En mycket välspelad EM-turnering lider mot sitt slut. Ett mästerskap som visserligen omfattat en hel del skrällar, inte minst alla turkiska vändningar, men som trots allt, när det väl är dags för final, avgörs mellan två riktiga tungviktare som nu står beredda i var sin ringhörna. Två lag som dock haft en helt annorlunda vinnarmentalitet genom åren.

I Tyskland verkar man få den redan i nappflaskan. Segrar är det enda som räknas och spelarna vet vad som gäller. Bokar man inte in finaldatumet i kalendern inför en turnering är man det närmaste en landsförrädare man kan komma. Det tyska folket har hårda krav på sitt landslag, men landslagsspelarna har minst lika höga kvar på sig själva. Något som också gett enorma resultat genom åren. Tyskland, inklusive Västtyskland, har vunnit tre EM-guld, tre VM-guld och varit i så många finaler att en matematiker skulle kunna  ramla ihop  av ren utmattning vid en närmare beräkning, lätt överdrivet. Det hela är trots allt ganska enkelt, i Tyskland spelar man för att vinna, punkt slut.

I ett splittrat Spanien ser man helt tvärtom på sitt rödgula manskap. Landslaget har ofta fått stå till svars för den politiska debatten, där framför allt basker och katalaner inte känner någon som helst känsla inför att representera landslaget. Klubblagen har i dessa områden gett fotbollssupportrarna mer landslagskänsla än det spanska landslaget gjort, inte minst i baskiska Athletic Bilbao, där enbart spelare med baskisk härkomst är välkomna att spela för klubben. Dessutom har Spanien hämmats av kraven på att alltid spela en sevärd fotboll samt att nerverna trutit när det väl gällt som mest. Spanjorerna har alltid kommit till turneringarna som en av huvudfavoriterna, för att gång på gång misslyckas.

Men Aragones har genom att gå sina egna vägar lyckats krossa myten. Han har petat bort en världsspelare som Raul ur truppen, han har bråkat öppet med flera av spelarna bara under detta EM och han ser nästan färdig ut att dö där han står och flämtar vid sidlinjen under matcherna. Men gubben har gjort resultat. Spanien har inte bara krossat förlorarmyten, det mest anmärkningsvärda är att man har gjort det genom att spela mästerskapets bästa fotboll. Precis som man alltid gjort. Visserligen gör Marcos Senna ett jättejobb på det defensiva mittfältet, men i övrigt har man haft enormt mycket offensiva spelare på planen, inklusive ytterbackarna. Man spelar med en enorm fart och är det enda landslag som hittat ett sätt att lyckas knäcka Guus Hiddinks ryska lokomotiv.

Tyskland är också offensivare än vanligt, liksom man även visade prov på 2006. Man går kanske inte framåt i lika galna attacker som spanjorerna gör, men man fyller på bra med folk i anfallen, och i semifinalen var det exempelvis ytterbacken Philip Lahm som avgjorde med ett distinkt avslut efter en raid på vänsterkanten. Tyskland är ett mycket bra lag med en fruktansvärt hög moral.

Vilka som får höja bucklan timmen före midnatt är en öppen historia. Spanien imponerade enormt mot Ryssland i semifinalen, men tvingas i finalen klara sig utan skyttekungen David Villa. Ett stort avbräck även om Daniel Güiza inte är någon direkt dålig ersättare. Om nu inte Aragones väljer att spela 4-5-1 och plocka in Fabregas på mitten, ett spelsystem som kanske skulle gynna spanjorerna ännu mer.

Tyskland är dock alltid Tyskland, de vet vad som gäller och jag tror även att tyngden kan fälla avgörande. Tyskarna väger i snitt ett antal kilo mer än de spanska spelarna och är dessutom betydligt längre. Därför tippar jag att finalen avgörs på en fast situation med Miroslaw Klose som guldhjälte.

Årets upplaga av Wimbledon ser något mer spännande ut än vi vant oss vid på slutet. Roger Federer har ju tagit fem raka segrar i den prestigefyllda grästurneringen. Imponerande av Federer men visst har det stundtals varit lite tråkigt, sett ur oss åskådares perspektiv. Skulle schweizaren ta sin sjätte raka Wimbledon-titel blir han historisk och slår till slut Björn Borgs rekord.

Året har hittills inte varit helt problemfritt för Federer (men då jämför man med närmast felfria säsonger) men formen verkar det inte vara något fel på. Han vann uppladdningsturneringen på gräset i Halle, efter stabilt spel rakt igenom.

Det ser som sagt lite jämnare ut i år. Varför?
Jo, dels är Novak Djokovic ett år äldre och ett år bättre.
Dels har Rafael Nadal förbättrat sitt spel på gräs för varje år. Ifjol var han ju faktiskt nära att sätta stopp för Federers Wimbledon-svit.

Federer och Djokovic är på samma halva medan Nadal är "ensam" på sin halva. Ja, det finns väl en till som är huvudet högre än de andra. Jag tänker på Andy Roddick som alltid är bra på gräs och har han vässat serven bör han gå riktigt långt. Förmodligen till en semifinal där Nadal blir för svår..

Vi kan inte räkna med några svenska framgångar i år, om de inte överraskar rejält.
Det har de i och för sig gjort tidigare men formen är för svag på flera håll i år.

Söderling har gjort flera bra insatser i år, men möter Federer redan i en eventuell andra omgång. Björkman får det svårt redan mot Clemént i första omgången och bör vara näst intill chanslös mot Davydenko i andra omgången. Thomas Johansson kan visserligen slå Spadea i första omgången men sedan stöter han på Baghdatis. Den sistnämnde är inte alls oäven på gräset och en så bra spelare ska inte Johansson ha en chans emot med det mestadels mediokra spel han visat upp i år.

På damsidan ska Sofia Arvidsson försöka prestera det grässpel hon gjorde för 3-4 år sedan. Hon har inte kommit upp i den nivån på senare tid men som helhet blivit en bättre spelare. Även hon stöter på hårt motstånd tidigt, då Sharapova lär stå på andra sidan nätet i en eventuell tredje omgång. Redan i första omgången får Arvidsson bekänna färg då hon möter seedade österrikiskan Sybille Bammer.

Många av oss undrade åt vilket håll Platini skulle styra toppfotbollen när han korrumperade bäst och fick fler röster än vår egna Fat Cat. Förutom finare vin till representationsmiddagarna har han krävt att segrande lag skall komma upp till honom på hedersläktaren och lyfta bucklan istället för tvärtom. En lite mer otippad sak fransmannen gjort är att han tagit rock'n'rollen till fotbollen. Man blir ju minst sagt sugen på att få bläddra igenom den gamle storspelarens skivsamling när han ger oss "Seven Nation Army" med The White Stripes som ingångslåt under EM.

"I'm gonna fight 'em all
A nation army couldn't hold me back"

Imorgon kommer Zlatan nynna orden som ett mantra när han tar med sig hela landet ut i strid i Innsbruck.

När jag i mars läste Sportbladets guide inför SM-finalen i bandy trodde jag att jag just då upplevde tidningens lågvattenmärke alla kategorier, och för all framtid. En av journalisterna hade med hjälp av Jonas Claesson betygsatt lagen, lagdel för lagdel, med lite korta kommentarer. Inget konstigt alls över det faktum att Edsbyns målvakt hade fått fem plus i betyg, men desto märkligare när det visar sig att journalisten "gått på den enkla niten" att han tror att målvakten med nummer ett på ryggen givetvis måste vara förstekeeper.

Så istället för att få tonvis med beröm så nämndes inte landslagsmålvakten Anders Svenssons namn i texten överhuvudtaget. Istället fick doldisen Lucas Lund, som jag misstänker inte ens hade spelat en enda seriematch för Edsbyn, läsa i tidningen att han höll världsklass. Och inte nog med det, i en ruta över nyckelspelare stod han nämnd igen, som den som kunde vara skillnaden mellan vinst och förlust. Otroligt pinsamt för tidningen och inte minst för tidningens "bandyexpert".

Men rekord är tydligen till för att slås. Eller vad sägs om torsdagstidningens lista över vårt blågula lands främsta fotbollsspelare genom alla tider.

1. Gunnar Nordahl, 2. Gunnar Gren, 3. Kurre Hamrin, 4. Zlatan Ibrahimovic, 5. Henke Larsson, 6. Nisse Liedholm, 7. Tomas Brolin, 8. Torbjörn Nilsson, 9. Bosse Larsson, 10. Agne Simonsson

Artikeln gick ut på en jämförelse med hur det var för tre år sedan och ett stort uppslag mitt i tidningen visade själva poängen, att Zlatan och Henke avancerat från tolfte respektive 14:e plats till en fjärde och femteplacering. En fullt rimlig bedömning. So far so good.

Men det var inte utan att man höll på att trilla av stolen när man strax därpå läste den publicerade listan för tre år sedan. Eller vad sägs om det här:

1. Gunnar Nordahl, 2. Gunnar Gren, 3. Tomas Brolin, 4. Kurre Hamrin, 5. Torbjörn Nilsson, 6. Nacka Skoglund, 7. Fredrik Ljungberg, 8. Bosse Larsson, 9. Nisse Liedholm, 10. Agne Simonsson

Det är alltså inte bara Zlatan och Henke som gått framåt de här tre åren. Nisse Liedholm har tydligen haft tre lyckade säsonger eftersom han tagit sig upp tre snäpp på listan. Likaså Kurre Hamrin, som sedan 2005 gått förbi Brolin upp på en tredjeplats. Av listan att döma är det dock inte bara Brolin som haft det tungt. Nacka Skoglund har blivit passerad av minst fem spelare de senaste tre åren, bland annat av Bosse Larsson och  Agne Simonsson, och får finna sig i att lämna tio i topp. Även Fredrik Ljungberg har gjort ett ras ut från listan.

Allvarligt talat, vad i hela fridens namn är det frågan om??? Ingen av den tidningens journalister ska någonsin komma och påstå att spelare och ledare i det svenska landslaget agerar oprofessionellt när man själva publicerar såna här grejer. På fotbollsplanen skulle det här kunna jämföras med ett hattrick i egen bur plus ett rött kort med åtta månaders avstängning som följd.

Kommentar hämtad från Spelregler för fotboll Regel 11 - Offside

"Om en spelare lämnar spelplanen för att ställa en motspelare offside

• ska offside ej dömas

• ska spelet fortsätta om motståndarlaget får fördel av det - i annat fall ska

motståndarlaget tilldömas en indirekt frispark från den plats där bollen

befann sig när domaren stoppade spelet

• ska spelaren varnas vid nästa spelavbrott"

I dagens tidningar kan vi läsa att en nöjd Fröjdfeldt tilldelats ännu en match samtidigt som han konstaterar:

- Tur att jag läste på regelboken ordentligt innan jag stack.

Följdfrågor att besvara:

Skall domaren blåsa av vid huvudskada?

Allra först: Zlatan Ibrahimovic och Henrik Larsson är två fenomen.

Nästan allra först: Taktiskt flopp eller individuella tillkortakommanden- Grekland var frapperande dåligt och skämde ut sig igår.

När stora delar av spelarna i denna turnering tjänat sin första miljon, checkat in på någon berömd akademi eller kanske dragit på sig sitt lands skjorta för första gången, spelade Mikael Nilsson i Sveriges division 6. Fyra säsonger senare debuterade Mikael Nilsson i svenska landslaget mot Tjeckien, och gjorde två mål. Mikael Nilsson har genom hela sin landslagskarriär fått beskrivningen funktionell. Egentligen är det fotbollstermen "funktionell" som borde få beskrivningen Mikael Nilsson.

Det tog inte lång tid från det att Nilsson tagit bofast plats som högerytter-mittfältare i landslaget som det började bli kris på ytterbacksplatsen. Lagerbäck skall ha frågat Nilsson om han kan spela vänsterback. -"Nja min vänster är kass men de får du ta i så fall" blev det skånska svaret. Högerback fick det bli. Svensk pessimistmedia glömmer aldrig matchen mot Cassano och Zambrotta där Nilsson fick en större åka än vad alla Lisebergs åkband någonsin kan erbjuda. Men det är också i stort sett det ända de kan ta på. För de solida insatserna har radats upp och ofta blandats med väldigt framskjutna prestationer. Jag tänker främst på Spanien hemma i EM-kvalet där Nilsson var främst i en oerhört bra försvarslinje men också på Danmark borta. Nilsson gjorde en av sina första matcher som vänsterback och skulle möta Danmarks torpedtaktik. Danskarna hade lekstuga med storebror i 60 minuter men just på Sveriges vänsterkant kammade såväl Rommedahl som Grönkjaer noll, möjligen undantaget skapade hörnor.

Nu är det nytt mästerskap och den "funktionelle nödlösningen" återfinns som vänsterback i ett vinnande Sverige. Sverige som inte på något sett kunnat nå dessa framgångar om det inte varit för superstjärnor som Zlatan, Henke och Ljungberg. Men det är också Sverige som absolut inte kunnat nå dessa framgångar om det inte varit för den typen av spelare som personifieras så väl av unikumet Mikael Nilsson. Spelare som Svensson, Daniel Andersson, Alexandersson, Allbäck till exempel. Spelare som överträffar sig själva och sin vardag och som vem som helst kan förundras över att de har varit med och tagit ett litet land till fem mästerskap i rad.

...believe me and we can stay here and get the shit kicked out of us or we can fight our way back into the light."

Lite mer en vecka kvar tills Lagerbäcks mannar, hela Sveriges hjältar och fotbollskrigare springer in på Stadion Wals-Siezenheim i Salzburg. De senaste matcherna har avslöjat att det finns en del saker att finslipa på. Jag antar att spåren är så upptrampade att man inte kommer spela in två renodlade defensiva innermittfältare? Men moment man skall träna på fram tills avspark lämnar jag till Lasse och Roland.

Det jag däremot hoppas på är att förbundskapterna förstår att det är dags att byta ut högläsningen ur Karin Boyes samlade verk som peptalk. Zlatan och dagens intelligenta spelare reflekterar inte över gamla poeters döda sällskap. Stjärnstatusen och pengarna har skapat egon och smågrupperingar som är mer än lätthanterliga. Jag bryr mig inte om vem som tar en fika med vem så länge de uttagna gör sitt yttersta för varandra på planen. Tyvärr så gestikuleras det just nu mer än vad det tas uppoffrande löpningar för varandra.

Det är nu det behövs något extra, det behövs någon som är större än spelarna. Det är nu Lasse skall äska pengar hos sin namne Lagrell, så att man kan chartra ett plan från Los Angeles och låta Al Pacino sköta snacket.

Med några minuter kvar till match och när pärmen är sönderläst(nåja), det är då som Mr Pacino skall köra sin monolog på 4.26 från Any Given Sunday. Monologen fullkomligt och självklart bubblar över av Hollywoodism, men det är så vackert och inspirerande så att till och med Chippens rakade ben får ståpäls.

"...either we heal NOW, as a team,
or we will die as individuals.

That's football guys.

That's all it is.