen under lång tid framöver.

7. SANYA RICHARDS

Klantade bort sig på ett uppseendeväckande sätt i amerikanska mästerskapen på 400 meter och förlorade inte bara finalen, utan slutade fyra och missade därmed att knipa en av direktplatserna till VM. Tog dock grundlig revansch genom att plocka hem alla sex Golden League-tävlingarna och visa vem som egentligen är bäst i världen på distansen.

8. CAROLINA KLÜFT

Växjös sjukampsunder fortsatte att leverera under 2007. VM-guldet från 2005 försvarades med bravur och publiken i Osaka fick dessutom se 24-åringen sätta ett nytt prydligt Europarekord. Jackie Joyner-Kersey´s världsrekord kommer hon förmodligen aldrig slå, men Klüft är definitivt en av nutidens absolut största friidrottsstjärnor.

9. MESERET DEFAR

Etiopiska Meseret Defar fortsätter att dominera på medel- och långdistans. Under 2007 slog hon världsrekord på 3000 meter inomhus och 2000 meter utomhus. Dessutom vann hon givetvis även VM-guld på 5000 meter i augusti och fick därmed revansch för den snöpliga andraplatsen i Helsingfors.

10. LIBBY LENTON

David Beckham har haft en mycket lyckad karriär på klubbnivå. Det finns ju värre lag att spela i än Real Madrid och Manchester United. Värre lag som typ Los Angeles Galaxy... Jag undrar om han egentligen förstod vad han gjorde när han skrev på för att spela amerikansk soccer. Det är inget snack om att han på egen hand har ökat intresset i USA, men frågan är till vilket pris.

Nyligen avslutades "the Pan-Pacific Championship" på Hawaii's Aloha Stadium, med Beckham's Galaxy på plats. Inte så mycket på grund av att de kan spela fotboll utan mer för att Beckham lockar folk. Gamba Osaka från Japan, Sydney F.C. från Australien och de två MLS lagen Galaxy och Houston Dynamo gjorde upp om den nykomponerande titeln, på ett plastgräs liknande det som Sverige spelade borta mot Costa Rica på i vintras. Ingen spelare gillade "gräset" utan möjligen Gamba's brasilianska forward Bare som lyckades dundra in 5 mål på de två matcherna (varav 4 av dem kom i final-vinsten över Houston) och vinna titeln till sitt lag.

Men nu var det inte riktigt själva turneringen jag skulle beröra - utan det var ju David Beckham och framförallt hans situation. Han spelar med ett gäng sopor rent ut sagt, och man kan se på hela hans agerande (på planen) att det är extremt svårt för honom att sänka sig till den nivån. Som laget spelade den gångna helgen hade de inte klarat sig i en svensk division 1 serie. Uruselt tempo, dålig rörelse och initiativ-förmåga, samt en inställning som fick mig att må dåligt. Knappt en närkamp... Okay att de är mitt uppe i försäsongen, men det såg likadant ut under förra säsongen när de slogs om att ta sig till slutspel. Nej, Galaxy är ett uselt fotbollslag, men jag hoppas att Gullit kan få lite ordning på det hela. I vilket fall som helst måste det kännas lite underligt för Beckham i och med att han enbart är där för att locka publik. Han kan egentligen inte tillföra något till spelet av den enkla anledningen att han är så pass mycket bättre än alla andra! På Hawaii lockade han mindre än en halvfull arena (ca 23,000) av folk som knappt vet vad fotboll är. De var endast där för att se Beckham (och i viss mån local-boy Brian Ching i Houston) och började skrika och jubla så fort han var i närheten av bollen. Vid frisparkar och hörnor ställde sig folket - unga som "gamla" flickor och även vuxna män - upp för att ta kort och skrika uppmuntrande ord som "shoot it in goal" och "come on Beckham...look over here." Hur han slog frisparken/hörnan brydde sig ingen om... Det är lite lustigt för en "riktig" supporter som mig själv att förstå den hysterin och jubel som denna folkmassa fick ur sig under en så pass urdålig match. Hade detta varit en match i en europeisk liga hade lagen blivit så utbuade att de inte hade kunnat höra på veckor. Och detta förstärker bara bilden av Beckham som en publikmagnet och allt annat än den duktiga fotbollsspelaren han är. Han sköter dock jobbet som magnet till 110%. Hans bästa insats var efter matchen då han gick omkring en stund på innerplan innan han fick syn på en liten pojke på läktaren. Med en liten snabb rush närmade han sig de förväntansfulla fansen men pekade helt sonika på den lille pojken på 5:e bänkraden och drog av sig sin tröja och gav den till honom. Då var till och med jag tvungen att applådera.

Men jag undrar fortfarande om Beckham verkligen förväntade sig det här när han skrev på. Jag tror inte han förstod hur stor skillnaden var innan han kom till sin första träning och spelade sin första match, speciellt med tanke på att han fortfarande vill spela i landslaget. Han har spelat i två av de bästa klubbarna i fotbollens historia, och nu spelar han i ett av USA's sämsta lag. Det måste var oerhört frustrerande eftersom han fortfarande säkert skulle kunna spela toppfotboll ett par år till. Under hela sin karriär har han varit en dyrkad fotbollsspelare och personlighet, men fotbollen var alltid först. Här i USA kommer den långt ner på listan och jag vågar nästan säga att person-dyrkan är värre/större här än vad han har varit med om tidigare. Jag menar, säkert 20 av de 23 tusen åskadare som var på Aloha Stadium kom ju enbart för att se honom! Jag tror inte han har något emot detta, men i takt med att det blir tråkigare och tråkigare att spela fotboll så kommer frustrationen att öka och tillslut brister det nog för honom. Hur som helst så tycker jag det är ett sorgligt slut på en karriär som gått upp och ner, men alltid varit lysande.

Såg ni Fotbollskanalen i söndags?

En stor del av programmet ägnades åt att diskutera de senaste anklagelserna mot Dulee Johnson. Om vi börjar med det som var positivt:

Man hade bjudit in AIK-tränaren Rikard Norling så att han kunde ge sin syn på saken.

Att han dessutom tackade ja var på något sätt strongt, även om han antagligen inte såg någon annan utväg. En god talare är han oftast den, på sitt eget sätt, karismatiske Norling.

Jag reagerade på hur debatten fördes. Visst är det ett fotbollsprogram där vi vill höra saker som påverkar Allsvenskan, svensk fotboll osv...  Visst är det inget fel i att Norling vill hjälpa människan Johnson. Jag tycker dock sporten gör onödigt dålig reklam för sig själv med liknande debatter. Det måste låta märkligt för en icke fotbollsintresserad som slår på TV:n, läser tidningen eller liknande:

"I England där jag lirade fick man böta minst en veckolön så fort något sån't här hände"

Ungefär så sa Pontus Kåmark.

Tjenare, Ponta. Löneavdrag, oj vad saftigt! De tar verkligen i med hårdhandskarna mot spritproblem etc på andra sidan Nordsjön...

Det pratades även om spelarens närvaro vid träningar. Om signaler till andra klubbar och andra invandrare...

Jag tycker det är illa. Personen i fråga har alltså kört bil onykter, inte kommit för sent till en samling eller kallat tränaren för pucko. Om man låter tankarna vandra till existerande och kommande offer för dessa fruktansvärda tragedier (krockar med dödlig utgång etc.), så har i alla fall jag svårt att prata lön, kontrakt, signaler till spelartruppen, hur det påverkar spelarens prestation osv...

Till sist:

Såg min gamla tränare Håkan Ericsson gästa programmet Boniek på fantv.se. Bland annat diskuterades meningen med korta hörnvarianter. Ett av syftena som Håkan belyste är att man med en kort hörna vill skapa en ny rörelse för att på så sätt skapa en målchans. Ok, så.

Nuförtiden ser man allt fler lag som "går ut med" en extra spelare vid offensiv hörna. För mig är anledning ett sätt att förbättra oddsen innanför 16 meter. I och med nämnda taktikdrag måste även motståndarna gå ut med två spelare mot hörnflagga. Går man inte ut som försvarande lag med två, så riskerar man en svårlöst 2v1 situation.

Ni såg väl landskampen i Istanbul igår? På förhand nämnde någon sportreporter på tv, kan ha varit Claes Runheim, att det var något av en skräll att Micke Nilsson flyttades över till vänster för att låta Fredrik Stoor ta hand om högerbacksplatsen. Men det är väl egentligen inga konstigheter alls? Inte heller det faktum att Anders Svensson fick lira 90 minuter i den defensiva mittfältsrollen, medan Daniel Andersson fick sitta hela matchen på bänken. Det är ganska logiska val av förbundskaptenerna inför deras stora arbete i vår - att forma den svenska EM-truppen.

Som de flesta vet så får en mästerskapstrupp bestå av 20 utespelare och tre målvakter. Enligt enkel matematik två spelare på varje position, vilket i ett 4-4-2-spel borde innebära åtta försvarare, åtta mittfältare samt fyra anfallare. Många lag brukar dock vilja ha med fler offensiva spelare i truppen och för att kunna få det är enda chansen att reducera antalet spelare på någon eller några andra positioner. Och det är här laguttagningarna i de senaste landskamperna kommer in i bilden.

Om förbundskaptenerna anser att Micke Nilsson mycket väl kan vara ett alternativ till Erik Edman till vänster så talar mycket för att Lars-Roland endast väljer tre ytterbackar i EM-truppen, för att på så vis "frigöra" ytterligare en offensiv plats. Inte minst då i värsta fall även Niclas Alexandersson och Olof Mellberg skulle kunna spela ytterback och dessutom nya stjärnskottet (för alla utom oss Bajare) Fredrik Stoor kan spela på båda kanterna.

Om förbundskaptenerna även anser Anders Svensson vara ett tidigare val än Daniel Andersson som ersättare till Tobias Linderoth, så finns helt plötsligt möjligheten att frigöra ytterligare en plats i truppen, på Anderssons bekostnad, och endast ta med tre renodlade centrala mittfältare. Det skulle i så fall kunna innebära att yttrarna Chippen, Alexandersson, Ljungberg, Kennedy och Sebastian Larsson kan få plats i truppen alla fem.

Lars-Roland skulle även kunna tänkas nöja sig med tre mittbackar i truppen, men det tror jag inte att de vågar. Förmodligen får Andreas Granqvist följa med för att se och lära och i absolut värsta fall tvingas rycka in vid skador.

Att förbundskaptenerna tar med fem anfallare är jag däremot övertygad om. Tre av dessa är totalt givna (ni vet vilka tre jag menar) och jag tror att det ska mycket till för att de ska plocka bort Marcus Rosenberg. Sista platsen verkar i så fall stå mellan Markus Berg och Rade Prica och då dessa två känns relativt jämna bör den yngste få åka med till EM. Men jag undrar fortfarande varför inte Henok Goitom fått en ärlig chans i landslaget.

Många av oss växte upp och levde oss in i en låtsasvärld för fotbollsfantaster. Den alldeles egna galaxen innehöll osannolika hjältar som kunde utföra de mest otroliga tricksen med bollen som limmad vid deras fötter. Alec Shaw, Benny Dane, Tommy Barnes, Stan Stagg och Kid Cox gör listan på spelare som underhöll oss varannan vecka i Buster oändlig.

Men sedan tidningen gick i graven har vi fått söka substitut till våra gamla hjältar. Istället för magiska solonummer från Bullen och "tvåskruvade" skott från Känguru Kid får vi nöja oss med stjärnorna på de riktiga arenorna. Och med spelare som trotsar alla fysiska lagar som Zlatan, Messi och C Ronaldo så får vi minst sagt stimuli för våra sinnen.

Senast i raden av alla omöjliga och spektakulära bedrifter med lädret är nämnde Ronaldos frispark mot Pompey. En helt makalös bollträff som skickar bollen i en bana som går emot alla lagar om tyngdkraft. Ett oförglömligt mål i bästa seriestripsform.

Nu på söndag är det alla amerikaners favoritsöndag - det är återigen dags för Super Bowl. Denna gång spelas matchen (42:a i ordningen) i Arizona där de obesegrade patrioterna från New England tar emot jättarna från New York. New England kan skriva historia genom att bli det första laget att vinna samtliga matcher under en säsong - en enastående bedrift.

Det faktum att New England vunnit alla matcher är väl att jämföra med ett fotbollslag som vinner allt (liga, cuper) under en säsong som Man U gjorde för en massa år sedan. Laget är en maskin som är fulländad och inte har några direkta svagheter. De har utklassat allt motstånd och egentligen var det bara New York Giants som var riktigt nära att sätta stop för deras vinnar-streak under ordinarie säsong. Fast allt har inte varit frid och fröjd under året. I höstas uppdagades en spionhärva (passande nog kallad Spygate) där New England blev ertappade med att filma en motståndares signaler. Detta regelbrott slutade i totalt $750,000 i böter samt några tappade draftval. Fast allt tonades ner ganska snabbt. Nu oroas Patriots fans mest för att det ryktas att super-quarterbacken Tom Brady är skadad efter att han setts gå omkring med ett stort skydd på sin ena fot och dessutom misstänkts ha missat träningar. Om detta är ett spel för galleriet eller inte är svårt att sia om, men det ska extremt mycket till för att han ska missa matchen.

Giants quarterback är den mindre kända av bröderna Manning - Eli. Hans äldre bror Peyton räknas som en av tidernas bästa på positionen, men Eli har tills nyligen varit omdiskuterad. För mindre än två månader sedan ville Giants fans ha bort honom, men efter att överraskande lett laget till Super Bowl är han mannen på allas läppar. Eli är den enda quarterbacken under slutspelet som inte har kastat en interception, och med tanke på att han passade fel över 20 gånger under den vanliga säsongen är det mycket oväntat. Giants har chockat experterna genom att slå ur underläge i match efter match. Senast var det Green Bay Packers som åkte på en svinkall snyting i form av förlust i overtime i en temperatur på minus 15 grader. Kan New Yorkarna fortsätta att överkomma sådana besvärligheter så finns det givetvis en chans till vinst även i Super Bowl.

Förra året såg lite drygt 100 miljoner människor Super Bowl på i USA, och liknande siffror beräknas i år. Halvtids-showen och kanske framförallt reklamen pauserna är oftast uppmärksammande händelser som attraherar åskådare - förutom själva matchen då förstås. I år kostar en 30 sekunders reklamspot mellan $2.7 och $3.0 miljoner. Mina personliga favoriter brukar vara öl-reklamen, och det skall bli intressant att se vad som visas i år. Bud Light gör förvånansvärt bra reklam med tanke på det blasket de säljer som öl. Lite andra intressanta finansiella nyheter: företaget "Under Armour" (träningskläder) köpte en reklamspot och fick se sin aktie tappa 35% i värde.

Fotbollslandslagen i Europa har påbörjat förberedelserna inför sommarens EM-slutspel, bland  annat Sverige genom att i natt testa mittfält med spelare som spelar i norden och har en snittålder på drygt 30 år.

För oss åskådare började dock förberedelserna för knappt ett år sedan. Förra våren med knappt halva kvalet kvar gjorde UEFA sitt första och enda släpp av biljetter inför EM-slutspelet. Endast arrangörsländerna och mästarna var klara för slutspel och man kunde söka biljetter till spännande matcher som D2-D3 och A1-A4. Trycket var trots det enormt och många fick fortsatt förlita sig på TV-soffan. Men SvFF:s biljetter återstod om Sverige tog sig till EM-slutspel.

För en vecka sedan öppnade så SvFF sitt fönster för att söka EM-biljetter. Fakta är att Sverige får i snitt 6 000 biljetter per match när Sverige medverkar, av dessa går 23 % till sponsorer, 27 % till "fotbollsrörelsen" och 50 % till allmänheten. Hälften av allmänhetens biljetter går till landslagets supporterklubb.

Sponsorbiljetterna blir svåra att komma över. I begreppet "fotbollsrörelsen" ingår distrikt, klubbar och elitföreningar men hur dessa 1 600 biljetter per match verkligen fördelas är oklart.

För att få möjlighet att söka de biljetter som supporterklubben har tilldelats ska man ha samlat bonuspoäng genom att handla i shopen, gå på fotbollsgalan och se på kvalmatcher. Om man väljer att fokusera på att se kvalmatcher kan man dock inte göra det på valfri plats utan är hänvisad till norra nedre på Råsunda, på landskamper förvandlat till ståplats (förbjudet på internationella matcher), tillsammans med en klack där många satsar stort på öldrickande och sminkning inför match. Det finns därför en risk att analysen blir lidande på norra nedre och att man inte uppfattar exempelvis den mästerliga insats som Anders Svensson gjorde i hemmamatchen mot Danmark där han konstant såg till att ha markering av två danskar så att Z kunde få uppspelen och han ensam flyttade upp Sveriges försvarsspel tio meter när Linderoth föll lite för långt ner i planen.

Då återstår det 1 500 biljetter per match att söka för övriga svenska supportrar.

Exempel som Annika Sörenstam, Peter Forsberg och Zlatan Ibrahimovic är goda men få. När vi svenskar står raka i ryggen likt furor av stolthet över att idrottsmän/kvinnor från vårt lilla land gör så extremt goda prestationer i stora världen. Nyss hände det igen och sällan har lilla Sverige i stora världen varit så väl personifierat som när en av byn Tärendös drygt 500 invånare fick sitt stora genombrott och vann Tour de Ski.

Charlotte Kalla följde upp fjolårets dubbla JVM-guld med seger i den i år mest prestigefyllda tävlingen för seniorer. Hon gör det i en ålder av tjugo år i en sport där man av hävd har sin topp sex, sju, ja upp emot tio år längre fram i tiden. Med egenskaper som en exceptionell fysik, (högsta uppmätta lungkapacitet någonsin i sitt slag i Sverige bl.a) samt en vad hon visade i epilogen av Tour de Ski stor taktisk kyla har hon efterlängtat tagit plats som ny svenska stjärna i skidspåren.

Jag skickar härmed iväg den första serven i 2008 års upplaga av Australian Open. Årets första grand slam, som jag personligen alltid ser fram emot väldigt mycket.

Fjolårets turnering bjöd på en väntad segrare i Roger Federer. Hans finalmotståndare var dock en skräll: Chilenaren Fernando Gonzalez - som visserligen varit en mycket bra hardcourtspelare i flera år - prickade verkligen formen till turneringen. Efter två halvdana inledningsmatcher började uppvisningen:

3-1 mot Hewitt
3-0 mot Blake
3-0 mot Nadal
3-0 mot Haas

I finalen blev Federer alltså för svår ( segersiffrorna 7-6, 6-4, 6-4) men imponerande Austrailen-veckor av "Gonza". Faktum är att han sedan hade ett ganska uselt 2007. Ljusglimtarna var vinsten i Pekings International Series-turnering och dessutom var han den ende som tog set av Federer i Masters Cup (han vann t o m matchen). En parentes i sammanhanget: Även den turneringen spelades i Kina...  

Federer var det ja.
Det är även i år svårt att se någon annan slutsegrare än detta fenomen. Schweizaren är i mina ögon (liksom många andras; t ex broder Görhed) världens största idrottsman.

Nu har han dragits med magsjuka inför mästerskapen vilket naturligtvis oroar. Han ska dock vara återställd till turneringen startar. Förmodligen blir det tänkta upplägget rubbat men han bör kunna ta det lite piano de första omgångarna och samla krafter inför kommande matcher.

Nadal är som vanligt en av de främsta utmanarna, men visst känns Nalbandian (vilka matcher han gjorde i höstas!) och Djokovic som större hot. Murray är en joker, som ofta imponerar men inte riktigt räcker mot de bästa. Han har faktiskt 0-6 totalt i inbördes möten med Nadal(0-2), "Nallen"(0-1) och Djokovic(0-3). Fem av matcherna på hardcourt. 

På svenskfronten ser det mörkt ut. Thomas Johansson ska försöka försvara våra färger, men jag tror inte han tar sig speciellt långt. Så du som följer sport främst med svenska ögon bör nog prioritera handbolls-EM eller damernas längdskidor i januari istället...

Slutligen måste jag självklart avhandla ämnet Marat Safin. En av mina absoluta favoriter inom idrotten, alla kategorier. De matcher, ögonblick och minnen han tillfört mitt liv är jag evigt tacksam för. Hans fantastiska seger i Australian Open 2005 har inte direkt följts upp på något lysande sätt. Skadeproblem från och till 2006, då han bara stundtals nådde upp i närheten av sin högsta nivå. 2007 var inte bättre. Tvärtom; den högst rankade spelaren han besegrade var rankad på 33:e plats. Vi har sett bragdmatcher av Safin många gånger, just i Melbourne. I år skulle det dock vara en stor skräll om han tog sig förbi den tredje omgången över huvudtaget.