...believe me and we can stay here and get the shit kicked out of us or we can fight our way back into the light."

Lite mer en vecka kvar tills Lagerbäcks mannar, hela Sveriges hjältar och fotbollskrigare springer in på Stadion Wals-Siezenheim i Salzburg. De senaste matcherna har avslöjat att det finns en del saker att finslipa på. Jag antar att spåren är så upptrampade att man inte kommer spela in två renodlade defensiva innermittfältare? Men moment man skall träna på fram tills avspark lämnar jag till Lasse och Roland.

Det jag däremot hoppas på är att förbundskapterna förstår att det är dags att byta ut högläsningen ur Karin Boyes samlade verk som peptalk. Zlatan och dagens intelligenta spelare reflekterar inte över gamla poeters döda sällskap. Stjärnstatusen och pengarna har skapat egon och smågrupperingar som är mer än lätthanterliga. Jag bryr mig inte om vem som tar en fika med vem så länge de uttagna gör sitt yttersta för varandra på planen. Tyvärr så gestikuleras det just nu mer än vad det tas uppoffrande löpningar för varandra.

Det är nu det behövs något extra, det behövs någon som är större än spelarna. Det är nu Lasse skall äska pengar hos sin namne Lagrell, så att man kan chartra ett plan från Los Angeles och låta Al Pacino sköta snacket.

Med några minuter kvar till match och när pärmen är sönderläst(nåja), det är då som Mr Pacino skall köra sin monolog på 4.26 från Any Given Sunday. Monologen fullkomligt och självklart bubblar över av Hollywoodism, men det är så vackert och inspirerande så att till och med Chippens rakade ben får ståpäls.

"...either we heal NOW, as a team,
or we will die as individuals.

That's football guys.

That's all it is.