När jag var liten så dömde domaren hands när bollen vidrörde någons hand. Numera vet jag inte riktigt vad en straffbar hands i fotboll innebär. Det har snackats om ofrivilliga hands, hands som man inte ska straffas för då bollen söker handen, hands som det ska blåsas för då handen hålls i en onormal position.

Jag börjar bli innerligt trött på det här, och tror inte att jag är ensam. Det är dags att förbund och domarbaser tar tag i det här på allvar. När ska man blåsa och när ska man fria? Självklart finns det vissa tolkningsbara regler för de här situationerna men det viktigaste är att alla domare dömer på samma nivå.

Den händelse som verkligen drog igång lite debatt var när Peter Fröjdfeldt år 2006 avgjorde Elfsborgs och AIK´s guldstrid genom att välja att inte döma straff för Djurgården på Borås Arena i sista omgångens slutskede när en Elloslirare stoppade bollen med en utsträckt arm i straffområdet. Debatten tog ny fart då det påmindes om att just Elfsborg någon vecka tidigare tilldelats en straff mot Gais i en likartad situation. Domare i den matchen? Samme Fröjdfeldt.

Situationerna, och vad som ansågs som rätt eller fel diskuterades flitigt och klarare regler efterlystes. En förändring verkade vara på gång. Men ett par år har gått sedan dess och vad jag märkt har det inte hänt ett dugg.

Vår gode vän David Leinar tog med handen i straffområdet i den enormt viktiga bortamatchen mot IFK Norrköping i veckan. Solklar straff kan man tycka, men domare Martin Hansson friade. Jag har sett liknande situationer flera gånger om i årets allsvenska där domarna friat för precis samma sak. Men även sett domare blåsa.

Zlatan Ibrahimovic är nominerad bland de 30 spelare som kan få Ballon d'Or. Priset till den bäste fotbollsspelaren, stationerad i Europa.Han bör tillhöra kategorin som verkligen kan få det. Jag tror att Ronaldo, Messi och någon mer hamnar före hos journalisterna som röstar?

Vi får se. Det är i alla fall riktigt kul med en svensk i dessa sammanhang.

Även den svenska guldbollen ska delas ut. Där är Zlatan en av de mest givna vinnarna någonsin? Eller? "Han har inte fått den" hörs säkert från någon i kommittén, syftandes på Allbäck, Jeffrey Aubynn eller liknande. Zlatan har ju redan fått priset två gånger och det vore ju skam att inte dela lika mellan spelarna...

Så verkar kommittén resonera emellanåt.

Men jag har svårt att hitta argument för någon annan kandidat än Zlatan. Vänta. Det finns väl inte ens någon mer kandidat? Sebastian Larsson är minst ovärdig av övriga? Det säger väl det mesta om konkurrensen Ibra, en av världens främsta, har i nuläget.

Lite snabba tankar inför Galans priser, som för övrigt innehåller dampris också. Men det får någon annan kommentera.

Årets målvakt:
Hm, Wiland har ju faktiskt gjort ett antal klart bra matcher i år. Det går väl inte att säga om Isaksson och Shaaban, som dessutom inte haft något friskt år.

Årets försvarare:
David Leinar? Allvarligt talat. Har någon haft ett bättre år än 2007? Hansson och Majstorovic är omtyckta i sina klubblag. Mellberg gjorde ett hyfsat EM och fick kontrakt med Juve. Stoor har fått ett litet genombrott. Förslag?

Årets mittfältare:
Här är det lite hårdare. Daniel Andersson kan inte avfärdas helt (Vem trodde det för ett år sedan om man samtidigt sagt att MFF skulle bli bottenlag i Allsvenskan?) Kim, Anders och Seb känns ändå som bättre alternativ. Petter knackar på dörren nästa år?

Årets anfallare:
Även om Allbäck satte ett par strutar i Superettan så smäller väl Zlatans år NÅGOT högre...

Årets nykomling:
Jag vet inte de exakta kriterierna, men IFK Göteborg har givit en ung kvintett chansen (Gustav Svensson, Robin Söder, Sebastian Eriksson, Jakob Johansson, Erik Lund). HIF:s Landgren har tagit ett kliv och lagkamraten Rasmus Jönsson har stundtals imponerat. I MFF finns Mehmeti och Harbuzi; där finns mer att ge. Någon av dem får sitt stora genombrott 2009 istället? HIF:s Joel Ekstrand och Giffarnas Linus Hallenius är två 19-åringar som imponerat så smått de matcher jag sett dem.

Vad tror ni andra..vilka har jag glömt?

Årets mål och årets ledare...kandidater?

Satt i lördags på första parkett med bara ett par meter till kritan på Råsunda. Fick med mig ett par noteringar i tränarboken.

Sveriges tydliga och trygga försvars- och anfallsmetod. Inga förhastade beslut, inga blindpass utan full koncentration i varje moment och kvalitet i varje detalj. Kommunikationen mellan spelarna, rörelsen utan boll, ja det var verkligen ett imponerande skådespel att följa och ta del av så nära. Fotboll som den skall spelas, då den är som bäst.

Portugals platsbyten är välkända och för dagen tacksamt för Sveriges försvarsspel. Utan tålamod på kanten så började Ronaldo krympa ytorna för sitt lag istället för att hålla bredd. Istället för att vänta på spelvändningar och lägen till 1v1 situationer sprang han in i Sveriges ramstarka positionsspel. Tack och god natt.

Och Zlatan, hela Sveriges Zlatan. Teknik som få och stark som en armé, som Portugals spelare visade enorm respekt för. Mottagningarna och direktpassen med tre motståndare tätt bakom var som konstverk på en fotbollsvernissage.

Höst igen, och den här hösten verkar bli precis som alla andra. Regn, rusk och kyla. Men häruppe i Stockholm innebär oktober månad även att Stockholmskidsens egna Champions League, St Eriks Cupen, börjar närma sig sitt avgörande skede. Och herregud vilken prestige det är.

De tunga seniorklubbarna AIK, Djurgården och Hammarby brukar ofta vara långt fram i "Sanktan" liksom vissa årgångar av Vasalund. Och då har jag givetvis inte glömt bort världens största ungdomsförening, Brommapojkarna, som är den stora dominanten sett över åren och "laget att slå" i nästan alla årskullar.

Begav mig själv till Stora Mossens IP i förra veckan för att på neutral mark se min brorsons lag från Enskede möta Djursholm i sextondelsfinal. Det blev förlust med 0-4 för Söderortsgänget, men motståndarnas elitlag var bra (fjärdeplats i högstaserien, mot Enskedes serieseger i lägstaserien) och det var därför ingen förlust att skämmas över för de rödsvarta.

13-åringarnas St Eriks Cup, som lanseras som världens största cup, men egentligen mer är ett serieslutspel, spelades/spelas på följande vis:

Två division 2-serier (Med alla stora klubbars förstalag, som i år vanns av Vasalund och Hammarby)
Fyra division 3-serier (Med de mindre klubbarnas elitlag samt flera andra, tredje och fjärdelag från de stora)
Tretton division 4-serier (Med alla breddlag)

Man kvalificerar sig till en högre serie nästkommande år genom att vinna serien, eller i vissa fall komma tvåa, vilket är ett seriespel för sig. Slutspelet är en annan fas och med där kommer de fem högst placerade i åttalagsgrupperna från divisionerna 2A och 2B, de två främsta i vardera 3A, 3B, 3C och 3D (14 lag i varje serie), samt alla 13 seriesegrarna i division 4.

Finalerna avgörs på Skytteholm lördagen den 18 oktober inför välbesökta läktare och jag kan bara uppmuntra de som har tid och bor i närheten att bege sig dit för en lite annorlunda fotbollsupplevelse.

Hela upplägget med St Eriks Cupen är väldigt främmande mot hur jag är van vid sedan mina ungdomsår i Zeroströjan. Haussen kring Sanktans slutspel hade varit kul att fått uppleva, men det finns även på andra sätt stora skillnader på ungdomsfotbollen häruppe, och det stavas framför allt scouting/värvningar. Som boende i söderort får man se både för- och nackdelar med detta.

Hammarby värvade i fjol en elvaåring från min brorsons breddlag i Enskede, och i år är de ute efter elitlagets keeper. Bajens scoutingansvarige på ungdomssidan, "mannen med hästsvans" som han ofta benämns, verkar ha i det närmaste dyngkoll på varenda knatte från Södermalm och söderut i 08-området. Han ägnar kvällarna åt att se träningar och matcher och rapporterar sedan till föreningen om han hittat något han tycker de bör värva.

Och Hammarby är inget unikt exempel, det fungerar precis likadant överallt i Stockholm. Talangerna värvas i ung ålder och till och med klubbar som Djursholm söker aktivt lovande ungdomar till provspel. I Enskede måste man, till skillnad från vissa andra klubbar, först lirat minst en säsong i någon av klubbens breddlag för att kunna komma med i elitlaget. Något som känns rättvist, men samtidigt innebär att klubben tappar en del talanger man annars hade kunnat plocka till sig.

Och i elitlagen är det full satsning. Anställda tränare och cuper ingår mot en klumpsumma vid säsongens inledning, liksom även träningsläger, vilket innebär en hel del extra kostnader för de föräldrar vars avkomma tagit plats där. Man kan tycka vad man vill om ett elitlag i ung ålder. Och man  kan fundera en hel del kring vad som händer med de 13-åringar som efter en lite svagare säsong inte anses vara tillräckligt duktiga för att hålla sig kvar i elitlaget och åter ska skickas ner till sina breddlag.

Allvarligt talat, vad tänkte vi på? Satt nostalgiskt häromdagen och analyserade resultatet av våra medlemmars första uppdrag i klubben - Världslaget. Jag fick en stor klump i halsen när jag kom till innermittfältet. Att Zizou och Diego tog dessa två platser, är väl helt i sin ordning. Något felbalanserat men givetvis ett odiskutabelt val. (Kommer dock ihåg hur mycket kritik jag fick motstå att jag valde Zizou före alla andras självklara etta Diego.)

Men tillbaka till det stora frågetecknet. På plats 3-6 placerade sig i tur och ordning:

3. Lothar Matthäus

4. Frank Rijkaard
5. Gheorge Hagi
6. Patrick Vieira

Jag inte bara saknar, jag kräver omröstning i och med avsaknaden av ett namn. Inte ens bland de 40 nominerade fanns kanske en 90-talets största bollvirtouser med - GAZZA!

Återigen, vad hände? Paul Gascoigne var alltså inte ens nominerad. Kan ansvariga i nomineringsjuryn vara vänlig och förklara detta?

Nanne Bergstrand tycker att Kalmar ska tacka nej till Champions League-kvalplatsen. Anledningen är att man även nästa år, med största sannolikhet, skulle tvingas spela hemmamatcherna på bortaplan så att säga.

I år mötte man ju först Feyenoord nere i Rotterdam och sedan på Borås Arena i returen. Nanne menar att man hade två bortamatcher och att det gör det mer eller mindre omöjligt att gå vidare.

Är inte detta en stort problem? Inte arenornas standard i sig, utan jag tycker det här är en del av Sveriges problem internationellt.

Det finns inget lag som kan eller vågar satsa fullt ut. Det finns 7-8 jämnstarka klubbar (några av dem kommer från en dålig säsong men kan snart vara där uppe igen).

Hur ska man våga satsa en massa pengar på en ny arena eller på etablerade spelare, om man inte ens vet om man är på övre halvan nästa säsong?

I Kalmars fall har de ju växt ut till ett stabilt topplag, men med några "Bosmanförluster", så kan man vara snart vara ett lag i mängden.

På det lokala planet (Motala) har frågan varit i fokus, vilket den alltid ska vara. Hur får man fram ett slagkraftigt elitlag från stan och hur bör man samarbeta för att få det?

Sverige är i samma situation. Ett eller två riktigt bra klubblag kommer att göra landslaget bättre. Ett bra landslag kanske inte på kort sikt gynnar Allsvenskan, men definitvt på lång sikt.

Nanne tjurar givetvis lite för att de åkte ut och han vill nog mest ge klubben och svensk fotboll en tankeställare.

Men visst är det ett problem.

Nu ska sägas att Elfsborg, IFK Göteborg, AIK, Malmö FF och Helsingborg (även Hammarby och Djurgården om de använder Råsunda som nästan känns som hemmaplan) har möjligheten att arrangera hemmamatcher i Champions League mot storlag. Så det här med arenan är främst ett problem för Kalmar.