Allsvenskan 2006 - Fördel Djurgården!
Repris i år?
En ny underbar allsvensk säsong startar på lördag då Gais premiärspelar mot Örgryte i ett prestigefyllt Göteborgsderby. Vädret har tyvärr tvingat vissa lag att skjuta upp sina premiärmatcher, men på vissa håll börjar festen alltså redan i helgen.
Profilerna är fler än någonsin tidigare och för några år sedan hade man nog bara skrattat om någon påstått att Anders Svensson, Henke Larsson, Johan Mjällby, Andreas Jakobsson och Jari Litmanen skulle spela i allsvenskan år 2006. Nu är det dock ren fakta, och oerhört rolig sådan, även om det hade varit kul att se Henke ytterligare en säsong i Barcelona.
Jag har rankat de allsvenska lagen och bjuder här på mina tips inför säsongen, med lite kommentarer. Vill också uppmana våra läsare att skriva in sina egna allsvenska tips så får vi dessutom se vem av CSU-läsarna som är den bäste tipparen. Lycka till!
1. DJURGÅRDENS IF
Svenska mästarna Djurgården har värvat starkt för att befästa sin position som landets bästa lag. Quirinho är mannen som ska frälsa Stockholmarna, men det tar tid att anpassa sig och det finns därför vissa frågetecken för om Djurgården redan i år kommer att få utdelning för de 14 miljoner som man investerat i stortalangen från Belo Horizonte.
Nu spelar det nog ingen roll. Djurgården har allsvenskans bredaste trupp och även topparna. Tobias Hysén, Mattias Jonsson och Johan Arneng är alla landslagsmässiga och skulle någon av dem försvinna till sommaren har Djurgården ekonomiska muskler för att kunna ersätta dem med klasspelare.
Det finns på förhand egentligen bara två orosmoment för Djurgården. Dels Dembo Tourray som i ärlighetens namn är en av seriens sämre målvakter, och dels alternativen bakom Johannesson och Kuivasto i mittförsvaret. Eller snarare saknaden av dessa. Där ser det tunt ut och går någon av dessa sönder måste man nog värva.
Djurgården spelade allsvenskans bästa fotboll i fjol och mycket talar för att man tar en ny serieseger, vilket i så fall skulle bli den fjärde på fem år.
2. MALMÖ FF
Profilerna är fler än någonsin tidigare och för några år sedan hade man nog bara skrattat om någon påstått att Anders Svensson, Henke Larsson, Johan Mjällby, Andreas Jakobsson och Jari Litmanen skulle spela i allsvenskan år 2006. Nu är det dock ren fakta, och oerhört rolig sådan, även om det hade varit kul att se Henke ytterligare en säsong i Barcelona.
Jag har rankat de allsvenska lagen och bjuder här på mina tips inför säsongen, med lite kommentarer. Vill också uppmana våra läsare att skriva in sina egna allsvenska tips så får vi dessutom se vem av CSU-läsarna som är den bäste tipparen. Lycka till!
1. DJURGÅRDENS IF
Svenska mästarna Djurgården har värvat starkt för att befästa sin position som landets bästa lag. Quirinho är mannen som ska frälsa Stockholmarna, men det tar tid att anpassa sig och det finns därför vissa frågetecken för om Djurgården redan i år kommer att få utdelning för de 14 miljoner som man investerat i stortalangen från Belo Horizonte.
Nu spelar det nog ingen roll. Djurgården har allsvenskans bredaste trupp och även topparna. Tobias Hysén, Mattias Jonsson och Johan Arneng är alla landslagsmässiga och skulle någon av dem försvinna till sommaren har Djurgården ekonomiska muskler för att kunna ersätta dem med klasspelare.
Det finns på förhand egentligen bara två orosmoment för Djurgården. Dels Dembo Tourray som i ärlighetens namn är en av seriens sämre målvakter, och dels alternativen bakom Johannesson och Kuivasto i mittförsvaret. Eller snarare saknaden av dessa. Där ser det tunt ut och går någon av dessa sönder måste man nog värva.
Djurgården spelade allsvenskans bästa fotboll i fjol och mycket talar för att man tar en ny serieseger, vilket i så fall skulle bli den fjärde på fem år.
2. MALMÖ FF
Stenrika Malmö FF är den främsta konkurrenten till Djurgården. Laget kan lika gärna storfloppa som vinna serien med tio poäng, men jag tror faktiskt på något åt det sistnämnda hållet. Truppen ser stark ut och Sören Åkeby var nog helt rätt val av tränare.
Det kändes som att flera av de ledande namnen underpresterade i fjol och jag har svårt att denna säsong se Daniel Andersson, Yksel Osmanovski och Anders Andersson vara lika bleka som i höstas. Afonso Alves är i sina bästa stunder seriens bästa spelare och även Jesper Bech vill nog visa att han kan bättre än han visade i fjol.
Lägg därtill att långtidsskadade Niklas Skoog är tillbaka, samt att Marcus Pode mycket väl kan ytterligare ett steg i karriären, och man förstår direkt att MFF har sylvass konkurrens om anfallsplatserna. Inte minst då även Jari Litmanen och hyperintressanta islänningen Emil Hallfredsson vill ha plats i startelvan.
Joseph Elanga och Jon-Inge Höiland skulle kunna bli kännbara förluster, men i Christian Järdler och Ulrich Vinzents har man löst det bra. Det är alltid svårt att lyckas med ett nytt spelsystem första året, men är det något lag som kan lyckas med det ska det väl vara Malmö FF.
3. IFK GÖTEBORG
Jag tycker att IFK Göteborg är svårbedömt i år, inte minst efter all turbulens som varit i klubben. Dessutom kan det i längden visa sig vara ett mycket stort avbräck att Håkan Mild valt att lägga skorna på hyllan. Pontus Wernbloom skötte Milds roll alldeles utmärkt i höstas, men jag är tveksam till att han orkar hålla samma höga nivå under en hel säsong.
Lösningen kan vara Magnus Kihlberg som återvänder till Sverige efter några lyckosamma år i vårt västra grannland. En bra värvning, och Blåvitt har gjort fler sådana. Jonas Wallerstedt och Ali Gerba kommer att spetsa till striden om de två anfallsplatserna rejält och spelmotorn Thomas Olsson är precis den spelartyp som laget saknat sedan Martin Ericsson drog till Ålborg.
IFK har allsvenskans bäste målvakt och näst efter Djurgården den bredaste truppen. Det kan räcka mycket långt och laget kan absolut vara med i tätstriden i år också.
4. HELSINGBORGS IF
Henrik Larssons deklarerade återkomst i sommar har gjort Helsingborg till årets snackis i svensk fotboll och laget ser ganska starkt ut redan i vår. Tarmo Neemelo kanske är det allra intressantaste namnet. Den estländske landslagsmannen gjorde i fjol hela 41 mål på 33 matcher, och svarade bland annat för sex hattricks. Fantastiska siffror även i en svag liga och Neemelo kan bli en riktig joker i den allsvenska toppstriden.
För visst har HIF ett lag för toppen även om man tappat fjolårets bästa spelare, Atiba Hutchinson. Hur man ska kunna ersätta honom är väl den stora frågan så här på förhand, och där finner jag inget bra svar. Däremot ser försvaret starkt ut, med Andreas Jakobsson och Andreas Granqvist i spetsen.
Det finns mycket talang i Helsingborgs trupp och ligger man med bra under våren har man utan tvekan slagläge i höst. En Royal League-plats bör man åtminstone kunna knipa.
5. HAMMARBY IF
Hammarby har som vanligt ett lovande lag, men saknar förmodligen de där riktiga topparna för att kunna vara med och utmana på allvar. Om nu inte några av de yngre spelarna utvecklas snabbare än väntat. Petter Andersson har stundtals sett lysande ut under försäsongen och måste förmodligen hålla den klassen under hela säsongen om Bajen ska vara med i toppen.
Det mesta ser just nu lite oroväckande ut i klubben. Tränare Anders Linderoth har gapat hela vintern om en offensiv mittfältare, men klubben har inte kunnat tillfredställa hans önskemål. Bajen saknar faktiskt helt etablerade nyförvärv i år och har flera ordinarie spelare på skadelistan. Inget gott omen inför tisdagens premiärmatch på Söderstadion.
Men säsongen är lång och även om det är svårt att vara helt neutral nu så tror jag att Bajen åtminstone grejar en femteplats. Paulinho har fått tid på sig att komma in i klubben och Petur Marteinsson är tillbaka efter skada. Dessutom är viktige Max von Schlebrügge kvar trots en hel del proffsrykten.
6. IF ELFSBORG
Boråslaget Elfsborg ser bra ut, men knappast som ett mästarlag. Mittfältet med Anders Svensson, Samuel Holmén och Stefan Ishizaki är nog seriens mest kreativa, men frågan är om man lyckas få någon balans också.
Mathias Svensson var stundtals bedrövlig under hösten och har mer att bevisa i år. Han borde normalt passa bra ihop med vindsnabbe Joakim Sjöhage, men i fjol såg samarbetet inte så vidare bra ut. Jag tror att förlusten av Hasse Berggren kan bli väldigt tung, men trots det hamnar nog Elfsborg på övre halvan, och med rätt flyt kanske man till och med kan blanda sig i toppstriden.
7. KALMAR FF
Nanne Bergstrands kollektiv har svarat för två fantastiska säsonger i rad och det finns ingen anledning att tro att det kommer att gå så mycket sämre i år. Dede Anderson gjorde inte skäl för pengarna i fjol och är den nye brassen Ari da Silva Ferreira lika bra som sitt rykte kommer Kalmar att ta många poäng i år också.
Faran ligger nog i att det finns en viss risk att spelarna tror att de är lite bättre än vad de är och försöker spela lite gladfotboll mot de sämre lagen. Då kommer det att straffa sig direkt. Undviker Kalmar det kommer man att göra en ny fin säsong.
8. BK HÄCKEN
Fjolårets nykomling BK Häcken svarade för en riktig kanonsäsong. Inte bara poängmässigt, utan också spelmässigt med en offensiv taktik som man sällan ser nykomlingar våga använda sig av. Lundins filosofi visade sig vara lyckad och Hisingenlaget bör inte tappa så mycket i slagkraft i år.
Visserligen har Stig Töfting flyttat hem till Danmark och Dulee Johnson gått till AIK, men detta bör vägas upp av värvningen av Hasse Berggren. Dessutom är mittlåset med Teddy Lucic och Jimmy Dixon intakt från i fjol. Okej då, mittfältet kanske tillsammans med målvaktssidan är det stora frågetecknet, men det finns ändå några hyfsade alternativ där. Och Dioh Williams gör väl minst tio mål i år?
9. ÖRGRYTE IS
Zoran Lukic har fått bra ordning på Örgryte. Göteborgs rikemansklubb har ett spelarmaterial som passar Lukic spelsystem, och man har dessutom vissa spetskvaliteter i truppen. Att man fått behålla Ailton Almeida är också något som talar för att även den här säsongen kommer att bli skaplig.
20-årige Ola Toivonen är en intressant förstärkning, liksom tuffe Ivica Skiljo. Annars ser truppen ut som i fjol. Hur långt det räcker? Jag tror inte att man blir bättre än nia, men laget bör vara tillräckligt starkt för att undvika kvalspel.
10. AIK
Det var nog många klubbdirektörer i allsvenskan som drog en lättnades suck när AIK tog steget tillbaka till landets högsta serie igen. Många hade nog förväntat sig tyngre nyförvärv, men AIK har värvat klokt. Ljungskiles Kenny Pavey är en given succé. En hårt arbetande spelare som kommer att bli mycket populär på Råsunda. Nenad Lukic, Markus Jonsson och Bernt Hulsker är också bra förvärv, medan jag tror mindre på Wilton Figueiredo.
Gnaget verkar ha vänt den negativa trenden och går in i den allsvenska säsongen med en oväntad ödmjukhet. Något som bör vara ett lyckat koncept för en storklubb som hamnat på dekis. Jag tippar AIK på en tionde plats, men är medveten om att laget kan vara några placeringar högre upp om Johan Mjällby, Dulee Johnson och Derek Boateng lyckas få ut den potential de besitter. AIK är väldigt svårtippat i år, men blir knappast ett topplag.
11. HALMSTADS BK
Nej, jag har ingen känsla för HBK i år. Visserligen ser varken truppen eller startelvan så där jättedålig ut, men jag tror ändå att man är lite för beroende av vissa enskilda spelare. Redan nu är det klart att skyttekungen Gunnar Thorvaldsson lämnar klubben i sommar och den troliga ersättaren Magnus Arvidsson är ingen given succé. Och vad händer om Dusan Djuric går sönder?
HBK har i Tommy Jönsson och Tomas Zvirgzdauskas ett av allsvenskans bästa mittbackspar, men på flera positioner ser det lite tunt ut. Halmstad kan få en tuff säsong och har allt att förlora om man skulle hamna i en bottenstrid. Tränare Janne Andersson är hur som helst en av seriens bästa och han kanske trots allt kan rädda kvar klubben i allsvenskan.
12. ÖSTERS IF
Öster imponerade i Superettan i fjol och tog sig på ett starkt sätt tillbaka till allsvenskan. Nu blir det givetvis tuffare, men det finns ändå tillräckligt med rutin i truppen för att laget ska ha goda möjligheter att klara sig kvar. Och det är tänkt att man ska göra det med fjolårets lyckade 4-3-3 system.
Tränare Lasse Jacobsson har hittat intressanta namn från öst, närmare bestämt tjeckiske mittfältaren Pavel Zavadil (i Mjällby i höstas) och estländske landslagsanfallaren Ingemar Teever. Två spelare som måste lyckas om Öster ska ordna nytt kontrakt. Jag tror att de gör det. Och en sak är definitivt säker, Smålandsderbyna mot Kalmar blir inga snälla historier.
13. GEFLE IF
Gefle klarade sig mot alla odds kvar i allsvenskan i fjol efter en smått bragdartad säsong med bland annat bortasegrar på Söderstadion och Gamla Ullevi (mot IFK). Även i år är Per Olssons lag nederlagstippat i medierna, och det bör passa laget bra.
Rene Makondele var en härlig injektion under sin debutsäsong i Gefle och bör kunna ta ytterligare ett steg i år. Inte minst sedan hans landsman Yannick Bapupa anlänt till klubben. Andra som imponerade på mig i fjol var mittfältaren Daniel Bernhardsson samt anfallaren Daniel Ytterbom, och det förvånar mig faktiskt att de är kvar i klubben. Gefle kommer inte underskattas av sina allsvenska kollegor i år och får det givetvis tufft. Hur tufft återstår att se, men jag tror tyvärr inte att de fixar kvalplatsen.
14. GAIS
Efter en riktig kvalrysare mot Landskrona tog Gais steget upp i allsvenskan i höstas, och försäsongen har resultatmässigt varit strålande för göteborgarna, där nio segrar på tio matcher talar sitt tydliga språk. Visst kan det gå bra även under inledningen av allsvenskan, men jag tvivlar på att Gais trupp håller hela säsongen.
Nyförvärven känns dock helt okej. Ntomba Ekunde, Khari Stevenson, Anton Holmberg och Mikael Sandklef kommer alla att förstärka laget och dessutom ska det bli intressant att se vad James Keane kan åstadkomma i år (ny 20-åring från Portsmouth). Håll dessutom ögonen på mittbacken Mattias Östberg, som mycket väl kan hamna i en toppklubb efter den här säsongen. Gais är en härlig förening, men jag tror inte riktigt att man räcker till.
[email protected]
Kärnkraftsverket återöppnat
Med en schysst tackling, kan man slå världen med häpnad.
Många svenska fotbollshjältar har enligt min mening fått lägga skorna på hyllan alldeles för tidigt. Namn som Tomas Brolin, Martin Dahlin, Jesper Blomqvist och Andreas Andersson är bara några som dukade under för sina skadebekymmer.
Men det finns en radioaktivt lysande stjärna som trotsade alla signaler som hans kropp har skrikit ut genom åren; det finns en spelare - krönad till kung och kärnkraftsverk - som konstant förnekat sanningen om att han inte är en "riktig" fotbollsspelare; det finns en fotbollsspelare som för all framtid gett "inställning" och "jävlar anamma" ett ansikte; hans namn är Johan Mjällby, och häromveckan gjorde han en omöjlig comeback på en gräsplan i Portugalien.
I hela sin karriär har han fått kämpa emot skador och sina bristande egenskaper: Han besitter ingen vidare teknik, ser stor och klumpig ut, och är långsammare och segare i sidled än vilken medelmåtta som helst. Trots det är han mästare i två länder, mångfaldig landslagsman, samt EM och VM-spelare. Johan Mjällby är ett fenomen och en spelande legend i AIK - och han är mannen som skall rädda Gnaget till en hyfsad tabell-placering i år.
När jag fick beskedet att Mjällby äntligen hade gjort comeback och att hans knä verkar hålla, väcktes flera fina minnen av denna gigant till liv. Vem minns inte denna svenska stålman/vikings viktiga och tuffa tacklingar, outtröttliga löpningar, samt ett eller annat viljemål som mot England i EM-kvalet 1998. Mjällby har dessutom alltid uppträtt på ett föredömligt sätt utanför planen gentemot andra spelare, ledare, massmedia, och fans.
Alla svenskar bör hålla tummarna för att detta kungligt legendariska kärnkraftsverk verkligen kan komma tillbaka på Råsunda - om än bara för att få möta publikens jubelen endaste gång.
[email protected]
[email protected]
v.10 Vem av följande mittbackar ser du helst i VM-truppen?
David Leinar 32%
Daniel Majstorovic 20%
Fredrik Risp 18%
Mikael Antonsson 15%
Kalle Svensson 10%
Tommy Jönsson 2%
Max von Schleebrügge 2%
Kommentar: Efter en lika spännande som populär omröstning har CSU:s läsare sagt sitt. Det bör bli hemmasonen David Leinar som får följa de tre givna mittbackarna (Olof Mellberg, Teddy Lucic och Petter Hansson) till VM. Nära en tredjedel av de röstande hoppas att Östergötlands Super-Mac får avlossa stora kanonen i Tyskland, medan 20 procent hellre vill se formtoppade Majstorovic i truppen.
Fredrik Risp har gjort bra ifrån sig i Turkiet och tagit en ordinarie plats i sitt klubblag, vilket en hel del av våra läsare verkar ha uppmärksammat. 18% är ett fint facit.
Mikael Antonsson tog en tidig ledning men stannade till slut på måttliga 15%, en liten besvikelse för en man som kallats ”Sveriges framtida storback”. Antonsson lär dock ligga nära till hands när förbundskaptenerna ska göra sitt val. Och det valet väger väl trots allt lite tyngre.
På tal om blåvita mittbackar fick även Kalle Svensson en del röster, närmare bestämt 10%. Förmodligen från personer som föredrar snabbhet i mittförsvaret.
Max von Schlebrügge och Tommy Jönsson fick nöja sig med 2% vardera och bör inte ens vara påtänkta för VM enligt våra läsare. Tunga besked att leverera till denna duo för oss ansvariga på CSU.
Till slut, frågan löd ju faktiskt: ”Vem vill du helst se i den svenska VM-truppen”…
Hur kan journalister bedöma andra journalister?
Östergen, på väg hem från jobbet.
Man kan störa sig på många sätt på den svenska journalistkåren, och i synnerhet på många sportjournalister. Vissa som arbetar på våra två största kvällstidningar verkar inte ha ett tillräckligt stort kunnande för att vara i den position som de befinner sig i. Andra klarar inte av att formulera sig. Och en tredje grupp har uppenbarligen inte en aning om hur man behandlar procent.
Men det finns en sak som irriterar mig ännu mer, och det är dessa tidningars dagliga ovana att bedöma andra journalisters arbete. Man kan läsa spalterna varje dag. Är det inte Frank Östergren eller Jonas Bladh som är i farten så är det Jonathan Jeppsson som vräker ur sig sina tankar om hur televisionernas reportrar sköter sig. Ofta i enormt kritiska former.
Jag har aldrig förstått hur journalister på tidningar kan ha som jobb att värdera journalister från tv. Varför tidningar ordnar plats åt kommentarer som handlar om att bedöma annan media. För mig är det helt ofattbart knäppt.
Skulle tv svara med samma medel skulle det sluta med en jäkla hönsgård.
Exempel: Sportbladets Frank Östergren kritiserar SVT:s alpina expert Stig Strand för att han pratar för sakta (det är ju stundtals den nivån det handlar om). SVT kontrar med att i sitt dagliga femminutersprogram ”Såga tidningar” skrattar ut Östergren för att han vid flera tillfällen stavat fel i sin artikel och dessutom gjort några rejäla faktafel. Östergren fortsätter ”striden” genom att i nästa dags Sportblad håna Strand och SVT. Nu är det inte längre bara Strand det är fel på utan också André Pops. Han uttalade tydligen förnamnet fel när han skulle intervjua Marlies Schild. Ett pinsamt misstag enligt Östergren. SVT är inte sämre utan kontrar med att kalla Östergren för ”oproffsig fascistgubbe”. Och sedan fortsätter det i samma veva.
Inget klockrent exempel kanske, men ändå ett sätt att visa hur fånigt det skulle bli om tv-kanalerna la sig på samma låga nivå. Jag har länge funderat på att skicka ett mail till SVT eller någon annan tv-kanal och föreslå att de bör slå tillbaka med samma medel för att visa hur fånigt det är, men jag tror att jag avstår det.
Men faktum kvarstår. Vad är det egentligen som ger tidningarna rätt att sätta sig över tv:s reportrar och kritisera dessa när de gör sitt jobb? Folk som ser sändningarna märker ju ändå om de är bra eller dåliga, precis på samma sätt som de märker om en tidningsartikel håller bra eller dålig klass.
Det här kanske inte är någon större grej, men för fan kvällstidningar, skärp till er och bedöm idrottsliga insatser istället. Skulle fler reportrar arbeta som Simon Bank och Erik Niva skulle inte folk klaga lika mycket på kvällstidningsjournalistiken.
[email protected]
Men det finns en sak som irriterar mig ännu mer, och det är dessa tidningars dagliga ovana att bedöma andra journalisters arbete. Man kan läsa spalterna varje dag. Är det inte Frank Östergren eller Jonas Bladh som är i farten så är det Jonathan Jeppsson som vräker ur sig sina tankar om hur televisionernas reportrar sköter sig. Ofta i enormt kritiska former.
Jag har aldrig förstått hur journalister på tidningar kan ha som jobb att värdera journalister från tv. Varför tidningar ordnar plats åt kommentarer som handlar om att bedöma annan media. För mig är det helt ofattbart knäppt.
Skulle tv svara med samma medel skulle det sluta med en jäkla hönsgård.
Exempel: Sportbladets Frank Östergren kritiserar SVT:s alpina expert Stig Strand för att han pratar för sakta (det är ju stundtals den nivån det handlar om). SVT kontrar med att i sitt dagliga femminutersprogram ”Såga tidningar” skrattar ut Östergren för att han vid flera tillfällen stavat fel i sin artikel och dessutom gjort några rejäla faktafel. Östergren fortsätter ”striden” genom att i nästa dags Sportblad håna Strand och SVT. Nu är det inte längre bara Strand det är fel på utan också André Pops. Han uttalade tydligen förnamnet fel när han skulle intervjua Marlies Schild. Ett pinsamt misstag enligt Östergren. SVT är inte sämre utan kontrar med att kalla Östergren för ”oproffsig fascistgubbe”. Och sedan fortsätter det i samma veva.
Inget klockrent exempel kanske, men ändå ett sätt att visa hur fånigt det skulle bli om tv-kanalerna la sig på samma låga nivå. Jag har länge funderat på att skicka ett mail till SVT eller någon annan tv-kanal och föreslå att de bör slå tillbaka med samma medel för att visa hur fånigt det är, men jag tror att jag avstår det.
Men faktum kvarstår. Vad är det egentligen som ger tidningarna rätt att sätta sig över tv:s reportrar och kritisera dessa när de gör sitt jobb? Folk som ser sändningarna märker ju ändå om de är bra eller dåliga, precis på samma sätt som de märker om en tidningsartikel håller bra eller dålig klass.
Det här kanske inte är någon större grej, men för fan kvällstidningar, skärp till er och bedöm idrottsliga insatser istället. Skulle fler reportrar arbeta som Simon Bank och Erik Niva skulle inte folk klaga lika mycket på kvällstidningsjournalistiken.
[email protected]
Världens 3014 största idrottsprofiler
Följ listan över Världens 3014 största idrottsprofiler här
3007. Bojan Krizaj
Ingemar Stenmarks gamle antagonist, den slovenske slalomspecialisten Bojan Krizaj, vann åtta världscupssegrar under 80-talet och var en av det årtiondets absolut största alpina profiler. Krizaj är än idag Sloveniens särklassigt mest framgångsrike utförsåkare (även om han visserligen tävlade för Jugoslavien). Säsongen 86/87 vann han slalomcupen och ytterligare tre gånger lyckades han placera sig bland de tre främsta i den kategorin. Hans karriär avslutades efter en skada under en tävlig i österrikiska Saalbach 1988, och han visade direkt att karriären var slut genom att kort före mål ta av sig skidorna och promenera in i mål.
[email protected]
3007. Bojan Krizaj
Ingemar Stenmarks gamle antagonist, den slovenske slalomspecialisten Bojan Krizaj, vann åtta världscupssegrar under 80-talet och var en av det årtiondets absolut största alpina profiler. Krizaj är än idag Sloveniens särklassigt mest framgångsrike utförsåkare (även om han visserligen tävlade för Jugoslavien). Säsongen 86/87 vann han slalomcupen och ytterligare tre gånger lyckades han placera sig bland de tre främsta i den kategorin. Hans karriär avslutades efter en skada under en tävlig i österrikiska Saalbach 1988, och han visade direkt att karriären var slut genom att kort före mål ta av sig skidorna och promenera in i mål.
[email protected]
Världens 3014 största idrottsprofiler
Följ listan över Världens 3014 största idrottsprofiler här
3008. Marcelo Salas
Chilenaren Marcelo Salas hade ett par mycket framgångsrika år i slutet på 90-talet och början av 2000-talet och var en starkt bidragande orsak till att hans sydamerikanska landslag gjorde ett starkt VM 1998. Då bildade han ett supergiftigt anfallspar med Ivan Zamorano och stod för imponerande fyra mål på fyra matcher. Salas gjorde en hel del mål men hade ett betydligt bredare register än så, vilket också Svennis uppmärksammade då han värvade honom till Lazio sommaren 1998. I Lazio hade Salas tre fina säsonger och hans framgångar gav honom en flytt till storlaget Juventus, som han lämnade efter två säsonger då han återvände till sin gamla klubb River Plate. Idag spelar ”El Matador” i hemlandets ligatrea Universidad de Chile och är utan tvekan en av Chiles största fotbollsspelare genom alla tider.
[email protected]
3008. Marcelo Salas
Chilenaren Marcelo Salas hade ett par mycket framgångsrika år i slutet på 90-talet och början av 2000-talet och var en starkt bidragande orsak till att hans sydamerikanska landslag gjorde ett starkt VM 1998. Då bildade han ett supergiftigt anfallspar med Ivan Zamorano och stod för imponerande fyra mål på fyra matcher. Salas gjorde en hel del mål men hade ett betydligt bredare register än så, vilket också Svennis uppmärksammade då han värvade honom till Lazio sommaren 1998. I Lazio hade Salas tre fina säsonger och hans framgångar gav honom en flytt till storlaget Juventus, som han lämnade efter två säsonger då han återvände till sin gamla klubb River Plate. Idag spelar ”El Matador” i hemlandets ligatrea Universidad de Chile och är utan tvekan en av Chiles största fotbollsspelare genom alla tider.
[email protected]
Hawaii - amatöridrottens Mecka
- "Book 'em Danno".
Hawaii är för många förknippat med TV-serier som klassikerna Magnum P.I. och Gilligan's Island, Baywatch Hawaii, filmen Blue Crush, och kanske även succe-serien LOST. Kort och gott en paradis-ö med skrikiga skjortor, vackra och farliga damer och stränder, samt självklart surfing.
Detta är sant, men Hawaii är framförallt ett paradis pga de enorma förutsättningarna för - och den enorma utbredningen av - amatöridrott.
Surfing är givetvis den första, och kanske största, sporten man tänker på när man hör ordet Hawaii. Varje år deltar världseliten i tävlingar på den beryktade North Shore, men det är amatörerna som dominerar sporten. Surfing är, i större grad än snowboarding och skateboarding, en livsstil som påverkar hur tiotusentals människor spenderar sina dagar: innan/efter jobbet eller skolan ger de sig ut för att fånga en våg och få dagen att bli fulländad.Många jobbar halvtid och/eller kvällar bara för att få tid till att surfa;när många lägger upp sitt liv efter sitt arbete, lägger de sitt arbete efter sitt liv. De riskerar sina liv (på flera sätt) för att få känna friheten.
Även om surfingen är det man enklast lägger märke till när man befinner sig på Hawaii, så finns det många andra idrotter representerade av oss amatörer. Om du mot förmodan skulle vara vaken mellan 05.00-07.00 och i närheten av någon av de stora parkerna, får du trängas på cykel/gång-banorna. De är nämligen fulla av joggare. En och annan cyklist brukar man kunna se också. Givetvis är simmarna ute (och vips var triathleterna representerade).
Självklart är förutsättningarna goda pga av vädret, men även faciliteterna är goda och välskötta. Parkerna är fina, de många tennis-banorna rena och med el-belysning, baseballs- och basket-planerna likaså, och dessutom finns det många av dessa. Människor är allt som oftast vänliga och tillmötesgående, och det gör det lätt att lära känna nya personer med liknande intressen som dig själv. Kort och gott - förutsättningarna för den som vill aktivera sig är perfekta på paradis-ön Hawaii.
[email protected]
[email protected]
Tävlingen avgjord - vi har en vinnare
Mailboxen har fullkomligt svämmat över och vi har blivit tvungna att byta internetleverantör. Många har förslagen varit på vem som egentligen är våran listetta.
En del gissningar har varit rena airballs, men självklart har även många varit snubblande nära. Många har prickat bullseye. Men vi har en vinnare(läs, vi fick gå på bästa mellantid).
Eftersom listan är hemligstämplad och vi har fått strama tyglar från Ringholm att inte läcka någon info, så kan vi inte meddela vinnaren förräns hela listan är redovisad.
Datum för när pallplatserna kommer avslöjas under pompa och ståt är spikat lagom till invigningen av OS 2022.
Så, fortsatt följa listan på din startsida. Slutligen vill vi på red. rikta ett stort GRATTIS! till vinnaren av tävlingen.
Följ listan över Världen 3014 största idrotssprofiler här
[email protected]
Kärt svenskmöte i CL
Lottningen klar i CL.
Kvartsfinalerna spelas 28/29 Mars och 45 April.
1. Arsenal - Juventus
2. Lyon - Milan
3. Inter/Ajax - Villareal
4. Benfica - Barcelona
Semifinalerna går av stapeln 18/19 och 25/26 April
1. K.1 - K.3
2. K.2 - K.4
Vad är det med Lagrell och hästar?
Energisnål.
Att Lars-Åke hyser en mystisk kärlek för dom fyrbenta står väl ändå helt klart när nu ännu en folkkär artist med låter om just hästar i sin repertoar, får äran att göra Sveriges officiella kampsång.
Tomas Ledin gör fotbollslåt, citat:
- "Det finns många beröringspunkter mellan fotboll och rock. Det är samma energi. Så jag behövde inte direkt ändra min stil".
Är det någon som är överraskad att Sverige bjöds på en fotbollsförnedring av Irland? Att ladda upp ett par dagar i Dublin med att spela in en video där man återigen "spontanlirar" boll iklädda Dressmans sommarkollektion ger knappast energi. Lägg därtill att man tvingades lyssna på Sandvikensonens kommande landsplåga, så förstår man att resultatet gick i moll.
Ledin är allt annat än energi och rock. Tomas Ledin, inte ens Petter Hansson köpte Ledins senaste, eller?
Egentligen borde man väl inte bli överraskad över artistvalet. Genom alla tider har våra fotbollshjältar visat dåligt omdöme gällande god musiksmak. Dire Straits, sena Magnus Uggla, Geminis bästa, U2 och i en del extremfall Nordman är alla namn på favoriter som nämnts när eliten delat med sig av sin skivsamling.
Ett tag trodde vi att Pontus Kamarak var en man på kanten, tills det visade sig att han bara skaffat sig ett snäckhalsband och snöat in på Absolute Reggae skivan.
Hur kommer det sig att 99% av alla svenska elitfotbollsspelare saknar känsla för finkultur i allmänhet och bra musik i synnerhet?
Att man inte kan tillbringa nätterna på rockklubbar och att musikfestivalerna brukar krocka med seriespelet är väl en bidragande orsak. Men vad gör våra heltidsproffs på sin lediga tid egentligen? Fikar, tittar i Moore, spelar nätpoker eller bara slökollar på reprisen av Big Brother?
I sommar kommer Ledin träffa oss som en regntung boll på innanlåret, vare sig vi vill det eller inte. Förbered er på det värsta pekoral vi någonsin hört.
[email protected]
[email protected]
Tävling - Gissa vinnaren bland Världens 3014 största idrottsprofiler
Responsen har varit enorm, sällan har en lista skapat så många diskussioner som denna. Den kanske mest prestigefyllda listan någonsin. Folk har fullkomligt överöst oss om förslag på namn och möjliga listplaceringar.
Låt oss här och nu ta död på alla dessa förhoppningar. Listan är klar och fullkomligt späckad med namn på de allra största.
För att ändå bliga våra läsare och skapa en dialog med dessa, utlyser vi nu en tävling. Den som spikar våran etta, den största idrottsprofilen alla kategorier vinner inte bara äran utan också ett väldigt fint osponsrat pris.
Maila in din gissning eller posta den i kommentarerna på länken nedan.
Lycka till!
[email protected]
Världens 3014 största idrottsprofiler
Följ listan över Världens 3014 största idrottsprofiler här
Gränsen mellan sanna fighters och falska sådana är oftast hårfin. En som alltid har legat på fel sida om strecket är gamle ishockeyspelaren och den numera expertkommentatorn Roger Johansson. Folk som i varannan mening måste berätta om sitt uppoffrande spel för sporten platsar inte på den här listan, långt därifrån. På den här listan bereder vi bara plats för dom största.
3009. Håkan "Carla" Carlqvist
Idag hyllar vi den tvåfaldige världsmästaren och Bragdmedaljören från 1983 - Håkan "Carla" Carlqvist. Ingen med brutet ben tog leriga kurvor som "Carla". SM-vinnaren fyra år i rad mellan 1979-82, var även mästare på att flytta sin smärttröskel över det onormala. Ett välvalt könsord, en bruten knuten näve och sedan var det bara att kicka igång showen. Håkan bor idag i en gipsvagga och undervisar i det svenska språket på en privatskola i Sanary sur Mer, Frankrike.
Gränsen mellan sanna fighters och falska sådana är oftast hårfin. En som alltid har legat på fel sida om strecket är gamle ishockeyspelaren och den numera expertkommentatorn Roger Johansson. Folk som i varannan mening måste berätta om sitt uppoffrande spel för sporten platsar inte på den här listan, långt därifrån. På den här listan bereder vi bara plats för dom största.
3009. Håkan "Carla" Carlqvist
Idag hyllar vi den tvåfaldige världsmästaren och Bragdmedaljören från 1983 - Håkan "Carla" Carlqvist. Ingen med brutet ben tog leriga kurvor som "Carla". SM-vinnaren fyra år i rad mellan 1979-82, var även mästare på att flytta sin smärttröskel över det onormala. Ett välvalt könsord, en bruten knuten näve och sedan var det bara att kicka igång showen. Håkan bor idag i en gipsvagga och undervisar i det svenska språket på en privatskola i Sanary sur Mer, Frankrike.
[email protected]
Joe Calzaghe - Europas nye boxningskung
Calzaghe betar av dom en efter en.
Gårdagens största idrottshändelse i Manchester utspelades sig för ovanlighetens skull varken på Old Trafford eller City of Manchester Arena. Igår var det nämligen boxning som gällde i den fotbollstokiga staden och mer exakt storfighten mellan de dittills obesegrade supermellanviktarna Joe Calzaghe och Jeff Lacy.
Fighten var mycket sevärd, men det blev i ärlighetens namn inte så mycket till match. Lacy var på förhand favorit och den större delen av boxningsexpertisen var inne på att amerikanens enorma slagstyrka skulle fälla avgörandet. De som tippade Calzaghe var däremot inne på att walesaren skulle klara av att hålla Lacy på avstånd och således ta en säker poängseger. Det roligaste och mest fascinerande inom boxningen är när två olika stilar möts. Den här lördagsnatten var det ingen tvekan om vilken som var den mest effektiva.
Calzaghe satte nivån direkt. Gick på betydligt hårdare än väntat och slog skurar av slag mot en konfunderad Lacy, som förmodligen hade räknat med en betydligt mer avvaktande förstarond. Lacy blödde redan i den första rondpausen och det skulle visa sig bara vara början. Calzaghe fortsatte i samma stil och släppte, med sina fina kombinationer och höga tempo, aldrig in Lacy i matchen. Mannen som har kallats ”Den nye Tyson” och ”Den nye Roy Jones” blev alltmer desperat och hade helt enkelt inte en chans att störa walesaren.
I den tolfte ronden gick Lacy för första gången i sin karriär i golvet, och bara ett enormt hjärta räddade honom från att ligga kvar där. Lacy lyckades trots allt undvika att bli knockad och får som matchen gestaltade sig vara nöjd med det. För 33-årige Calzaghe däremot, var detta förmodligen bara början på en rad penningstinna matcher.
Jag har alltid gillat Joe Calzaghe. Mannen som gång på gång utmanat halva världseliten utan att få till någon riktig stormatch. Mannen vars idealvikt tyvärr har legat mellan två betydligt intressantare viktklasser. Mannen som till och med erbjöd sig att möta den tyske storstjärnan Sven Ottke på dennes hemmaplan, där domsluten alltid verkar gå tyskens väg. På grund av en blandning av fruktan och nonchalans har Calzaghe fått se alla sina chanser till att få möta en riktig världsstjärna gå i stöpet. Fram tills igår natt.
Att Calzaghe är en mycket bra boxare har det aldrig varit några tvivel om, men det han visade upp inatt var ändå smått chockerande. Calzaghe var bländande, magnifik, helt enkelt ofattbart bra. Att dominera så kraftigt mot en motståndare av Lacy´s kaliber är smått fantastiskt. Och att hålla det enormt höga tempot i tolv långa ronder tyder på en otrolig fysik.
Under de delvis sega förmatcherna igår (huvudmatchen startade inte förrän 03.25 svensk tid, för att pricka prime-time i USA) hoppades jag innerligt att Calzaghe-Lacy skulle motsvara förväntningarna och inte skapa ångest för att man varit uppe hela natten. Så här i efterhand är jag otroligt glad att jag stannade uppe.
Supermellanvikten är förvisso varken den största eller mest intressanta viktklassen. Men den börjar ändå bli ganska het. Danska löftet Mikkel Kessler har slagit sig in på boxningsscenen rejält och kan självklart komma att bli nästa namn på Calzaghes lista. Men fram till ett sådant möte är det ingen tvekan om vilken man som regerar viktklassen.
Ricky Hatton, Wladimir Klitschko och Arthur Abraham i all ära. Europas nye boxningskung heter Joe Calzaghe!
[email protected]
Fighten var mycket sevärd, men det blev i ärlighetens namn inte så mycket till match. Lacy var på förhand favorit och den större delen av boxningsexpertisen var inne på att amerikanens enorma slagstyrka skulle fälla avgörandet. De som tippade Calzaghe var däremot inne på att walesaren skulle klara av att hålla Lacy på avstånd och således ta en säker poängseger. Det roligaste och mest fascinerande inom boxningen är när två olika stilar möts. Den här lördagsnatten var det ingen tvekan om vilken som var den mest effektiva.
Calzaghe satte nivån direkt. Gick på betydligt hårdare än väntat och slog skurar av slag mot en konfunderad Lacy, som förmodligen hade räknat med en betydligt mer avvaktande förstarond. Lacy blödde redan i den första rondpausen och det skulle visa sig bara vara början. Calzaghe fortsatte i samma stil och släppte, med sina fina kombinationer och höga tempo, aldrig in Lacy i matchen. Mannen som har kallats ”Den nye Tyson” och ”Den nye Roy Jones” blev alltmer desperat och hade helt enkelt inte en chans att störa walesaren.
I den tolfte ronden gick Lacy för första gången i sin karriär i golvet, och bara ett enormt hjärta räddade honom från att ligga kvar där. Lacy lyckades trots allt undvika att bli knockad och får som matchen gestaltade sig vara nöjd med det. För 33-årige Calzaghe däremot, var detta förmodligen bara början på en rad penningstinna matcher.
Jag har alltid gillat Joe Calzaghe. Mannen som gång på gång utmanat halva världseliten utan att få till någon riktig stormatch. Mannen vars idealvikt tyvärr har legat mellan två betydligt intressantare viktklasser. Mannen som till och med erbjöd sig att möta den tyske storstjärnan Sven Ottke på dennes hemmaplan, där domsluten alltid verkar gå tyskens väg. På grund av en blandning av fruktan och nonchalans har Calzaghe fått se alla sina chanser till att få möta en riktig världsstjärna gå i stöpet. Fram tills igår natt.
Att Calzaghe är en mycket bra boxare har det aldrig varit några tvivel om, men det han visade upp inatt var ändå smått chockerande. Calzaghe var bländande, magnifik, helt enkelt ofattbart bra. Att dominera så kraftigt mot en motståndare av Lacy´s kaliber är smått fantastiskt. Och att hålla det enormt höga tempot i tolv långa ronder tyder på en otrolig fysik.
Under de delvis sega förmatcherna igår (huvudmatchen startade inte förrän 03.25 svensk tid, för att pricka prime-time i USA) hoppades jag innerligt att Calzaghe-Lacy skulle motsvara förväntningarna och inte skapa ångest för att man varit uppe hela natten. Så här i efterhand är jag otroligt glad att jag stannade uppe.
Supermellanvikten är förvisso varken den största eller mest intressanta viktklassen. Men den börjar ändå bli ganska het. Danska löftet Mikkel Kessler har slagit sig in på boxningsscenen rejält och kan självklart komma att bli nästa namn på Calzaghes lista. Men fram till ett sådant möte är det ingen tvekan om vilken man som regerar viktklassen.
Ricky Hatton, Wladimir Klitschko och Arthur Abraham i all ära. Europas nye boxningskung heter Joe Calzaghe!
[email protected]
Val 2006 både i politik, trav....och fotboll?
Pekka tar ut VM-elvan?
Elitloppet är ett av världens största travlopp, en folkfest av sällan skådat slag. En kommitté bjuder varje år in de 16 bästa hästarna till Solvalla för att göra upp om segern. I år har man beslutat att ta till ett nytt grepp. Man ska bara utse 14 stycken. Sedan nominerar man 4 (antalet inte helt klart) hästar varav två ska röstas in i startfältet.
Vem som röstar? Jo, svenska folket!
Detta får mina tankar att sväva iväg. Tänk om vi skulle göra så i fler idrotter. Fotbolls-VM står för dörren. Lars-Roland tar ut en trupp på 19 spelare, varav 2 är målvakter. Sedan nomineras 3 spelare i varje lagdel. Svenska folket får ringa och rösta på vem de vill se i den Niedersachsiska sommarhettan. Ungefär så här:
0000 - 111 111 Christoffer Andersson
0000 - 222 222 Mikael Dorsin
0000 - 333 333 Mikael Antonsson
Vad vill jag komma till? Jo, det här med PR-jippon får inte gå för långt. Travet har haft ett publiktapp på banorna vilket t ex fotbollen inte haft i Sverige. Därför hittar man på en massa saker för att locka folk till sporten och rädda kvar de redan inbitna. Jag ser tendenser till sådana här saker även inom fotbollen. Det är jättebra att skapa intresse, men det får ALDRIG påverka utgången av resultaten.
Vi har sett några dilemman senaste åren:
- Fotbollsgalor / Idrottsgalor Ska en spelare/utövare offra energi mitt i uppladdning inför kommande uppgifter för att möta folket och ta emot pris? Zlatan etc.
- TV-kanalers inflytande Ska man kunna avbryta en match för att en kanal inte hunnit in i sändning? TV4, damfotboll etc.
- Medias negativa påverkan Ska inte förbundskaptener/landslag kunna läsa tidningar inför viktiga tävlingar/matcher utan att behöva se provocerande/okunniga rubriker och artiklar hela tiden?
Den sista punkten var mest en passning till svensk media inför Fotbolls-VM. Man måste hålla ihop och svetsa samman landet. Inte leta fel hos varandra. Skriv ner de andra lagen istället, så gör engelsk press. Om ens lag sedan gör en dålig insats. DÅ får de veta det.
[email protected]
OS i Turin 2006 - Guldregn över Sverige!
Vilket OS! Vilket fantastiskt OS!
Sju guld och sammanlagt 14 medaljer är ett enormt facit för ett land som Sverige. Inte minst med tanke på att det faktiskt var hela tolv år sedan vi senast tog ett guld i ett vinter-OS. Såväl Nagano som Salt Lake City blev tunga för svensk del med hockeyfiaskon och dopade spanska skidåkare som främsta minnen. Nu var det helt annorlunda och det började bra redan från början.
Redan under den fjärde tävlingsdagen tog Sverige två guld, och två fantastiska sådana. Med taktisk finess och imponerande styrka tog både sprintdamerna och sprintherrarna guld i den korta stafetten. Damernas var lite mer oväntad och på så vis lite roligare, medan Björn Linds makalösa uppvisning var betydligt mäktigare. Vissa liknade hans finish med en känguru, andra med en groda, men klart var att det utan konkurrens var det våldsammaste upplopp jag någonsin sett en svensk skidåkare göra.
Lina Andersson, Anna Dahlberg, Björn Lind och den store kämpen Thobias Fredriksson lade grunden för ett fint svenskt mästerskap och sporrade säkerligen sina olympiska landsmän. Men det var fler svenska skidinsatser som gladde. Hade Anders Södergren haft lite bättre glid hade hans ryck i tremilens sista backe förmodligen räckt till guld, och hans insatser i såväl stafetten som femmilen imponerade. För mig personligen är Anders Södergrens bedrifter minst lika roliga och imponerande som Björn Linds, även om det sammanlagt bara blev ett stafettbrons för Söderhamnsonen. Det är så härligt att vi åter fått fram ett namn som kan konkurrera på allvar även på de längre distanserna – och i de stora mästerskapen.
Södergren och Mattias Fredriksson var givetvis inga okända namn innan OS, men jag tycker ändå att den förstnämnde gjorde mycket mer än man kunde begära, trots att det inte blev några individuella medaljer.
Anja Pärson gjorde ett fantastiskt OS. Ett guld och två brons är ett mycket starkt facit även för ett favorittippat namn, och fler än tre medaljer är det inte så himla många som tagit under ett och samma OS. Anja hade ett ypperligt läge att även ta en fjärde, men bytte skidor efter det första åket i storslalomen och tappade sin andraplats och blev sexa. Något som jag tror de flesta svenskar hade överseende med då veteranen Anna Ottosson, efter ett fantastiskt andraåk, knep bronset och fick ta sin första stora mästerskapsmedalj.
Curlingen bjöd på både en positiv och en negativ överraskning. Damerna imponerade redan från start och lyckades i en sanslös rysare ta guld efter en helt avgörande sistasten signerad lagkaptenen Anette Norberg. Däremot underpresterade Peja Lindholms grabbar något oerhört. Efter tre inledande segrar åkte man på sex raka förluster och ett av få svenska fiaskon under detta OS var ett faktum.
En som däremot inte floppade var Anna-Carin Olofsson. Efter en dålig första tävling var ACO lite drygt två sekunder ifrån guldet på 7,5 km, och fullträffen kom under OS näst sista tävlingsdag då hon på ett imponerande sätt vann masstarten. Ett guld och ett silver av en svensk i skidskytte är så starkt att man saknar ord. Dessutom förtjänar Wolfgang Pichler allt beröm han kan få efter sitt fyra år långa arbete med skidskyttelandslaget. Glöm inte heller bort att herrarna var ett felskär och en decimeter ifrån bronset i den rafflande stafetten.
Självklart måste jag spara det bästa till sist. Vissa säger att man inte kan rangordna gulden och har väl på sätt och vis rätt i det, men jag tänker göra det ändå. Hockeyguldet är utan tvekan det största svenska guldet och var en perfekt avslutning på ett fenomenalt mästerskap. Det som inte såg så bra ut från början svetsades efter hand samman, och i slutspelet slapp vi se yra backar och svaga power play. Semifinalen mot Tjeckien var Sveriges spelmässigt starkaste i turneringen och gav oss rejäl guldsmak. Och även om finalmotståndaren Finland dittills hade vunnit sina samtliga sju matcher i OS, kändes det på förhand positivt. Sverige var också det lag som spelade smartast mot Finland och lyckades få stopp på de blåvitas giftiga spelvändningar. Finalen bjöd inte på något propagandaspel, men Sverige vann rättvist.
Dessutom var det otroligt kul att Nicklas Lidström fick avgöra. Den världsback som så många gånger om tvingats utstå kritik för sina insatser i landslaget. Lidström var fenomenal under hela turneringen och borde givetvis ha tagits ut i världslaget. Där hamnade istället Kenny Jönsson, som också imponerade stort i slutspelet. Andra som verkligen steg fram under turneringen var Samuel Påhlsson, Henrik Zetterberg och Henrik Lundqvist. Men de finaste bilderna för mig, var bilderna av en jublande Mats Sundin. Suddens inställning och ledaregenskaper i den här turneringen var beundransvärda, och det gick inte ta miste på hans enorma lycka efter slutsignalen i finalen. Sann glädje från en sann idrottshjälte. Liksom Peter Forsberg en fantastisk förebild för våra svenska ungdomar och en av våra största idrottsmän genom alla tider.
Och på tal om ishockey, damernas semifinal och straffdrama mot USA var en av mästerskapets stora höjdpunkter. Jag kommer aldrig att påstå att damhockey någonsin varit, eller någonsin kommer att bli någon av mina favoritsporter, men jag är full av beundran för de spelare som med stort hjärta och enorm kämpaglöd lyckades med en på pappret närmast omöjlig uppgift. Efter den segern kände jag mig oerhört stolt över att vara svensk.
Det var väl få som på förhand hade tippat sju guld till Sverige i OS, och jag tillhör utan tvekan den skaran. Jag trodde inte riktigt på Anna-Carin Olofsson. Jag hade en stark känsla av att Björn Lind skulle underprestera och återigen missa pallen. Jag trodde inte på medalj i hockeyn, och jag trodde ännu mindre på Finland som trots allt gick ända till final. Jag trodde absolut inte att sprintdamerna skulle ta guld, eller att hockeydamerna skulle gå till final.
Men fy fan vad skönt att jag hade fel. Ett stort tack till alla de idrottare som gjorde detta mästerskap till en stor blågul fest. Det var tveklöst värt varenda timme framför tv´n.
[email protected]
Sju guld och sammanlagt 14 medaljer är ett enormt facit för ett land som Sverige. Inte minst med tanke på att det faktiskt var hela tolv år sedan vi senast tog ett guld i ett vinter-OS. Såväl Nagano som Salt Lake City blev tunga för svensk del med hockeyfiaskon och dopade spanska skidåkare som främsta minnen. Nu var det helt annorlunda och det började bra redan från början.
Redan under den fjärde tävlingsdagen tog Sverige två guld, och två fantastiska sådana. Med taktisk finess och imponerande styrka tog både sprintdamerna och sprintherrarna guld i den korta stafetten. Damernas var lite mer oväntad och på så vis lite roligare, medan Björn Linds makalösa uppvisning var betydligt mäktigare. Vissa liknade hans finish med en känguru, andra med en groda, men klart var att det utan konkurrens var det våldsammaste upplopp jag någonsin sett en svensk skidåkare göra.
Lina Andersson, Anna Dahlberg, Björn Lind och den store kämpen Thobias Fredriksson lade grunden för ett fint svenskt mästerskap och sporrade säkerligen sina olympiska landsmän. Men det var fler svenska skidinsatser som gladde. Hade Anders Södergren haft lite bättre glid hade hans ryck i tremilens sista backe förmodligen räckt till guld, och hans insatser i såväl stafetten som femmilen imponerade. För mig personligen är Anders Södergrens bedrifter minst lika roliga och imponerande som Björn Linds, även om det sammanlagt bara blev ett stafettbrons för Söderhamnsonen. Det är så härligt att vi åter fått fram ett namn som kan konkurrera på allvar även på de längre distanserna – och i de stora mästerskapen.
Södergren och Mattias Fredriksson var givetvis inga okända namn innan OS, men jag tycker ändå att den förstnämnde gjorde mycket mer än man kunde begära, trots att det inte blev några individuella medaljer.
Anja Pärson gjorde ett fantastiskt OS. Ett guld och två brons är ett mycket starkt facit även för ett favorittippat namn, och fler än tre medaljer är det inte så himla många som tagit under ett och samma OS. Anja hade ett ypperligt läge att även ta en fjärde, men bytte skidor efter det första åket i storslalomen och tappade sin andraplats och blev sexa. Något som jag tror de flesta svenskar hade överseende med då veteranen Anna Ottosson, efter ett fantastiskt andraåk, knep bronset och fick ta sin första stora mästerskapsmedalj.
Curlingen bjöd på både en positiv och en negativ överraskning. Damerna imponerade redan från start och lyckades i en sanslös rysare ta guld efter en helt avgörande sistasten signerad lagkaptenen Anette Norberg. Däremot underpresterade Peja Lindholms grabbar något oerhört. Efter tre inledande segrar åkte man på sex raka förluster och ett av få svenska fiaskon under detta OS var ett faktum.
En som däremot inte floppade var Anna-Carin Olofsson. Efter en dålig första tävling var ACO lite drygt två sekunder ifrån guldet på 7,5 km, och fullträffen kom under OS näst sista tävlingsdag då hon på ett imponerande sätt vann masstarten. Ett guld och ett silver av en svensk i skidskytte är så starkt att man saknar ord. Dessutom förtjänar Wolfgang Pichler allt beröm han kan få efter sitt fyra år långa arbete med skidskyttelandslaget. Glöm inte heller bort att herrarna var ett felskär och en decimeter ifrån bronset i den rafflande stafetten.
Självklart måste jag spara det bästa till sist. Vissa säger att man inte kan rangordna gulden och har väl på sätt och vis rätt i det, men jag tänker göra det ändå. Hockeyguldet är utan tvekan det största svenska guldet och var en perfekt avslutning på ett fenomenalt mästerskap. Det som inte såg så bra ut från början svetsades efter hand samman, och i slutspelet slapp vi se yra backar och svaga power play. Semifinalen mot Tjeckien var Sveriges spelmässigt starkaste i turneringen och gav oss rejäl guldsmak. Och även om finalmotståndaren Finland dittills hade vunnit sina samtliga sju matcher i OS, kändes det på förhand positivt. Sverige var också det lag som spelade smartast mot Finland och lyckades få stopp på de blåvitas giftiga spelvändningar. Finalen bjöd inte på något propagandaspel, men Sverige vann rättvist.
Dessutom var det otroligt kul att Nicklas Lidström fick avgöra. Den världsback som så många gånger om tvingats utstå kritik för sina insatser i landslaget. Lidström var fenomenal under hela turneringen och borde givetvis ha tagits ut i världslaget. Där hamnade istället Kenny Jönsson, som också imponerade stort i slutspelet. Andra som verkligen steg fram under turneringen var Samuel Påhlsson, Henrik Zetterberg och Henrik Lundqvist. Men de finaste bilderna för mig, var bilderna av en jublande Mats Sundin. Suddens inställning och ledaregenskaper i den här turneringen var beundransvärda, och det gick inte ta miste på hans enorma lycka efter slutsignalen i finalen. Sann glädje från en sann idrottshjälte. Liksom Peter Forsberg en fantastisk förebild för våra svenska ungdomar och en av våra största idrottsmän genom alla tider.
Och på tal om ishockey, damernas semifinal och straffdrama mot USA var en av mästerskapets stora höjdpunkter. Jag kommer aldrig att påstå att damhockey någonsin varit, eller någonsin kommer att bli någon av mina favoritsporter, men jag är full av beundran för de spelare som med stort hjärta och enorm kämpaglöd lyckades med en på pappret närmast omöjlig uppgift. Efter den segern kände jag mig oerhört stolt över att vara svensk.
Det var väl få som på förhand hade tippat sju guld till Sverige i OS, och jag tillhör utan tvekan den skaran. Jag trodde inte riktigt på Anna-Carin Olofsson. Jag hade en stark känsla av att Björn Lind skulle underprestera och återigen missa pallen. Jag trodde inte på medalj i hockeyn, och jag trodde ännu mindre på Finland som trots allt gick ända till final. Jag trodde absolut inte att sprintdamerna skulle ta guld, eller att hockeydamerna skulle gå till final.
Men fy fan vad skönt att jag hade fel. Ett stort tack till alla de idrottare som gjorde detta mästerskap till en stor blågul fest. Det var tveklöst värt varenda timme framför tv´n.
[email protected]