Alla sportdårar känner säkert igen sig. Vårat största ilandsproblem består av att man inte kan hitta en match att se på, trots att det finns tiotalet att zappa emellan. Förra helgen fick jag nog och beställde även Eurosport(läs, övertalade sambon att hon som student inte kunde klara sig utan Tv4 Fakta) eftersom de köpt rättigheterna till Serie B.

Hittills har jag inte fått se Juventus väg tillbaka mot toppen. I veckan har istället det tionde världsmästerskapet i landhockey följts från fåtöljen. Förutom att ge mig ett par timmars underhållning så har sporten väckt känslor som tar mig tjugo år tillbaka i tiden.

Då på mitten av 80-talet var spontanidrotten(läs, gammalt ord som Svenska Akademin strukit till förmån för handkontroll) fortfarande så stor att det i Motala ordnades seriespel mellan stadsdelarna i just landhockey.

Mitt lag BLP - Björkelundspojkarna hade inte mycket att hämta när höstens slutspel närmade sig, men stommen i laget spelade även hockey-bockey på månskensrinken. Vi tog med oss "vinnarinstinkten" när vi bildade BK Förlust.

Speciellt minns jag en händelse som utspelade sig under våra sista år under Korpens regi. Vi hade lärt oss att åka skridskor och vi kunde även nu passa bollen till varandra utan att ramla. Därmed hade tabellen blivit en roligare läsning, men vi saknade ändå den sista pusselbiten. Frälsaren kom när en då lokal sportreporter ville hjälpa oss, trodde vi iallafall.

Hans bandyklingande efternamn lovade gott, men i omklädningsrummet före hans debutmatch vägrade "stjärnan" att kliva ut på isen för att han glömt sina armbågsskydd.

Bollgeniet från Mjölby hade således inte heller varit något att luta sig emot i dagens landhockey. Där spelarna täcker skott med innanlåren.

När jag såhär i efterhand läser Grunden Bois starka laguppställning, ångrar jag att jag missade årets match. Det slår mig också att laget blir att räkna med även i framtiden. Trots att CL börjat har man råd att matcha superstjärnan Bäregård, snacka om bred trupp.

Inter-Sampdoria

Zlatan. Äntligen, vi Zlatanister har väntat länge nu. Om ni ursäktar uttrycket så har han mått bra i dubbel bemärkelse efter klädombytet. Får han igång målskyttet, tillhör han topp 5 i världen.

Mancini är väl inte känd som den störste taktikern, men när han släpper handbromsen helt så är Inter väldigt underhållande. Vi har under åren fått se många mäktiga upphämtningar, den här gången räckte det bara till 1-1.

Chelsea-Liverpool

Inte ens överste Benitez igelkottsförsvar med återsamlingsplats vid eget straffområde kunde stoppa Drogbas världsnummer till 1-0. Dirk Kuyt är en spelare med enorm potential, men får han inte lön för allt sitt slit i form av mål blir nog inte hans sejour i Liverpool långvarig.

Chelseas seger var nog inte årets sista uddamålsseger på Stamford.

Man U-Arsenal

Främlingslegionen har otroligt svårt just nu att luckra upp låga försvar. Till och med ett United på hemmaplan faller och överlåter ett bollinnehav på nästan 70-30 till Arsenal.

Istället kan Arsenal till slut utnyttja Uniteds tredje fatala misstag på mittplan och Fabregas kan sticka in bollen bakom ett oorganiserat försvar till Adebayor som rullar in 0-1 i slutminuterna.