OS i Turin 2006 - Guldregn över Sverige!
Vilket OS! Vilket fantastiskt OS!
Sju guld och sammanlagt 14 medaljer är ett enormt facit för ett land som Sverige. Inte minst med tanke på att det faktiskt var hela tolv år sedan vi senast tog ett guld i ett vinter-OS. Såväl Nagano som Salt Lake City blev tunga för svensk del med hockeyfiaskon och dopade spanska skidåkare som främsta minnen. Nu var det helt annorlunda och det började bra redan från början.
Redan under den fjärde tävlingsdagen tog Sverige två guld, och två fantastiska sådana. Med taktisk finess och imponerande styrka tog både sprintdamerna och sprintherrarna guld i den korta stafetten. Damernas var lite mer oväntad och på så vis lite roligare, medan Björn Linds makalösa uppvisning var betydligt mäktigare. Vissa liknade hans finish med en känguru, andra med en groda, men klart var att det utan konkurrens var det våldsammaste upplopp jag någonsin sett en svensk skidåkare göra.
Lina Andersson, Anna Dahlberg, Björn Lind och den store kämpen Thobias Fredriksson lade grunden för ett fint svenskt mästerskap och sporrade säkerligen sina olympiska landsmän. Men det var fler svenska skidinsatser som gladde. Hade Anders Södergren haft lite bättre glid hade hans ryck i tremilens sista backe förmodligen räckt till guld, och hans insatser i såväl stafetten som femmilen imponerade. För mig personligen är Anders Södergrens bedrifter minst lika roliga och imponerande som Björn Linds, även om det sammanlagt bara blev ett stafettbrons för Söderhamnsonen. Det är så härligt att vi åter fått fram ett namn som kan konkurrera på allvar även på de längre distanserna – och i de stora mästerskapen.
Södergren och Mattias Fredriksson var givetvis inga okända namn innan OS, men jag tycker ändå att den förstnämnde gjorde mycket mer än man kunde begära, trots att det inte blev några individuella medaljer.
Anja Pärson gjorde ett fantastiskt OS. Ett guld och två brons är ett mycket starkt facit även för ett favorittippat namn, och fler än tre medaljer är det inte så himla många som tagit under ett och samma OS. Anja hade ett ypperligt läge att även ta en fjärde, men bytte skidor efter det första åket i storslalomen och tappade sin andraplats och blev sexa. Något som jag tror de flesta svenskar hade överseende med då veteranen Anna Ottosson, efter ett fantastiskt andraåk, knep bronset och fick ta sin första stora mästerskapsmedalj.
Curlingen bjöd på både en positiv och en negativ överraskning. Damerna imponerade redan från start och lyckades i en sanslös rysare ta guld efter en helt avgörande sistasten signerad lagkaptenen Anette Norberg. Däremot underpresterade Peja Lindholms grabbar något oerhört. Efter tre inledande segrar åkte man på sex raka förluster och ett av få svenska fiaskon under detta OS var ett faktum.
En som däremot inte floppade var Anna-Carin Olofsson. Efter en dålig första tävling var ACO lite drygt två sekunder ifrån guldet på 7,5 km, och fullträffen kom under OS näst sista tävlingsdag då hon på ett imponerande sätt vann masstarten. Ett guld och ett silver av en svensk i skidskytte är så starkt att man saknar ord. Dessutom förtjänar Wolfgang Pichler allt beröm han kan få efter sitt fyra år långa arbete med skidskyttelandslaget. Glöm inte heller bort att herrarna var ett felskär och en decimeter ifrån bronset i den rafflande stafetten.
Självklart måste jag spara det bästa till sist. Vissa säger att man inte kan rangordna gulden och har väl på sätt och vis rätt i det, men jag tänker göra det ändå. Hockeyguldet är utan tvekan det största svenska guldet och var en perfekt avslutning på ett fenomenalt mästerskap. Det som inte såg så bra ut från början svetsades efter hand samman, och i slutspelet slapp vi se yra backar och svaga power play. Semifinalen mot Tjeckien var Sveriges spelmässigt starkaste i turneringen och gav oss rejäl guldsmak. Och även om finalmotståndaren Finland dittills hade vunnit sina samtliga sju matcher i OS, kändes det på förhand positivt. Sverige var också det lag som spelade smartast mot Finland och lyckades få stopp på de blåvitas giftiga spelvändningar. Finalen bjöd inte på något propagandaspel, men Sverige vann rättvist.
Dessutom var det otroligt kul att Nicklas Lidström fick avgöra. Den världsback som så många gånger om tvingats utstå kritik för sina insatser i landslaget. Lidström var fenomenal under hela turneringen och borde givetvis ha tagits ut i världslaget. Där hamnade istället Kenny Jönsson, som också imponerade stort i slutspelet. Andra som verkligen steg fram under turneringen var Samuel Påhlsson, Henrik Zetterberg och Henrik Lundqvist. Men de finaste bilderna för mig, var bilderna av en jublande Mats Sundin. Suddens inställning och ledaregenskaper i den här turneringen var beundransvärda, och det gick inte ta miste på hans enorma lycka efter slutsignalen i finalen. Sann glädje från en sann idrottshjälte. Liksom Peter Forsberg en fantastisk förebild för våra svenska ungdomar och en av våra största idrottsmän genom alla tider.
Och på tal om ishockey, damernas semifinal och straffdrama mot USA var en av mästerskapets stora höjdpunkter. Jag kommer aldrig att påstå att damhockey någonsin varit, eller någonsin kommer att bli någon av mina favoritsporter, men jag är full av beundran för de spelare som med stort hjärta och enorm kämpaglöd lyckades med en på pappret närmast omöjlig uppgift. Efter den segern kände jag mig oerhört stolt över att vara svensk.
Det var väl få som på förhand hade tippat sju guld till Sverige i OS, och jag tillhör utan tvekan den skaran. Jag trodde inte riktigt på Anna-Carin Olofsson. Jag hade en stark känsla av att Björn Lind skulle underprestera och återigen missa pallen. Jag trodde inte på medalj i hockeyn, och jag trodde ännu mindre på Finland som trots allt gick ända till final. Jag trodde absolut inte att sprintdamerna skulle ta guld, eller att hockeydamerna skulle gå till final.
Men fy fan vad skönt att jag hade fel. Ett stort tack till alla de idrottare som gjorde detta mästerskap till en stor blågul fest. Det var tveklöst värt varenda timme framför tv´n.
[email protected]
Sju guld och sammanlagt 14 medaljer är ett enormt facit för ett land som Sverige. Inte minst med tanke på att det faktiskt var hela tolv år sedan vi senast tog ett guld i ett vinter-OS. Såväl Nagano som Salt Lake City blev tunga för svensk del med hockeyfiaskon och dopade spanska skidåkare som främsta minnen. Nu var det helt annorlunda och det började bra redan från början.
Redan under den fjärde tävlingsdagen tog Sverige två guld, och två fantastiska sådana. Med taktisk finess och imponerande styrka tog både sprintdamerna och sprintherrarna guld i den korta stafetten. Damernas var lite mer oväntad och på så vis lite roligare, medan Björn Linds makalösa uppvisning var betydligt mäktigare. Vissa liknade hans finish med en känguru, andra med en groda, men klart var att det utan konkurrens var det våldsammaste upplopp jag någonsin sett en svensk skidåkare göra.
Lina Andersson, Anna Dahlberg, Björn Lind och den store kämpen Thobias Fredriksson lade grunden för ett fint svenskt mästerskap och sporrade säkerligen sina olympiska landsmän. Men det var fler svenska skidinsatser som gladde. Hade Anders Södergren haft lite bättre glid hade hans ryck i tremilens sista backe förmodligen räckt till guld, och hans insatser i såväl stafetten som femmilen imponerade. För mig personligen är Anders Södergrens bedrifter minst lika roliga och imponerande som Björn Linds, även om det sammanlagt bara blev ett stafettbrons för Söderhamnsonen. Det är så härligt att vi åter fått fram ett namn som kan konkurrera på allvar även på de längre distanserna – och i de stora mästerskapen.
Södergren och Mattias Fredriksson var givetvis inga okända namn innan OS, men jag tycker ändå att den förstnämnde gjorde mycket mer än man kunde begära, trots att det inte blev några individuella medaljer.
Anja Pärson gjorde ett fantastiskt OS. Ett guld och två brons är ett mycket starkt facit även för ett favorittippat namn, och fler än tre medaljer är det inte så himla många som tagit under ett och samma OS. Anja hade ett ypperligt läge att även ta en fjärde, men bytte skidor efter det första åket i storslalomen och tappade sin andraplats och blev sexa. Något som jag tror de flesta svenskar hade överseende med då veteranen Anna Ottosson, efter ett fantastiskt andraåk, knep bronset och fick ta sin första stora mästerskapsmedalj.
Curlingen bjöd på både en positiv och en negativ överraskning. Damerna imponerade redan från start och lyckades i en sanslös rysare ta guld efter en helt avgörande sistasten signerad lagkaptenen Anette Norberg. Däremot underpresterade Peja Lindholms grabbar något oerhört. Efter tre inledande segrar åkte man på sex raka förluster och ett av få svenska fiaskon under detta OS var ett faktum.
En som däremot inte floppade var Anna-Carin Olofsson. Efter en dålig första tävling var ACO lite drygt två sekunder ifrån guldet på 7,5 km, och fullträffen kom under OS näst sista tävlingsdag då hon på ett imponerande sätt vann masstarten. Ett guld och ett silver av en svensk i skidskytte är så starkt att man saknar ord. Dessutom förtjänar Wolfgang Pichler allt beröm han kan få efter sitt fyra år långa arbete med skidskyttelandslaget. Glöm inte heller bort att herrarna var ett felskär och en decimeter ifrån bronset i den rafflande stafetten.
Självklart måste jag spara det bästa till sist. Vissa säger att man inte kan rangordna gulden och har väl på sätt och vis rätt i det, men jag tänker göra det ändå. Hockeyguldet är utan tvekan det största svenska guldet och var en perfekt avslutning på ett fenomenalt mästerskap. Det som inte såg så bra ut från början svetsades efter hand samman, och i slutspelet slapp vi se yra backar och svaga power play. Semifinalen mot Tjeckien var Sveriges spelmässigt starkaste i turneringen och gav oss rejäl guldsmak. Och även om finalmotståndaren Finland dittills hade vunnit sina samtliga sju matcher i OS, kändes det på förhand positivt. Sverige var också det lag som spelade smartast mot Finland och lyckades få stopp på de blåvitas giftiga spelvändningar. Finalen bjöd inte på något propagandaspel, men Sverige vann rättvist.
Dessutom var det otroligt kul att Nicklas Lidström fick avgöra. Den världsback som så många gånger om tvingats utstå kritik för sina insatser i landslaget. Lidström var fenomenal under hela turneringen och borde givetvis ha tagits ut i världslaget. Där hamnade istället Kenny Jönsson, som också imponerade stort i slutspelet. Andra som verkligen steg fram under turneringen var Samuel Påhlsson, Henrik Zetterberg och Henrik Lundqvist. Men de finaste bilderna för mig, var bilderna av en jublande Mats Sundin. Suddens inställning och ledaregenskaper i den här turneringen var beundransvärda, och det gick inte ta miste på hans enorma lycka efter slutsignalen i finalen. Sann glädje från en sann idrottshjälte. Liksom Peter Forsberg en fantastisk förebild för våra svenska ungdomar och en av våra största idrottsmän genom alla tider.
Och på tal om ishockey, damernas semifinal och straffdrama mot USA var en av mästerskapets stora höjdpunkter. Jag kommer aldrig att påstå att damhockey någonsin varit, eller någonsin kommer att bli någon av mina favoritsporter, men jag är full av beundran för de spelare som med stort hjärta och enorm kämpaglöd lyckades med en på pappret närmast omöjlig uppgift. Efter den segern kände jag mig oerhört stolt över att vara svensk.
Det var väl få som på förhand hade tippat sju guld till Sverige i OS, och jag tillhör utan tvekan den skaran. Jag trodde inte riktigt på Anna-Carin Olofsson. Jag hade en stark känsla av att Björn Lind skulle underprestera och återigen missa pallen. Jag trodde inte på medalj i hockeyn, och jag trodde ännu mindre på Finland som trots allt gick ända till final. Jag trodde absolut inte att sprintdamerna skulle ta guld, eller att hockeydamerna skulle gå till final.
Men fy fan vad skönt att jag hade fel. Ett stort tack till alla de idrottare som gjorde detta mästerskap till en stor blågul fest. Det var tveklöst värt varenda timme framför tv´n.
[email protected]
Kommentarer:
Postat av: E.Ström
Landet som haft som vana att producera mer "Sven Nylander" än det finns fjärdeplatser blev helt plötsligt till vinnare! Två helt osannolika veckor i de italienska bergen. För egen del är onsdagen 22 februari en svårslagen dag. Slog nåt personlig rekord i TV-tittande den dagen men jag ångrar inte en sekund. En såå blågul dag!!
I en perfekt värld hade även Peja fått stå överst på pallen men sånt är livet....
Postat av: Martin
I en perfekt värld underpresterar man inte så brutalt när man ska vara som bäst. Men Peja ska ha en stor eloge för att han tog nederlaget på ett stort sätt och stod rakryggad när intervjuerna haglade. En sådan idrottsman har jag verkligen respekt för, även om jag stundtals var lite irriterad på honom från min position i soffan.
Postat av: E.Ström
Där gör du en helt riktig analys Martin! Måste förresten tacka för utomordentliga rapporter när jag var tvungen att va i skolan, men också för summeringarna via telefon efter och under höjdpunkterna, härligt att prata av sig när man suttit o skrikit i soffan!!
Postat av: Martin
Absolut! Delad glädje är dubbel glädje...
Trackback