Nyårsraketerna har avfyrats och champagnen avnjutits. Vi har klivit över tröskeln till ett 2008 som har alla förutsättningar i världen att kunna bjuda på fantastiska idrottsupplevelser och på sikt även underbara minnen. Men innan vi på allvar kan börja ladda för Alp-EM och OS i Peking bör vi summera år 2007. Ett sammantaget ganska skralt idrottsår utan något av de största evenemangen, men som absolut inte saknat prestationer som kommer att stå sig starkt även i ett framtida historiskt perspektiv.

Här följer min lista över de idrottsmän som jag tycker varit de mest imponerande under 2007:

1. ROGER FEDERER

Schweizaren är på väg att bli en av de största idrottsmännen genom alla tider. 2007 var ett fantastiskt år för Federer med tre Grand Slam-titlar och även om det blev en ny finalförlust mot Nadal i Paris så har 26-åringen befäst sin position som världens just nu främste idrottsaktör alla kategorier.

2. MICHAEL PHELPS

Kom till sim-VM i Melbourne med enorma förväntningar på sig och motsvarade dessa på ett fantastiskt sätt. När mästerskapet summerats stod det klart att det amerikanska underbarnet på sina sju distanser tagit otroliga sju guld och dessutom slagit fem världsrekord, varav fyra individuellt.

3. TYSON GAY

Duellen med Asafa Powell på 100 meter var det stora samtalsämnet inför Osaka-VM, men efteråt handlade allt snack om Gay. Förutom segern i friidrottens tyngsta gren vann amerikanen av bara farten även 200 meter och förde sitt USA till seger i den korta stafetten. Returmötet med Powell i OS blir en riktig höjdare.

4. TIGER WOODS

Tog i augusti sin 13:e major i karriären genom att vinna PGA-mästerskapet i Tulsa. Totalt blev det under året som gick sju titlar på touren och Woods är fortfarande sanslöst överlägsen på golfens rankinglista. Finns motivationen kvar talar mycket för att amerikanen kommer att passera Jack Nicklaus rekord på 18 majors.

5. KAKA

Var liksom sitt klubblag Milan bäst när det gällde. Hittade en otrolig formtopp under vårens slutspurt av Champions League och var den avgörande faktorn som förde Milanolaget till en ny europatitel. Bäst i världens särklassigt största sport är ett tungt argument för att få plats på en sådan här lista.

6. FLOYD MAYWEATHER JR

Den otroligt snabbe och elegante boxaren hade sitt bästa år i karriären och visade än en gång att han just nu är den främste boxaren på planeten. Poängbesegrade i maj Oscar De La Hoya och följde upp det genom att i december knocka den dittills obesegrade britten Ricky Hatton. Är nu uppe i 39 raka proffssegrar.

7. CRISTIANO RONALDO

Den vindsnabbe Madeirasonen hade en period under våren då han var närmast omöjlig att stoppa. Dessutom är han en bollartist utan dess like. Få spelare kan göra de tekniska nummer Ronaldo gör i hög fart, och man får inte heller glömma bort att portugisen fortfarande endast är 22 år gammal.

8. BRYAN HABANA

Med all respekt för Jonny Wilkinson, Percy Montgomery och Felipe Contepomi, rugby-VM:s bäste spelare var 24-årige Bryan Habana. Med sin snabbhet och sitt mod var han nyckeln till sydafrikanernas världsmästartitel och Habana spelade även en avgörande roll i Super 14 där han avgjorde finalen för sitt Vodacom Bulls.

9. KENENISA BEKELE

Borträknad ett drygt varv före mål i VM-finalen på 10.000 meter, men sedan visade Bekele världen att han fortfarande är långdistanslöpningens härskare. Etiopiens störste idrottsstjärna plockade ner alla kenyaner och landsmän, svarade för ett sanslöst slutvarv, och tog en mycket välförtjänt guldmedalj.

10. KIMI RÄIKKÖNEN

Läget såg ett tag hopplöst ut, men medan Lewis Hamilton och Fernando Alonso istället verkade koncentrera sig på att bråka med varandra lyckades finländaren, via en makalös avslutning, ta sig förbi McLaren-Mercedes-duon och lägga beslag på Formel 1-titeln med tidernas minsta marginal.

Jag har inte glömt bort er: Lebron James, Rafael Nadal, Lionel Messi, Didier Drogba, Joe Calzalghe, Asafa Powell, Jonny Wilkinson, Aksel Lund Svindal, Jeremy Wariner och Bernard Lagat...

Vi står inför ett hektiskt sportår 2008. Höjdpunkterna är ju självklart EM i fotboll samt OS i Beijing, men redan på nyårsdagens förmiddag startades försäsongsträningen med en historisk NHL match mellan Pittsburgh och Buffalo halvliggandes i TV-soffan.

NHL har ju under de senaste åren genomgått en förändring, med striktare regler for att underlätta för stjärnorna och öka underhållningsvärdet. På nyårsdagen spelades "the NHL Winter Classic" mellan Buffalo-Pittsburgh på uterink inför en rekordstor publik, med storstjärnan Sidney Crosby på isen, och meterologer redo i studion för att ge oss väder-prognoser i periodpauserna. De tuffa yttre förhållandena med snö, kyla, vind och dålig is vid sargen gav inte något större underhållningsvärde, men jag tycker ändå om att NHL gör något för att skapa intresse för en sport med stora problem. Givetvis är detta ett "publicity stunt" för att chock-starta alla ishockey hjärtan som har hamnat i stillestånd, men det är tveksamt om detta kommer att göra gemene man mer intresserad. Ishockey är en underbar sport - men den är också väldigt liten. Det är väl i stort sett bara folk i Kanada, Sverige, och Finland som bryr sig? Att den bästa ligan och de bästa spelarna till störst del återfinns i (ointressanta) USA är tragiskt för sporten.

Nu ska jag inte bara spy galla över en sport som jag i grund och botten älskar och den sport som jag tycker var den roligaste, av alla som jag prövat, att uttöva. Ishockeyn är nog inte döende, men min känsla är att intresset har svalnat dramatiskt de senaste 10 åren. Eller är det bara jag som känner så? Hur ser det ut i Motala t.ex? Finns intresset? Förhoppningsvis ökas intresset bland våra ungdomar i och med framgångar som OS- och VM-guld, och kanske framförallt framgångar i junior-VM. Jag hoppas det, för ishockey är ett svenskt kulturarv som måste bevaras!

Jämförelser. Ständigt dessa jämförelser. Debatter som ofta saknar något facit, men som ändå berör och skapar diskussion. Jämförelser mellan olika sporter, olika ligor och olika lag. Det sistnämnda är givetvis något enklare att jämföra. Åtminstone om lagen möts, spelar i samma liga eller deltar i samma turneringar. Då får resultaten tala sitt tydliga språk.

Men hur jämför man vilken liga som är bäst? Italienska ligan har varit skamfilad och kritiserad i år, inte minst sedan Juventus degraderats. Premier League har hyllats och med tre lag i Champions League-semifinal är det den ligan som alla verkar tycka är outstanding just nu. Men är den verkligen det? Och är italienska ligan verkligen så dålig?

Att se den italienska ligatrean Milan fullkomligt krossa Premier Leagues suveräna serieledare på det sätt som vi fick beskåda i onsdags var en helt fantastisk upplevelse. Propagandafotboll från ett lag som, även om de hade fått tillbaka sina åtta minuspoäng, ändå hade haft 20 poäng upp till klara seriesegraren och tillika lokalkonkurrenten i blåsvart.

Att Milan kunnat ladda enbart för Champions League och slippa slåss på flera fronter anges säkerligen som ett argument, precis som i Liverpools fall. Och det ligger säkert mycket i det. Men hur tufft är det inte då för de spanska topplagen, som förhandsfavoriterna Barcelona och Real Madrid till exempel. De tvingas spela hårda och tuffa ligamatcher nästan varje vecka. Bottenlagen i Spanien är de enda jag sett i Europa som verkligen har ett eget spel och stundtals kan spela ut ett topplag. Det har jag aldrig sett i Premier League eller Serie A.

Och hur stark är inte bredden då Spanien hade tre lag i Uefacupsemifinal varav två spelar final om ett par veckor. Kan inte den ofattbara konkurrensen i La Liga bidra till att toppklubbarna helt enkelt inte orkar med att vara tillräckligt bra i europaspelet också? Att de så många stenhårda kamperna sliter för mycket.

Topplagen i Premier League är självklart enormt bra, annars hade de inte haft tre lag i semifinal i den finaste av cuper. Men kan skälet till viss del bero på att mittskiktet och bottenskiktet är så pass mycket svagare än i Spanien?

Jag har inga svar, jag bara spekulerar. För ska man kolla klassen på en liga bör man verkligen även kolla på resultaten i Uefacupen också. Den vittnar åtminstone lite om bredden i ett land.

Kortfattat vill jag bara avsluta detta resonemang med något som ligger mig varmt om hjärtat, allsvenskan. Jag är väl medveten om att inte vår svenska serie håller någon jätteklass internationellt, det gör den verkligen inte. Men ligan är ändå inte så dålig som vissa verkar tro. Poängen som ges från Uefa och som ligger till grund för klubblagsrankingen bedömer topplagens prestationer i Europa, under fem år tror jag att det är. Men den säger ingenting om bredden. Om ett mästarlag från en liga som Irland eller Slovakien slår ut våra svenska topplag snackas det om att vår liga är så dålig. Men dessa resultat säger ju bara hur bra topplagen i respektive liga är.

Om det är jämnt mellan lag ett och lag sju i allsvenskan, men skiljer 35 poäng mellan detsamma i någon av de andra nyss nämnda ligorna är ju det fakta som definitivt inte är ointressant om man ska bedöma hur bra en hel liga är, inte bara toppen. Det var väl till exempel bara två år sedan Halmstads BK låg strax över nedflyttningsstrecket i allsvenskan men slog ut portugisiska storlaget Sporting.

Inför matchen i Belfast handlade allt om Zlatan. Även jag trissade upp mig själv och trodde verkligen att allt skulle ordna sig. Slutresultatet vet vi och det lät som om allt var Zlatans fel. Eftersnacket innehöll Ibras namn i varje mening och intervjufråga. Men sist jag kollade stadgarna för lagidrott så kan inte en spelare lastas för en förlust.

Eller är det så enkelt att Ibra lurat Micke Nilsson att han är en ny Maicon och att Edman fått order på skånska att egentligen är högerfotad. OK, mer saker vi kan skylla på Zlatan? Isakssons Grobelaarstil, Mellberg och Hanssons kommunikationsbrist, Alexanderssons internationella steg, Daniels midjepass, Ljungbergs internationella steg, Svenssons alibipress, Hyséns afasi och TV-producentens otimade repriser. Då så, ingen fara på Råsundakontoret, eller?

Då var han äntligen tillbaka - Zlatan. Ett land med lika många invånare som en europeiskt huvudstad, klarar sig inte utan sin bästa fotbollsspelare.

Ända sedan han klädde i himmelsblått och tandställning har han glänst mest av alla. Fysiken, tekniken, mentaliteten (läs, tron och viljan att bli bäst i världen) och kärleken till bollen och spelet var redan då något alldeles extra.

Jag tar det igen. Fotboll är ett rollspel. Att då som pyttenation inte ha tillgång till en spelare med Zlatans spetskompetens är förödande. Visst, svensk husmanskost är gott, men vad vore livet utan det där lilla extra på lördagskvällen. Zlatan är kryddan som gör vårat landslag starkare och som skapar magsår hos våra motståndare.

Att det fortfarande finns belackare som tycker att han måste upp till bevis är en gåta. Det är väl samma personer som är uppväxta och förtryckta av jantelagen och som tycker att sporten var mer rekorderlig under Dackes tid.

OK,  Zlatan är en buffel som inte bryr sig mer om sina fans som drabbas i slutändan av hans bojkott av svensk media. Här borde han visa mer känsla och räkna lite längre. Men jag bryr mig inte om det. Så länge han saknar motsvarighet på den här planeten, so fine.

Förmågan att lura motståndare 1v1 till och med från stillastående och samtidigt ha fysik att forcera försvar med mittbackar som ryggsäck i modern toppfotboll. Är egenskaper som är helt makalösa att beskåda och förlåter allt.

Hade inte Lagerbäck löst det här, så hoppas jag att Lagrell agerat. Hade det krävt pappa Sefik som förbundskapten hade jag köpt det. Nåja.

Avslutningsvis. Zlatan är allt annat än korkad. Han vet att han har chans på det finaste priset som finns, då måste han visa upp sig i landslagströjan. Speciellt när Inter åkt ur CL.

Nu vill jag att förbundet förklarar varför Henke nobbar den gulblåa tröjan. För visst finns det mer bakom hans enkla ursäkt att han är för gammal?

Så länge får vi nöja oss med Zlatan och Elmander. Det kommer bli grymt det med.

Zlatanist - javisst.

Ytterligare en match i en högstaserie i Sverige har spelats med en rad tråkiga incidenter som följd. Bråken efter hockeymatchen mellan Linköping och Djurgården urartade fullständigt och störelsemomenten var flera, båda på och utanför arenan.

Vem som bär ansvaret för tråkigheterna är något som nu diskuteras flitigt på diverse forum på Internet, liksom hur man ska få bukt med dessa problem i framtiden. Vissa inlägg jag läst är både kreativa och nyanserade, medan andra är totalt patetiska. Som vanligt när samhällsfrågor diskuteras över Internet.

Helt klart är dock att båda klubbarnas så kallade supportrar i allra högsta grad bidrog till tråkigheterna i fredags kväll. LHC´s falangs provocerande på nätet inför matchen, kontra stockholmarnas försök att få till slagväxlingar med motståndarfansen under hela fredagen. Båda sidors agerande är givetvis olyckliga orsaker till att det blev som det blev.

Men för att se helheten måste man även fråga sig andra saker som är högst relevanta i sammanhanget. Cloetta Center byggdes för bara några år sedan. Hur kan man vara så naiva att man har lagt klacksektionerna på samma kortsida? Och hur kan arrangörerna, trots vetskapen om att matchen i fredags var en högriskmatch av sällan skådat slag i hockeysverige, ändå placera vanliga åskådare mellan supportergrupperna? Detta är för mig en gåta.

Många som utrycker sig i forumen nämner att klubbarna borde få betala, våra skattepengar bör gå till något annat? Självklart anser varje normal människa att skattepengar kan användas, eller åtminstone borde kunna användas, till bättre saker än att tillkalla extrapoliser och ersätta sönderslagna busshållsplatser vid Resecentrum i Linköping. Men de människor som hela tiden tjatar om detta ser inte till någon helhet.

För hur ofta tackar dessa människor Staten för att skattepengar till idrotten räddar många unga problembarn från gatorna, vilket i sin tur sparar samhället stora pengar i ett längre perspektiv, eftersom dessa skulle kunna kosta enorma summor om de istället fortsatte leva rövare på gatorna. Långsökt? Inte alls. Bara en ren och skär sanning som fler borde ta till sig.

Vissa Linköpingsbor verkar anse att det bara var Djurgårdare som bar skulden till alla bråk i fredags, med kommentarer om att det inte uppstått några bråk när andra klubbar besökt Cloetta Center i år. Men resonemanget faller en aning då det mig veterligen inte hänt några större incidenter när Djurgården spelat i andra städer. Att det urartade när just dessa två klubbar möttes var ingen som helst slump, och idioter finns i båda lägren.

Jag gillar varken Linköping eller Djurgården, är inte alls lika intresserad av ishockey som jag är av många andra sporter. Men problemet, som egentligen knappt har funnits inom ishockeyn sedan Globen byggdes, är nu på väg tillbaka med stormsteg. Fotbollsfirmorna har inspirerat vissa klickar av de hockeyintresserade som går igång på våld och förstörelse, och tyvärr ser denna grupp idioter ut att öka, i alla fall på kort sikt.

Fotbollsklubbarna har länge bearbetat Staten för att få till lagändringar. Ändringar som i så fall skulle innebära att personer som är avstängda från ett idrottsarrangemang ska kunna straffas om de bryter mot sitt besöksförbud, förslagsvis med långa fängelsestraff som följd. Något som i alla fall diskuteras bland de klubbrepresentanter som vill skärpa lagen. Men så länge myndigheterna motarbetar klubbarna har jag svårt att se hur problemen på idrottsarenorna kan försvinna.

Idrotten är en del av samhället både i med- och motgång. När Sverige gläder oss med OS-guld i ishockey och alla i vårt blågula land firar detta är det aldrig något snack om de skattepengar som gått till ishockeyn och lagt grunden för framgångarna. Men när vissa dårar bråkar på matcherna så ska det däremot nämnas och gnällas på att skattepengar ska betala notan.

Alla sportdårar känner säkert igen sig. Vårat största ilandsproblem består av att man inte kan hitta en match att se på, trots att det finns tiotalet att zappa emellan. Förra helgen fick jag nog och beställde även Eurosport(läs, övertalade sambon att hon som student inte kunde klara sig utan Tv4 Fakta) eftersom de köpt rättigheterna till Serie B.

Hittills har jag inte fått se Juventus väg tillbaka mot toppen. I veckan har istället det tionde världsmästerskapet i landhockey följts från fåtöljen. Förutom att ge mig ett par timmars underhållning så har sporten väckt känslor som tar mig tjugo år tillbaka i tiden.

Då på mitten av 80-talet var spontanidrotten(läs, gammalt ord som Svenska Akademin strukit till förmån för handkontroll) fortfarande så stor att det i Motala ordnades seriespel mellan stadsdelarna i just landhockey.

Mitt lag BLP - Björkelundspojkarna hade inte mycket att hämta när höstens slutspel närmade sig, men stommen i laget spelade även hockey-bockey på månskensrinken. Vi tog med oss "vinnarinstinkten" när vi bildade BK Förlust.

Speciellt minns jag en händelse som utspelade sig under våra sista år under Korpens regi. Vi hade lärt oss att åka skridskor och vi kunde även nu passa bollen till varandra utan att ramla. Därmed hade tabellen blivit en roligare läsning, men vi saknade ändå den sista pusselbiten. Frälsaren kom när en då lokal sportreporter ville hjälpa oss, trodde vi iallafall.

Hans bandyklingande efternamn lovade gott, men i omklädningsrummet före hans debutmatch vägrade "stjärnan" att kliva ut på isen för att han glömt sina armbågsskydd.

Bollgeniet från Mjölby hade således inte heller varit något att luta sig emot i dagens landhockey. Där spelarna täcker skott med innanlåren.

När jag såhär i efterhand läser Grunden Bois starka laguppställning, ångrar jag att jag missade årets match. Det slår mig också att laget blir att räkna med även i framtiden. Trots att CL börjat har man råd att matcha superstjärnan Bäregård, snacka om bred trupp.

Inter-Sampdoria

Zlatan. Äntligen, vi Zlatanister har väntat länge nu. Om ni ursäktar uttrycket så har han mått bra i dubbel bemärkelse efter klädombytet. Får han igång målskyttet, tillhör han topp 5 i världen.

Mancini är väl inte känd som den störste taktikern, men när han släpper handbromsen helt så är Inter väldigt underhållande. Vi har under åren fått se många mäktiga upphämtningar, den här gången räckte det bara till 1-1.

Chelsea-Liverpool

Inte ens överste Benitez igelkottsförsvar med återsamlingsplats vid eget straffområde kunde stoppa Drogbas världsnummer till 1-0. Dirk Kuyt är en spelare med enorm potential, men får han inte lön för allt sitt slit i form av mål blir nog inte hans sejour i Liverpool långvarig.

Chelseas seger var nog inte årets sista uddamålsseger på Stamford.

Man U-Arsenal

Främlingslegionen har otroligt svårt just nu att luckra upp låga försvar. Till och med ett United på hemmaplan faller och överlåter ett bollinnehav på nästan 70-30 till Arsenal.

Istället kan Arsenal till slut utnyttja Uniteds tredje fatala misstag på mittplan och Fabregas kan sticka in bollen bakom ett oorganiserat försvar till Adebayor som rullar in 0-1 i slutminuterna.

Det har nu gått en dryg vecka sedan ett gäng fullständigt hjärndöda idioter förstörde fotbollsderbyt mellan Hammarby och Djurgården på Råsunda. Ni har alla sett vad som hände, ni har alla hört vilket straff Hammarby har fått för det inträffade, men vi tar det igen. 200.000 kronor i böter och tre minuspoäng.

Jag kommer aldrig försvara de dårar som ställer till med den här typen av brott, men ställer mig mycket frågande till domen. Eller kanske snarare till regelverket.

De allra flesta minns säkert höstderbyt 2004 mellan AIK och Hammarby. En match som efter Hammarbys 1-0-mål av Mikkel Jensen, tvingades avbrytas i närmare 50 minuter eftersom huliganer från AIK försökt forcera den grind som skiljer publiken från planen. Matchen spelades vidare och skakade Hammarbyspelare fick se sitt lag släppa in ett kvitteringsmål, och efter matchen tryckte ökända ligistgruppen Firman Boys upp på sin hemsida att de räddat en poäng åt AIK.

Straffet blev enligt vad jag hört många säga, spel inför tomma läktare, men jag hoppas fler än jag kommer ihåg att så inte alls var fallet. Utan att det snarare var så att AIK´s skärrade ledning själva valde den åtgärden, av ren rädsla för huliganerna.

I fjolårets Superetta tog sig AIK-huliganer strax före avspark, in via planen, bort till Gais supportersektion där ett stort slagsmål utbröt. Men trots brister i säkerheten tilldelades inte Gais några minuspoäng. Inte heller AIK, trots att det var deras ”supportrar”.

Att man kräver att lagen ska ta ansvar för sina egna supportrar kan låta rimligt, men det är det inte. Huliganer ger fullständigt fan i om laget får några minuspoäng. De är där för att ställa till bråk och ingenting annat. Vissa av dessa är säkert intresserade av fotboll, men när rohypnolet styr försvinner förståndet. Och att fotbollsklubbarna straffas bryr de sig inte det minsta om.

Om TU tolkat regelverket rätt när man gett straffet, så är det regelverket det är fel på. Polisen tyckte efter matchen att Hammarby gjort ett bra arbete, och att man med hjälp av sin uppmärksamhet och sitt kontaktnät på klackläktaren lyckades förhindra en mycket större katastrof.

Så det intressanta är, vad ska man då göra istället? Först och främst se till att straffa individerna stenhårt, det måste ju vara grunden. Om jag bråkar på krogen får inte krogägaren böter. Samma sak borde givetvis råda på fotbollsläktaren. Mitt förslag är enkelt. Stäm bråkstakarna på rejäla belopp, porta dem från all fotboll under tio års tid, och sätt dem i fängelse om de inte följer sina domar och ändå tar sig in på någon arena.

För att detta ska fungera krävs givetvis hjälp med lagstiftningar med mera, men om våra politiker förstår det minsta av vad som håller på att hända med vår läktarkultur, så är det dags att agera kraftfullt, och redan nu direkt. Annars kommer sådan här typer förstöra ännu mer av den svenska fotbollen framöver.

Men för guds skull, rör inte tabellen. Ge inte minuspoäng för supportrarnas bristande uppträdande, för de individer som gör så här är inga supportrar. TU´s dom är jag, tyvärr, säker på kommer att bidra till ännu mer bråk under hösten. Hammarbys så kallade elitsupportrar kommer säkerligen försöka ta sig in på både AIK´s och Djurgårdens hemmamatcher och förstöra för att försöka ge dessa lag poängavdrag. Jag är allvarligt talat livrädd för den utvecklingen, och kommer den så skyller jag till viss del på förbundets stadgar.

För kom ihåg, det står varken skrivet i något pass eller på legitimationen vilken klubb man stödjer, och därför kan man inte hävda att det ”inte var våra ligister som gjorde det här”. Och då klubbledningen inte vill veta av dem och de dessutom förstör för sin klubb, är det väl totalt felaktigt att kalla dem supportrar?

En annan skrämmande tanke har gått genom huvudet de senaste dagarna. Var den här katastrofen överhuvudtaget oväntad? Man ställer sig frågande, med tanke på att det cirkulerade en polishelikopter över Söderstadion redan tidigt på eftermiddagen (och som var kvar där under hela matchen), när det hetsats mer än någonsin på diverse patetiska hemsidor, och när personer från Djurgårdssektionen efter bråket höll upp en stor banderoll ”Idag förstördes myten”. Tro mig, den banderollen var det ingen som stack hem och fixade på nolltid. Många visste alltså om vad som skulle ske, och detta trots att ingen på förhand kunde veta något om matchscenariot.

Slutligen, jag kanske egentligen inte är lämpligast att uttala mig eftersom jag håller på Hammarby, men jag hoppas verkligen att styrelsen överklagar beslutet, och att stadgarna i framtiden skrivs om. Fotbollsallsvenskan ska avgöras på planen – inte på läktaren.

Då var det återigen dags för en ny säsong av det jag kallar världens bästa liga, Premier League. Chelsea FC kommer dit med två raka titlar och kommer att bli jagade i år. Kanske inte av 19 lag som Canal + vill göra gällande men tre fyra lag har kapacitet att utmana. Jag vill lyfta fram tre punkter som har varit utmärkande inför den här säsongen. Den första punkten är bristen på försäsong. Många klubbar har inte ens varit i träning i en månad och trötta VM-spelare har anslutit efter hand. Till det kommer en runda med träningslandskamper tre dagar före avspark vilket gör att de flesta lag missar den sista träningsveckan.

Detta tar oss vidare till nästa punkt, inga trupper är spikade inför premiären utan räkna med att det kommer att köpas spelare in i det sista före transferstoppet. Den sista punkten handlar om det vi kallar silly season. Ryktena har varit oändliga, alla klubbar har om man läser i media minst en ny startelva på väg in. Men det har också varit mest rykten för i slutändan har de flesta klubbarna i England värvat sparsamt och satsat på kvalitet istället för kvantitet.

Här kommer en genomgång av lagen i ordning efter hur jag rankar dem.

1. Chelsea The Blues har värvat klass inför säsongen men ligger efter i försäsongsträningen. Under den här veckan har Mourinho fyra spelare i träning och spelet stämde inte i Community Shield. Den stora frågan är hur man ska spela om både Drogba och Sjevtjenko ska vara med. Däremot tror jag att Lampard och Ballack kommer att spela bra ihop.

2. Liverpool Liverpool bygger vidare på samma spelidé som ifjol och kommer att bli extremt svårslagna. Craig Bellamy visade med sitt inhopp i Community Shield att han blir ett riktigt bra nyförvärv för Pool med sin styrka och sin timing i djupled.

3. Tottenham Var bara magsjuka från CL ifjol och satsar på att bli topp fyra i år. Jag tycker att de har goda möjligheter att klara av det inte minst eftersom de inte är med i just CL i år. Edgar Davids är fortfarande en av ligans bästa grovjobbare. Framåt kan Jermain Defoe och Robbie Keane göra mål på alla lag.

4. Arsenal Backlinjen ser tunn ut men framåt är de desto starkare. Förhoppningsvis kan Rosicky hitta samma ytor som Bergkamp en gång i tiden gjorde och därifrån servera Henry och Ljungberg med bollar. Dessutom kommer spelare som Fabregas och Hleb att ta ett steg till framåt i år.

5. Manchester United Man Utd har ett av ligans bästa försvar och kommer nog att bygga sitt spel utifrån det. Michael Carrick har ett tungt lass att bära på mitten och Rooney får inte gå sönder. En fråga är om Sir Alex lyckas motivera de gamla med Scholes och Giggs i spetsen.

6. West Ham De större klubbarna tar deras bästa spelare år efter år men the Hammers reser sig alltid igen. Mycket tack vare sin fina ungdomsakademi som levererar nya premier league spelare hela tiden. De har en bra mix av engelskt och utländskt, gammalt och ungt i truppen. Harewood kommer att göra mycket mål i år igen och lillebror Ferdinand är redan väldigt bra.

7. Everton Storsatsning inför CL ifjol som gjorde att de fick en bedrövlig start och aldrig riktigt kom in i serien. Finns potential i truppen om de får spelet att stämma. Andrew Johnsson blir spännande och får de in Gravesen med så ser det bra ut.

8. Manchester City Stuart Pearce är ännu en gammal brittisk back av klassiskt maner som numera är manager. City känns som ett typiskt mittenlag. Förhoppningsvis kan Andreas Isaksson ge lite mer stabilitet till försvarsspelet och Dietmar Hamann till mittfältet.  

9. Bolton Bolton behåller truppen från ifjol men den tilltänkta föryngringen går trögt. Den duktige Sam Allardyce får fortsätta förlita sig på Ivan Campo, Jay-Jay och Kevin Nolan. Får truppen vara skadefri kan de i sina bästa stunder hota de flesta lagen och under hösten tror jag de kommer att hänga med i toppen som vanligt.

10. Wigan Har haft en del omsättning i truppen till i år. Jag tror att Heskey och Camara kan fungera bra ihop på topp. Det är dags för Chris Kirkland att gå från att vara talang till att etablera sig och klarar han det blir det en tillgång för Wigan.

11. Blackburn Gjorde en stark vår i fjol och är ett av få lag som har haft en ordentlig försäsong. Blackburn har tappat Craig Bellamy och ersatt med Francis Jeffers och Benni McCarthy, ett nedbyte i mina ögon. Räkna med ett brittiskt spel från Blackburn i år och att Savage och Pedersen kommer kriga om alla möjliga och omöjliga bollar.

12. Aston Villa I Aston Villa har det varit full aktivitet i sommar med ny ägare, ny tränare och ny lagkapten. Aston Villa har i många år satsat mot toppen men inte riktigt lyckats. Tre orsaker: Sörensen gör för många misstag, Mellberg har inte haft någon mittbackskollega av klass på länge och forwards är alldeles för ojämna.

13. Newcastle Newcastle går in i en ny tidsperiod efter att Alan Shearer har lagt skorna på hyllan. Damien Duff är det enda nyförvärvet hittills i år. Lagets stora bekymmer de senaste åren har varit backlinjen och jag hade väntat mig ett högklassigt nyförvärv i den lagdelen. Jag tror att skatorna får en tung säsong i år igen.

14. Middlesbrough Spelar en väldigt tung och rak fotboll med i stort sett alla uppspel via forwards, Jimmy Floyd var väldigt viktig för det spelet ifjol. Viduka blir inte snabbare med åren heller men spelar fortfarande väldigt smart. Bäst i Boro tycker jag att Rochemback är med sitt tvåvägspel och Stuart Downing som var en av VM:s bästa inhoppare.

15. Charlton Charlton har en tunn trupp. På forwardsidan ser det dock väldigt spännande ut, Jimmy Floyd har fått en nytändning och gjort många mål på försäsongen.

16. Portsmouth Harry Redknapp har rensat ur i truppen och förstärkt försvaret. Klarade sig precis kvar i fjol och kommer att få kämpa för överlevnad i år igen. En ny targetplayer bredvid Lua-Lua vore ett bra sätt att spendera det nya kapital som the Pompey har fått in.

17. Reading Fjolårets suveräner i the championchip är svårtippade. Premiärlaget ser ut att bli i stort sett detsamma som startade fjolårssäsongen. Det är viktigt för Reading att spela snålt och vinna matcherna mot de andra bottenlagen.

18. Fulham Chris Coleman har släppt några spelare på fri transfer och värvat en spelare i varje lagdel (Queudrue, Bullard, Runström). Klarade sig precis kvar ifjol och har tappat både Malbranque och Legwinski som är två klasspelare.

19. Sheffield United Även denna nykomling har värvat sparsamt och kommer att få en tuff första säsong i Premier League. Managern Neil Warnock är känd för att skapa en stämning i truppen där man offrar sig för varandra och det kommer att bli oerhört viktigt för Sheffield i år.

20. Watford Inte heller Watford har öppnat plånboken inför återkomsten till de stora. Man hoppas mycket på att Marlon King ska bli skyttekung även i Premier League och att det ska ge nödvändiga poäng men jag tror inte på Watford i år.