Värvningscirkusen i Stockholm har nått elvaåringarna
Höst igen, och den här hösten verkar bli precis som alla andra. Regn, rusk och kyla. Men häruppe i Stockholm innebär oktober månad även att Stockholmskidsens egna Champions League, St Eriks Cupen, börjar närma sig sitt avgörande skede. Och herregud vilken prestige det är.
De tunga seniorklubbarna AIK, Djurgården och Hammarby brukar ofta vara långt fram i "Sanktan" liksom vissa årgångar av Vasalund. Och då har jag givetvis inte glömt bort världens största ungdomsförening, Brommapojkarna, som är den stora dominanten sett över åren och "laget att slå" i nästan alla årskullar.
Begav mig själv till Stora Mossens IP i förra veckan för att på neutral mark se min brorsons lag från Enskede möta Djursholm i sextondelsfinal. Det blev förlust med 0-4 för Söderortsgänget, men motståndarnas elitlag var bra (fjärdeplats i högstaserien, mot Enskedes serieseger i lägstaserien) och det var därför ingen förlust att skämmas över för de rödsvarta.
13-åringarnas St Eriks Cup, som lanseras som världens största cup, men egentligen mer är ett serieslutspel, spelades/spelas på följande vis:
Två division 2-serier (Med alla stora klubbars förstalag, som i år vanns av Vasalund och Hammarby)
Fyra division 3-serier (Med de mindre klubbarnas elitlag samt flera andra, tredje och fjärdelag från de stora)
Tretton division 4-serier (Med alla breddlag)
Man kvalificerar sig till en högre serie nästkommande år genom att vinna serien, eller i vissa fall komma tvåa, vilket är ett seriespel för sig. Slutspelet är en annan fas och med där kommer de fem högst placerade i åttalagsgrupperna från divisionerna 2A och 2B, de två främsta i vardera 3A, 3B, 3C och 3D (14 lag i varje serie), samt alla 13 seriesegrarna i division 4.
Finalerna avgörs på Skytteholm lördagen den 18 oktober inför välbesökta läktare och jag kan bara uppmuntra de som har tid och bor i närheten att bege sig dit för en lite annorlunda fotbollsupplevelse.
Hela upplägget med St Eriks Cupen är väldigt främmande mot hur jag är van vid sedan mina ungdomsår i Zeroströjan. Haussen kring Sanktans slutspel hade varit kul att fått uppleva, men det finns även på andra sätt stora skillnader på ungdomsfotbollen häruppe, och det stavas framför allt scouting/värvningar. Som boende i söderort får man se både för- och nackdelar med detta.
Hammarby värvade i fjol en elvaåring från min brorsons breddlag i Enskede, och i år är de ute efter elitlagets keeper. Bajens scoutingansvarige på ungdomssidan, "mannen med hästsvans" som han ofta benämns, verkar ha i det närmaste dyngkoll på varenda knatte från Södermalm och söderut i 08-området. Han ägnar kvällarna åt att se träningar och matcher och rapporterar sedan till föreningen om han hittat något han tycker de bör värva.
Och Hammarby är inget unikt exempel, det fungerar precis likadant överallt i Stockholm. Talangerna värvas i ung ålder och till och med klubbar som Djursholm söker aktivt lovande ungdomar till provspel. I Enskede måste man, till skillnad från vissa andra klubbar, först lirat minst en säsong i någon av klubbens breddlag för att kunna komma med i elitlaget. Något som känns rättvist, men samtidigt innebär att klubben tappar en del talanger man annars hade kunnat plocka till sig.
Och i elitlagen är det full satsning. Anställda tränare och cuper ingår mot en klumpsumma vid säsongens inledning, liksom även träningsläger, vilket innebär en hel del extra kostnader för de föräldrar vars avkomma tagit plats där. Man kan tycka vad man vill om ett elitlag i ung ålder. Och man kan fundera en hel del kring vad som händer med de 13-åringar som efter en lite svagare säsong inte anses vara tillräckligt duktiga för att hålla sig kvar i elitlaget och åter ska skickas ner till sina breddlag.
Men faktum kvarstår. Utan ett satsande elitlag som ger de stora talangerna möjlighet till bra träning och matchning så är man körd i Stockholmsfotbollen. Då står man där utan en enda talang när spelarna börjar ta klivet mot senioråldern. Och det är en verklighet som man tyvärr tvingas leva med häruppe.
[email protected]
Efter några uträkningar har jag kommit fram till ett par intressanta siffror, baserat på rekommendationer från SvFF på hur mycket tid som skall bedrivas gällande träning och match. Som exempel har jag tagit en 16-årig spelare som började spela fotboll organiserat som 5-åring. De någorlunda siffrorna bygger på att fotboll är spelarens huvudsport och att spelaren har 100% närvaro.
På dessa tolv år kommer spelaren upp i 3000 timmar inkluderat träning- och matchtid (både cuper och seriespel) och att han/hon ser två matcher live eller på TV för utveckling av exempelvis spelförståelse.
Vad jag inte inkluderat är det spontana spelandet och eventuell att spelaren tränar någon annan sport. Om vi plussar på 2000 timmar för det, kommer vi alltså upp i 5000 timmar.
Dessa 5000 timmar kan sedan ställas mot att spelaren bör komma upp i dubbelt så mycket tid innan det går att analysera spelarens kompetens.
Om spelaren från 15 år tränar 4 pass i veckan och spelar en match i veckan, så skulle det ändå ta ytterligare 10 år att komma upp i 10 000 timmar.
Meningen med dessa siffror är att jämföra ovanstående "lokala" siffror för en spelare från Motala och elitsatsningen i tidig ålder i storstäderna. Sekundärt förstår vi sedan att komma upp tidigare i 10 000 timmar, krävs det välutbildade ledare som även har kunskap att skapa stimulerande och positiva inlärningsmiljöer. För känner spelaren ingen glädje, tappar han/hon motivationen ganska snabbt och ytterligare en "talang" går förlorad.
Lägg därtill det viktiga nätverket runt spelaren måste fungera optimalt. Vilket innebär att stöttande föräldrar måste hjälpa istället för att stjälpa genom att agera förebilder med kloka värderingar. Allt för många med okunskap kring det tunga ämnet ungdomsidrott styr denna "lilla" värld som är barnens tid och ingen annans substitut för att nå framgång.