En mycket välspelad EM-turnering lider mot sitt slut. Ett mästerskap som visserligen omfattat en hel del skrällar, inte minst alla turkiska vändningar, men som trots allt, när det väl är dags för final, avgörs mellan två riktiga tungviktare som nu står beredda i var sin ringhörna. Två lag som dock haft en helt annorlunda vinnarmentalitet genom åren.

I Tyskland verkar man få den redan i nappflaskan. Segrar är det enda som räknas och spelarna vet vad som gäller. Bokar man inte in finaldatumet i kalendern inför en turnering är man det närmaste en landsförrädare man kan komma. Det tyska folket har hårda krav på sitt landslag, men landslagsspelarna har minst lika höga kvar på sig själva. Något som också gett enorma resultat genom åren. Tyskland, inklusive Västtyskland, har vunnit tre EM-guld, tre VM-guld och varit i så många finaler att en matematiker skulle kunna  ramla ihop  av ren utmattning vid en närmare beräkning, lätt överdrivet. Det hela är trots allt ganska enkelt, i Tyskland spelar man för att vinna, punkt slut.

I ett splittrat Spanien ser man helt tvärtom på sitt rödgula manskap. Landslaget har ofta fått stå till svars för den politiska debatten, där framför allt basker och katalaner inte känner någon som helst känsla inför att representera landslaget. Klubblagen har i dessa områden gett fotbollssupportrarna mer landslagskänsla än det spanska landslaget gjort, inte minst i baskiska Athletic Bilbao, där enbart spelare med baskisk härkomst är välkomna att spela för klubben. Dessutom har Spanien hämmats av kraven på att alltid spela en sevärd fotboll samt att nerverna trutit när det väl gällt som mest. Spanjorerna har alltid kommit till turneringarna som en av huvudfavoriterna, för att gång på gång misslyckas.

Men Aragones har genom att gå sina egna vägar lyckats krossa myten. Han har petat bort en världsspelare som Raul ur truppen, han har bråkat öppet med flera av spelarna bara under detta EM och han ser nästan färdig ut att dö där han står och flämtar vid sidlinjen under matcherna. Men gubben har gjort resultat. Spanien har inte bara krossat förlorarmyten, det mest anmärkningsvärda är att man har gjort det genom att spela mästerskapets bästa fotboll. Precis som man alltid gjort. Visserligen gör Marcos Senna ett jättejobb på det defensiva mittfältet, men i övrigt har man haft enormt mycket offensiva spelare på planen, inklusive ytterbackarna. Man spelar med en enorm fart och är det enda landslag som hittat ett sätt att lyckas knäcka Guus Hiddinks ryska lokomotiv.

Tyskland är också offensivare än vanligt, liksom man även visade prov på 2006. Man går kanske inte framåt i lika galna attacker som spanjorerna gör, men man fyller på bra med folk i anfallen, och i semifinalen var det exempelvis ytterbacken Philip Lahm som avgjorde med ett distinkt avslut efter en raid på vänsterkanten. Tyskland är ett mycket bra lag med en fruktansvärt hög moral.

Vilka som får höja bucklan timmen före midnatt är en öppen historia. Spanien imponerade enormt mot Ryssland i semifinalen, men tvingas i finalen klara sig utan skyttekungen David Villa. Ett stort avbräck även om Daniel Güiza inte är någon direkt dålig ersättare. Om nu inte Aragones väljer att spela 4-5-1 och plocka in Fabregas på mitten, ett spelsystem som kanske skulle gynna spanjorerna ännu mer.

Tyskland är dock alltid Tyskland, de vet vad som gäller och jag tror även att tyngden kan fälla avgörande. Tyskarna väger i snitt ett antal kilo mer än de spanska spelarna och är dessutom betydligt längre. Därför tippar jag att finalen avgörs på en fast situation med Miroslaw Klose som guldhjälte.