Jag har sett en hel del idrott. På hög och låg nivå. Topp och bredd.
Jag har sett nästan 100 VM-matcher i ishockey live på plats. Jag har sett 20 OS-matcher på samma sätt. Jag såg när Tre Kronor fick stryk av Vitryssland i Salt Lake City 2002. Jag såg när Tre Kronor spelade ut Canada i samma turnering i en av de absolut bästa hockeymatcher jag sett. Jag har sett NBA-matcher. Jag har sett NHL-matcher. Jag har sett landskamper i fotboll. Jag har sett allsvensk fotboll. Jag har sett europeisk toppfotboll. Jag har sett våra lokala lag kämpa och ta poäng i de lägre divisionerna.

Gemensamt för dessa olika idrottare, på olika nivåer och i olika matcher med olika stor betydelse, är att ungefär hälften av dom är besvikna när slutsignalen ljuder. Även vid ett oavgjort resultat är det alltid ett flertal som inte nöjda med utgången.

Härom veckan fick jag dock nöjet att uppleva något helt annat. En fotbollsmatch, två lag, ett oavgjort resultat men 100 % glädje! Jag var och såg Grunden BOIS spela mot Östria Lambohov. Det var en match som speglades av lycka och glädje. Det ena laget hade ledningen fram till de sista minuterna. En sen kvittering innebar dock att lagen fick dela på poängen. Var det sura miner bland lirarna i laget som tappade sin ledning? Icke! Lycka och glädje!

Som tränare för ett representationslag, där resultat faktiskt är det som räknas, fick jag mig en ordentlig tankeställare. Det är väldigt lätt att glömma att det, oavsett nivå, ändå är glädjen som är den största drivkraften inom idrotten. Hoppas att många barn- och ungdomsledare, med debatten om toppning i färskt minne, fick lite perspektiv till vad man håller på med.