När de flesta etablerade idrotter kämpar mot fallande publiksiffror och i flera fall även minskat antal utövare finns det en sport som går mot strömmen. På fem år har man dubblat publiksnittet i elitserien, och kurvan pekar fortsatt uppåt. Vi pratar om Sveriges numer största inomhussport, tillika Sveriges tredje största sport efter Fotboll och Golf.

Innebandyns utveckling ifrån hobbysysselsättning till etablerad elitidrott har gått i en rasande fart. Från 500 licensierade spelare 1982 till drygt 130 000 licensierade spelare 2005. Och då ska vi inte glömma alla dem som spelar i kompisgäng, med jobbet o.s.v. Totalt uppskattas det att c:a 500 000 personer spelar innebandy i Sverige i någon form. Att det är en bred idrott råder det ingen som helst tvekan om, men de senaste fyra åren har det riktiga klivet till etablerad idrott tagits. Det är nämligen steget in i elitidrottens värld.

Länge hade sporten en stämpel på sig som ”oseriös”, och att det mest var massa lata talanger som inte orkade med en elitsatsning i någon mer etablerad idrott som spelade innebandy. Och till viss del stämde säkert den bilden, men de senaste åren har en ny generation innebandyspelare kommit fram. En generation som alltid har haft innebandyn som första sport, är otroligt målinriktade och träningsvilliga, och mest av allt önskar att få spela i elitserien.

Utvecklingen har lett till ett helt annat spel, som enligt min bedömning är nyckeln till varför publiken i allt högre utsträckning söker sig till innebandyn. Då spelarna numera är otroligt vältränade har det blivit ett mer fysiskt spel på planen, och man har fått in ett kampmoment i spelet som tidigare saknades. Detta i kombination med fantastiska bolltalanger och ett spel som går ruskigt fort, levererar bra underhållning till publiken.

Träningsmängden för ett elitlag i innebandy kan numera jämföras med vilken annan idrott som helst. Under en 14-dagars period kanske man är ledig en dag från träning eller match. Solfjäderstadens herrar i division 2 tränar tre dagar i veckan med start första veckan i maj, och under säsong tillkommer givetvis matcher.

Priset för innebandyns frammarsch betalas nu av ett flertal andra sporter, där framför allt hockeyn och bandyn tar stryk. Hockeyn tar fram utredning på utredning om varför det inte längre kommer fram några stora svenska talanger i samma utsträckning som tidigare, och pekar på felaktiga träningsmetoder, lata spelare(!) m.m. Den största orsaken är ju naturligtvis att unga talanger inte längre väljer hockeyn, utan går till innebandyn istället. Där slipper de hakningar, fasthållningar och annat destruktivt som definitivt förstör för lirarna, och sänker underhållningsnivån. En annan aspekt är givetvis kostnadsbilden, innebandy är en förhållandevis billig sport, vilket gör att fler får chansen att utöva den.

Bandyn tappar såväl klubbar som antal utövare, och på senare tid har även publiken börjat överge bandyn. För närvarande har bandyn ett publiksnitt på 1331 åskådare (1500), och innebandyn har ett snitt på 1129 (968). (Föregående års siffror inom parentes).  Solfjäderstaden hade förra året ett publiksnitt på 273 åskådare i division 2, och ligger för närvarande på ett snitt strax över 300. Ett par klubbar i elitserien äger redan sina egna arenor, och fler är på väg. Det borgar för än bättre service till publik, sponsorer och media som på sikt kommer att leda till ännu bättre publiksiffror.

Även internationellt växer sporten, och idag spelas innebandy i över 30 länder. Tjugo av dessa kommer i vår att göra upp om VM-titeln i Sverige, då A-VM och B-VM spelas i Stockholm, Malmö och Helsingborg. Fortfarande finns det dock en hel jobb att göra här, då konkurrensen om medaljerna är begränsad till fyra lag. Allt annat än Sverige-Finland i finalen i Globen den 28 maj vore en stor skräll, men Tjeckien tog sig överraskande till final mot Sverige 2004 i Schweiz, efter att de slagit ut hemmanationen i semifinalen. Dessa fyra kommer att spela semifinal även i år. Jämfört med t. ex bandy är dock situationen likartad, med den skillnaden att bandyn har ett och annat år mer på nacken…

Risken är dock överhängande att VM-bucklan inte stannar i Sverige den här gången, utan följer med Finlandsfärjan till Helsingfors. Finland förfogar över ett fantastiskt lag anförda av världens bästa spelare Mika Kohonen, och även brorsan Mikko kommer att vara en centralfigur. I det svenska laget saknar jag för tillfället riktiga rollspelare, med undantag för AIK:s retsticka Conny Vesterlund, som behövs mot ett lag av Finlands kaliber. Den tiden är förbi när Sverige kunde uppvisningsspela hem VM-guld, och då krävs det spelare som bara har till uppgift att sätta stopp för Finlands offensiv. De spelarna har jag saknat i de senaste landslagstrupperna.

Trots att innebandyn blivit alltmer hård och fysisk de senaste åren, kommer den alltid att förbli lirarnas sport. Innebandyn ger fortfarande utrymme för supertalangerna att visa upp sina färdigheter, och där finns storheten. Vill man se världens bästa spelare i världens bästa liga så är det elitserien i innebandy man ska titta på.

Till sist: Hänger du inte med är du inte snabb nog…

Gästkrönikör:

Joakim Schelin
Sportchef Solfjäderstaden IBK