Jag har sett en hel del idrott. På hög och låg nivå. Topp och bredd.
Jag har sett nästan 100 VM-matcher i ishockey live på plats. Jag har sett 20 OS-matcher på samma sätt. Jag såg när Tre Kronor fick stryk av Vitryssland i Salt Lake City 2002. Jag såg när Tre Kronor spelade ut Canada i samma turnering i en av de absolut bästa hockeymatcher jag sett. Jag har sett NBA-matcher. Jag har sett NHL-matcher. Jag har sett landskamper i fotboll. Jag har sett allsvensk fotboll. Jag har sett europeisk toppfotboll. Jag har sett våra lokala lag kämpa och ta poäng i de lägre divisionerna.

Gemensamt för dessa olika idrottare, på olika nivåer och i olika matcher med olika stor betydelse, är att ungefär hälften av dom är besvikna när slutsignalen ljuder. Även vid ett oavgjort resultat är det alltid ett flertal som inte nöjda med utgången.

Härom veckan fick jag dock nöjet att uppleva något helt annat. En fotbollsmatch, två lag, ett oavgjort resultat men 100 % glädje! Jag var och såg Grunden BOIS spela mot Östria Lambohov. Det var en match som speglades av lycka och glädje. Det ena laget hade ledningen fram till de sista minuterna. En sen kvittering innebar dock att lagen fick dela på poängen. Var det sura miner bland lirarna i laget som tappade sin ledning? Icke! Lycka och glädje!

Som tränare för ett representationslag, där resultat faktiskt är det som räknas, fick jag mig en ordentlig tankeställare. Det är väldigt lätt att glömma att det, oavsett nivå, ändå är glädjen som är den största drivkraften inom idrotten. Hoppas att många barn- och ungdomsledare, med debatten om toppning i färskt minne, fick lite perspektiv till vad man håller på med.

Med sex omgångar kvar står slaget om Lennart Johanssons feta pokal mellan AIK och Elfsborg. Två väldrillade lag med tydliga spelidéer. Båda lagen leds förtjänstfullt av intressanta tränarteam som rört om ordentligt i Lagrells fotbollsgryta.

Ett par punkter skiljer dock lagen åt. När Gnaget värvat spelare från Superettan till reapris har hela Knalleland köpt in ett antal Ellosgalacticos för i detta avlånga land dyra pengar. Elfsborg har även satsat på kontinuitet i startelvan då 7-8 man spelat samtliga matcher. Medans AIK framgångsrikt roterat mer och istället matchat olika spelaregenskaper efter motstånd.

Vältaliga Norling som lyckats med nästan samtliga sina taktikdrag denna säsong, har varit väldigt intressant att följa. Två plumpar i protokollet har han iallafall, båda från derbyna mot Hammarby. I våras glömde han i ivern den nya offsideregeln och ikväll blev hans mannar manglade av Bajen. Alla förstod att hela Södermalm med Tomten i spetsen skulle spela ett högt försvarsspel med vansinnig press. Därför hade det varit väldigt Norlingskt att istället spela ett längre, rakare spel i dagens match.

Istället valde man att rulla boll till absurdum. Nu vart man överkörda med samma medicin som man själva straffade DIF med i förra veckan.

Alla sportdårar känner säkert igen sig. Vårat största ilandsproblem består av att man inte kan hitta en match att se på, trots att det finns tiotalet att zappa emellan. Förra helgen fick jag nog och beställde även Eurosport(läs, övertalade sambon att hon som student inte kunde klara sig utan Tv4 Fakta) eftersom de köpt rättigheterna till Serie B.

Hittills har jag inte fått se Juventus väg tillbaka mot toppen. I veckan har istället det tionde världsmästerskapet i landhockey följts från fåtöljen. Förutom att ge mig ett par timmars underhållning så har sporten väckt känslor som tar mig tjugo år tillbaka i tiden.

Då på mitten av 80-talet var spontanidrotten(läs, gammalt ord som Svenska Akademin strukit till förmån för handkontroll) fortfarande så stor att det i Motala ordnades seriespel mellan stadsdelarna i just landhockey.

Mitt lag BLP - Björkelundspojkarna hade inte mycket att hämta när höstens slutspel närmade sig, men stommen i laget spelade även hockey-bockey på månskensrinken. Vi tog med oss "vinnarinstinkten" när vi bildade BK Förlust.

Speciellt minns jag en händelse som utspelade sig under våra sista år under Korpens regi. Vi hade lärt oss att åka skridskor och vi kunde även nu passa bollen till varandra utan att ramla. Därmed hade tabellen blivit en roligare läsning, men vi saknade ändå den sista pusselbiten. Frälsaren kom när en då lokal sportreporter ville hjälpa oss, trodde vi iallafall.

Hans bandyklingande efternamn lovade gott, men i omklädningsrummet före hans debutmatch vägrade "stjärnan" att kliva ut på isen för att han glömt sina armbågsskydd.

Bollgeniet från Mjölby hade således inte heller varit något att luta sig emot i dagens landhockey. Där spelarna täcker skott med innanlåren.

När jag såhär i efterhand läser Grunden Bois starka laguppställning, ångrar jag att jag missade årets match. Det slår mig också att laget blir att räkna med även i framtiden. Trots att CL börjat har man råd att matcha superstjärnan Bäregård, snacka om bred trupp.

Inter-Sampdoria

Zlatan. Äntligen, vi Zlatanister har väntat länge nu. Om ni ursäktar uttrycket så har han mått bra i dubbel bemärkelse efter klädombytet. Får han igång målskyttet, tillhör han topp 5 i världen.

Mancini är väl inte känd som den störste taktikern, men när han släpper handbromsen helt så är Inter väldigt underhållande. Vi har under åren fått se många mäktiga upphämtningar, den här gången räckte det bara till 1-1.

Chelsea-Liverpool

Inte ens överste Benitez igelkottsförsvar med återsamlingsplats vid eget straffområde kunde stoppa Drogbas världsnummer till 1-0. Dirk Kuyt är en spelare med enorm potential, men får han inte lön för allt sitt slit i form av mål blir nog inte hans sejour i Liverpool långvarig.

Chelseas seger var nog inte årets sista uddamålsseger på Stamford.

Man U-Arsenal

Främlingslegionen har otroligt svårt just nu att luckra upp låga försvar. Till och med ett United på hemmaplan faller och överlåter ett bollinnehav på nästan 70-30 till Arsenal.

Istället kan Arsenal till slut utnyttja Uniteds tredje fatala misstag på mittplan och Fabregas kan sticka in bollen bakom ett oorganiserat försvar till Adebayor som rullar in 0-1 i slutminuterna.

Det har nu gått en dryg vecka sedan ett gäng fullständigt hjärndöda idioter förstörde fotbollsderbyt mellan Hammarby och Djurgården på Råsunda. Ni har alla sett vad som hände, ni har alla hört vilket straff Hammarby har fått för det inträffade, men vi tar det igen. 200.000 kronor i böter och tre minuspoäng.

Jag kommer aldrig försvara de dårar som ställer till med den här typen av brott, men ställer mig mycket frågande till domen. Eller kanske snarare till regelverket.

De allra flesta minns säkert höstderbyt 2004 mellan AIK och Hammarby. En match som efter Hammarbys 1-0-mål av Mikkel Jensen, tvingades avbrytas i närmare 50 minuter eftersom huliganer från AIK försökt forcera den grind som skiljer publiken från planen. Matchen spelades vidare och skakade Hammarbyspelare fick se sitt lag släppa in ett kvitteringsmål, och efter matchen tryckte ökända ligistgruppen Firman Boys upp på sin hemsida att de räddat en poäng åt AIK.

Straffet blev enligt vad jag hört många säga, spel inför tomma läktare, men jag hoppas fler än jag kommer ihåg att så inte alls var fallet. Utan att det snarare var så att AIK´s skärrade ledning själva valde den åtgärden, av ren rädsla för huliganerna.

I fjolårets Superetta tog sig AIK-huliganer strax före avspark, in via planen, bort till Gais supportersektion där ett stort slagsmål utbröt. Men trots brister i säkerheten tilldelades inte Gais några minuspoäng. Inte heller AIK, trots att det var deras ”supportrar”.

Att man kräver att lagen ska ta ansvar för sina egna supportrar kan låta rimligt, men det är det inte. Huliganer ger fullständigt fan i om laget får några minuspoäng. De är där för att ställa till bråk och ingenting annat. Vissa av dessa är säkert intresserade av fotboll, men när rohypnolet styr försvinner förståndet. Och att fotbollsklubbarna straffas bryr de sig inte det minsta om.

Om TU tolkat regelverket rätt när man gett straffet, så är det regelverket det är fel på. Polisen tyckte efter matchen att Hammarby gjort ett bra arbete, och att man med hjälp av sin uppmärksamhet och sitt kontaktnät på klackläktaren lyckades förhindra en mycket större katastrof.

Så det intressanta är, vad ska man då göra istället? Först och främst se till att straffa individerna stenhårt, det måste ju vara grunden. Om jag bråkar på krogen får inte krogägaren böter. Samma sak borde givetvis råda på fotbollsläktaren. Mitt förslag är enkelt. Stäm bråkstakarna på rejäla belopp, porta dem från all fotboll under tio års tid, och sätt dem i fängelse om de inte följer sina domar och ändå tar sig in på någon arena.

För att detta ska fungera krävs givetvis hjälp med lagstiftningar med mera, men om våra politiker förstår det minsta av vad som håller på att hända med vår läktarkultur, så är det dags att agera kraftfullt, och redan nu direkt. Annars kommer sådan här typer förstöra ännu mer av den svenska fotbollen framöver.

Men för guds skull, rör inte tabellen. Ge inte minuspoäng för supportrarnas bristande uppträdande, för de individer som gör så här är inga supportrar. TU´s dom är jag, tyvärr, säker på kommer att bidra till ännu mer bråk under hösten. Hammarbys så kallade elitsupportrar kommer säkerligen försöka ta sig in på både AIK´s och Djurgårdens hemmamatcher och förstöra för att försöka ge dessa lag poängavdrag. Jag är allvarligt talat livrädd för den utvecklingen, och kommer den så skyller jag till viss del på förbundets stadgar.

För kom ihåg, det står varken skrivet i något pass eller på legitimationen vilken klubb man stödjer, och därför kan man inte hävda att det ”inte var våra ligister som gjorde det här”. Och då klubbledningen inte vill veta av dem och de dessutom förstör för sin klubb, är det väl totalt felaktigt att kalla dem supportrar?

En annan skrämmande tanke har gått genom huvudet de senaste dagarna. Var den här katastrofen överhuvudtaget oväntad? Man ställer sig frågande, med tanke på att det cirkulerade en polishelikopter över Söderstadion redan tidigt på eftermiddagen (och som var kvar där under hela matchen), när det hetsats mer än någonsin på diverse patetiska hemsidor, och när personer från Djurgårdssektionen efter bråket höll upp en stor banderoll ”Idag förstördes myten”. Tro mig, den banderollen var det ingen som stack hem och fixade på nolltid. Många visste alltså om vad som skulle ske, och detta trots att ingen på förhand kunde veta något om matchscenariot.

Slutligen, jag kanske egentligen inte är lämpligast att uttala mig eftersom jag håller på Hammarby, men jag hoppas verkligen att styrelsen överklagar beslutet, och att stadgarna i framtiden skrivs om. Fotbollsallsvenskan ska avgöras på planen – inte på läktaren.