Panenka leker med Maier i EM-finalen 1976.

I och med att åttondelsfinalerna drar igång på lördag, kommer vi garanterat bjudas på det mest dramatiska som finns inom fotbollen - straffsparksavgöranden.

Statistiken säger att var femte slutspelsmatch i de stora mästerskapen avgörs på straffar. Sverige får inte bara möta värdnationen på mäktiga Allianz Arena. Vi ställs även mot ett Tyskland som toppar listan med fyra av fem vunna shoot-outs.

Karel Bruckner basar över ett tjeckiskt landslag som de senaste åren parkerat i toppen av FIFA's världsranking. I EM för två år sedan såg de ut som mästare men förlorade i semifinalen efter att ha fått Nedved skadad. Kvalet till Tysklands-VM gick mycket bra, men inte smärtfritt (extra playoff mot Norge krävdes för avancemang). Laget öste in mål (gjorde flest av alla europeiska lag), och får räknas som en intressant joker i VM. Bruckner förfogar över ett välbalanserat lag, som trots stora namn fungerar som en ny-oljad maskin. Försvarsspelet är klanderfritt och lägger grunden för en offensiv succe.

LAGDELAR

MAlvakt: Petr Cech är en världsmålvakt som trots sina ringa ålder visat stor mognad. Här har tjeckerna inget att oroa sig för.

Försvar: Backlinjen förfogar inte över några jättekända namn, även om de flesta av oss känner till spelare som Ujfalusi (Fiorentina), Grygera (Ajax), Jankulovski (Milan), och Rozehnal (PSG). Kvalitetmässigt håller de dock tillsammans en enormt hög nivå - vilket få insläppta mål i kvalet vittnar om. Försvarslinjen får nog ändå ses som ett litet frågetecken eftersom de inte ställts inför några större prov tidigare. Klarar de att stå emot världens bästa anfallare när det kommer till kritan?

Mittfältet: Tjeckien förfogar över ett namnstarkt mittfält, där alla underordnar sig taktiken och följer sina roller. Galasek är städgumman centralt, medan Rosicky är spelfördelaren och eleganten. Yttrarna kommer i våg efter våg längs kanterna, utan att för den sakens skulle släppa på defensiven. Nedved, Poborsky, Jankulovski (kan användas här också), Smicer kan ställa till det för vilken ytterback som helst. Plasil får plats i truppen (som reserv centralt).

Anfall: Tjeckerna gjorde som nämnt flest mål av alla europeiska lag men har haft skadeproblem: Koller ser ut att hinna bli frisk från sin korsbandsskada, men formen är minst sagt tveksam. Även duktiga Lokvenc har haft skadebekymmer och är tveksam till VM. Det finns dock en del andra namn att falla tillbaka på. Baros, Heinz, och Jiri Stajner är inga dåliga spelare!

Nyckelspelaren: TOMAS ROSICKY. Som vanligt är en playmaker i toppform ett måste för att vinna VM - och det är det tjeckerna siktar på. Rosicky är en klassisk offensiv spelfördelare med ett bra skott och öga för luckor. I EM glimtade han till bitvis, men hade inget genomlyckat mästerskap. Det kommer nu.

Med en stark fysik, smart taktik, och den amerikanska inställningen att inget är omöjligt, chockade USA en hel fotbollsvärld med att nå kvartsfinalen för fyra år sedan. Tanken är att Bruce Arena's mannar ska bygga på den succen när USA gör sitt femte raka mästerskap i Tyskland. Detta ser onekligen tufft ut, men amerikanarna har ju en benägenhet att vara bäst när det gäller. Nyckeln till framgång ligger i (som för många andra länder) i att få alla spelare skadefria samt i toppform. Amerikanarna kommer att kämpa frenetiskt för varje boll och de kan faktiskt ställa en första-elva som kan skaka vilket lag som helst på planen. USA har ett stabilt försvarspel där man krymper ytor, pressar hårt för att vinna boll, för att sedan ställa om snabbt. Trots sin kämpa-stil så försöker de så ofta som möjligt att spela bollen efter marken och skapa chanser genom att utnyttja Landon Donovan i en central offensiv mittfältsposition. Från den positionen kan han fördela bollar till hårt löpande yttermittfältare/backar eller gå på genombrott i mitten.

LAGDELAR

Målvakt: Med proffspel i England, Spanien, och Tyskland, 91 landskamper (44 nollor), samt rutin från tidigare VM, så måste man räkna Kasey Keller till en topp-målvakt. Backups som europa-proffsen Howard och Hahnemann vittnar om att bredden är ganska bra dessutom. USA har en fin tradition av att producera bra målvakter; Meola och Friedel var ledarna som förde sitt landslag vidare från grupperna '94 och '02 - är det Keller's tur nu?

Försvar: Eddie Pope är den givne ledaren i en namnkunnig, men oviss försvarslinje. Under våren har han lett sitt land till bra resultat mot mindre bra motstånd. Namn som Onyewu, Bocanegra, Cherundolo, och Lewis, känner vi alla till men den stora frågan är om de räcker till och hur de ska formera sig. Hejduk missar VM (ersätts av Chris Albright, LA Galaxy) och det är en försvagning. Trots det är bredden okay, och potentiella toppar finns - men VM är ändå VM!

Mittfält: Landon Donovan är den stora stjärnan i USA - han är kaptenen som snackar om guld. Tyvärr så borde han träna mer och prata mindre. De senaste månaderna har hans form varit dalande, och i flera matcher har han varit en ren besvikelse. Att ta steget tillbaka till MLS tror jag inte gynnar honom (ligan håller ingen högre klass). Trots det så har han under våren slagit Cobi Jones rekord i assists (23 st) i landslaget och något inom mig säger att han kommer till Tyskland i toppform. Förrutom Donovan, ser mittfältet ganska svagt ut - framförallt bredden. Reyna (ofta skadebekymmer), Beasley (ur form för tillfället), O'Brien (lång väg tillbaka från skador), är i sina bästa stunder världsspelare, men bakom dem finns inte mycket. 22-årige Clint Dempsey är en intressant spelare, men VM är lite för tidigt för honom. Mastroeni är en tuff central spelare som även kan användas som back. Convey och Ben Olsen är andra som verkar ta plats i truppen, men om USA ska ha någon chans att nå andra rundan ska de nog inte spela så mycket.

Anfall: Anfallet är USA's svagaste lagdel. Brian McBride är gjuten - det säger en hel del. Bakom finns en rad unga och lovande spelare (Johnson, Wolff,och Ching) men de kommer inte att räcka mot världens kanske två bästa försvar (Italien, Tjeckien). Eddie Johnson är en intressant spelare med stor potential, men hans utveckling har hindrats av skador. Som väntat fick inte Freddy Adu plats i truppen, utan istället kom formtoppade målsprutan (från Hawaii och spelandes för Kansas i MLS) Brian Ching med efter en stark inledning på säsongen.

Nyckelspelaren: LANDON DONOVAN. Han Ar USA's mest lysande stjArna och den absolut viktigaste spelaren. Iallafall enligt Mr. Arena. Han litar fullstAndigt pA sin mittfAltsvirtous, och detta kan leda till bekymmer. Allt spel gAr via Donovan och om han inte har en lyckad dag kommer USA inte heller att vinna matchen.

"The Black Stars" från Ghana leds av rutinerade Ratomir Dujkovic och har alla möjligheter att överraska i VM. Om de hade hamnat i en enklare grupp hade de antagligen varit självskrivna i andra rundan, men nu kommer de få svårt mot mer rutinerade Tjeckien, Italien och USA. Ghana blandar klassisk afrikansk styrka med hårt jobb, ungdomlig passion, och disciplinerad taktik - signerad herr Dujkovic. Många i truppen är födda på 80-talet och det - tillsammans med bristen på rutin från stora mästerskap - kan bli avgörande för vilka lag som går vidare från gruppen. Förbundskaptenen varnar just för detta, och är rädd för att nerverna kommer att spela laget ett spratt när de ska möta stor-lag som Italien. Landet som tidigare producerat och litat på individuella stor-stjärnor som Abedi Pele och Tony Yeboah, lever nu till stor del på ett homogent lagarbete som fungerar utan stora fixstjärnor. Det går det inte att blunda för den talangen som finns i Ghana, fast bakom första-elvan ser det tunt ut. Detta såg vi i de Afrikanska mästerskapen där Muntari, Essien och Gyan saknades och laget mer eller mindre floppade. Till VM kommer laget utan större skadebekymmer - och med stora chanser till avancemang.

LAGDELAR

Målvakt: I mål står Sam Adjei. Ingen av de mer namnkunniga spelarna, och får väl ses som ett frågetecken.

Försvar: Ett av de stora problemen för Ghana har varit backlinjen - och framförallt bristen på kontinuitet. Samuel Kuffour är ett känt namn och en rutinerad spelare, men frågan är om Dujkovic tar med honom i truppen. Tydligen finns det en viss osämja mellan de två. Mensah (till vardags i Rennes), Pappoe och Yakubu (fd Ajax-spelare som även kan användas på mitten) är troliga starters, men försvaret är Ghana's akilles-häl.

Mittfält: Om försvaret ser något svajigt ut, så är det raka motsatsen på mitten. Här huserar Ghana's tre bästa spelare: kaptenen Appiah, Muntari och Essien. Denna gyllene triangel är av världsklass och nyckeln till deras spel. Appiah är spelfördelaren, men även Essien och Muntari är kompletta spelare som kombinerar grovjobb med bländande teknik och passningsspel. Bakom dessa herrar finns en bra mix av unga spelare med olika kvaliteter. AIK's Boateng är en av dem som har en liten chans att slå sig in i laget.

Anfall: Matthew Amoah, Asamoah Gyan och Isaac Boayake är det bästa Ghana har att erbjuda framåt. Boayake dras med en menisk skada och är tveksam till VM, men de två andra har tillräckligt med talang för att göra mål i ett VM. Prince Tagoe är en ung (20 år) målfarlig forward som ligger på gränsen till en plats i truppen, och kanske kan få göra några inhopp.

Nyckelspelaren: MITTFÄLTS-TROJKAN. Appiah, Essien och Muntari kommer att bli en fröjd att skåda under VM. Kompletta spelare som kan gÖra allt på planen: dribbla, passa, jobba stenhårt - you name it! De är dessutom målfarliga och kompletterar varandra bra. 

Som vanligt i Italien är landslagets krav skyhöga och allt annat än VM guld är ett misslyckande. Men Italien har sedan VM silvret 94 haft en liten svacka i VM sammanhang och man har åkt ut mycket tidigare än planerat. I detta VM är det dags att visa att man är det storlag som fansen vill tro och man har egentligen alla förutsättningar att göra det. Man har ett mycket starktlag som är väldigt bra på alla positioner och denna gång är kanske fansen krav befogade. I kvalet fick man under tränaren Marcello Lippi se ett "nytt" Italien jämfört med de senaste mästerskapen, ett Italien som vill spela en roligare och mer offensiv fotboll. Om detta kommer hjälpa laget till nya framgångar återstår och se men man kanske i alla fall slipper det eviga snacket om att man spelar en tråkig fotboll.

Målvakter: I Buffon har Italien en av VM bästa målvakter om inte den bästa. Försvaret kan känna sig säkra över sin sista utpost som egentligen inte kanske har några egentliga svagheter. Bakom Buffon har Italien Angelo Peruzzi och Marco Amelia att använda sig av. De är två mycket bra målvakter och efter Tyskland har nog Italien den starkaste målvaktsuppsättningen. Av de två reserverna är det troligtsvis Peruzzi som får gå som andremålvakt, han har hela 14 års erfarenhet av landslagspel och gör troligen sin sista säsong på hög nivå. Amelia som gör sitt första stora mästerskap har under den gångena säsongen visat att han besitter kvalitéer som lovar gott inför framtiden och Ialien behöver inte oroa sig för den dag då Buffon lägger av.

Försvar: Italien har historiskt sett ofta haft en väldigt stark defensiv, detta får även gälla i årets mästerskap. Man har två europas absolut bästa mittbackar i Alessandro Nesta och Fabio Cannavarosom har många års rutin i landslaget och som är väldigt samspelta. Som ersättare till dessa finns två mycket duktiga Palermo mittbackar som heter Cristian Zaccardo och Andrea Barzagli som båda har en jättebra säsong bakom sig i klubblaget. Men också den långe Inter mittbacken Marco Materazzi finns att tillgå. Som ytterbackar lär Lippi starta med Fabio Grosso till vänster och Gianluca Zambrotta till höger. Fabio Grosso har en konstig karriär bakom sig men har ändå lyckats kommatill landslaget och har nu alltså kanske tagit platsen som vänsterback. Zambrotta behöver ingen vidare presentationutan det räcker att säga att platsbytet från offensiv mittfältare till ytterback var genialiskt. På bänken får Lazio lagkaptenenMassimo Oddo sitta.

Mittfält: Lippi har till detta VM främst tagit med mittfältare som har som utgångsposition centralt i planen och det ger Italien rätt så lite att laborera med på mitten. Enda spelaren som är en ren kantspelare är Mauro Camoranesi som också kommmer starta på högerkanten. Sedan kan Lippi nog välja Totti på vänsterkanten som då får en väldigt fri roll och kan agera mycket inåt plan.Som playmaker på mitten kommer Andrea Pirlo att få spela där ska han med sitt fina passningsspel och fantastiska blick för spelet styra Italiens offensiv. Brevid honom kan Lippi antingen välja GennaroGattuso som jobbar för lagets bästa i 90 minuter och går alltid in 100 procent i närkamperna. Ellerså väljer Lippi den lite mer spelskickliga Daniele De Rossi vid Pirlo sida som också är en kämpe men som kombinerar det med fin teknik. På bänken kommer Palermos Simone Barone och Romas Simone Perrottasitta och hoppas på att få någon speltid överhuvudtaget.

Anfall: Italiens anfall består av en mix av lite äldre stjärnor och några lite yngre, nyare stjärnor som ger laget mycket alternativ att välja emellan. Man kommer spela med två forwardsplatser och Luca Toni kommer vara självskriven på en av dessa. Luca Toni som uner denna säsong verkligen vista vilken stor spelare han är, han vann italienska skytteligan med hela 31 fullträffar och det var första gången på 47 år som någon den gränsen. Den andra platsen är mer öppen men kommer nog tillfalla Alberto Gilardino tillslut. Som visserligen har en ojämn säsong bakom sig men som ändå visat sin fulla potential flera gånger. Spelare som kanske inte får starta men som ändå kommer få spela en del är gamla rävarna Alessandro Del Piero och Filippo Inzaghi som inte behöver någon speciell presentation. Till sist men inte minst finns Udineses Vincenzo Iaquinta att använda sig av men denne spelare ska nog inte hoppas på för mycket speltid.

Nyckelspelare: Francesco Totti. Många undrar runt om i världen om Totti kan hitta tillbaka till den fina form som han hade innan skadan som skedde efter nyår. Om detta är möjligt har Italien en spelare av yppersta världsklass att tillgå som kan hjälpa dem till inte ett helt omöjligt VM guld.  Totti är med sin fina teknik och underbara blick en mycket viktig spelare i landsaget och en kugge i det offensiva spelet.

Ledda av kommendanten (och regerande världsmästaren från Brasilien) Luiz Felipe "Felipao" Scolari har Portugal tagit det där sista steget som vi väntat på i så många år. Med hjälp av hemmafavören lyckades de ta sig till EM-final för 2 år sedan, och får de allt att stämma kan de mycket väl spela final även i sommar. Scolari har byggt upp en stark defensiv och tillsammans med det exceptionella mittfältet och Europas bästa kvalmålskytt (Pauleta, 11 mål) kommer Portugal bli en hård nöt att knäcka. Laget gillar att hålla i bollen och bygga upp anfallen långsamt (som sina fränder Brasilien), men blixtrar även till stundtals och visar upp sin fantastiska bollbehandling. Under EM-slutspelet gick de allt för ofta ner i tempo, vilket med tanke på den speed och teknik de har definitivt inte gynnade dem. Om de har samma problem i VM kan det sluta med fiasko, men jag tror nog Figo & co kommer att komma till VM i toppform.

LAGDELAR

Målvakt: Målet vaktas av antingen Quim eller Ricardo, som båda är dugliga. Ricardo, som blev hjälte i hemma-EM när han slog och räddade straffar, är det troliga förstavalet.

Försvar: Ricardo Carvalho är en av världens bästa mittbackar, och flankeras antagligen av klubbkompisen Paulo Ferreira eller Miguel (som gjorde ett starkt EM) till höger, och Nunu Valente till vänster. Den sistnämnde har dock haft skadebesvär på sistone och är ett frågetecken. Skadad är även Carvalho's partner i mitten: Jorge Andrade. Skulle han missa VM (vilket verkar troligt) är det ett stort avbräck för Portugal. Fernando Meira är en trolig ersättare, men skadebekymren oroar - speciellt med tanke på hur viktig en samspelt backlinje är.

Mittfält: Här trängs en mängd världsspelare. Eller vad sägs om namn som Figo, Deco, Cristiano Ronaldo, Simao. Costinha, Maniche, Petit, Tiago Mendes? Fem stycken får spela (4-2-3-1 uppställning), och Scolari har ett angenämt problem. Det svåra blir att få alla stjärnor att fungera tillsammans, samt att tygla Ronaldo's humör om han får en knuff...

Anfall: Pauleta är gjuten som ensam forward. Han har länge öst in mål i klubblag samt i kvalspel, men har ändå haft svårt i de stora turneringarna (där han faktiskt varit en stor besvikelse). Någon gång måste det ju lossna och det är nu eller aldrig för Europas bästa kval-målskytt. Som reserver finns rutinerade Nuno Gomes, den eviga talangen Helder Postiga och i viss mån BOA MORTE.

Nyckelspelaren: DE OFFENSIVA MITTFÄLTARNA. Deco, Figo, Ronaldo, Simao, etc - vilka som än kommer att spela på de tre offensiva positionerna måste lyckas för att Portugal ska lyckas. Om de blir för stillastående eller borttagna av motståndarförsvaret låser sig spelet för portugiserna.

När "Palancas Negras" gör debut i de största sammanhangen leds de av "Professorn" Luiz Oliveira Goncalves, som tidigare varit förbundskapten för olika ungdomslandslag i landet. Ar 2001 lotsade han många av de nuvarande A-landslagsspelarna till guld i de Afrikanska U-20 mästerskapen samt till den andra omgången av VM för samma åldersgrupp. Imponerande för ett land som blev självständigt från kolonialmakten Portugal så sent som på 70-talet. Goncalves konstaterar själv att laget inte kommer att vinna VM utan är nöjda med att bara vara där, men efter 30 års inbördeskrig ger avancemanget till slutspelet folket hopp om ett bättre liv efter alla besvär. I kvalet slog man ut meriterade Nigeria (efter bättre inbördes mOten), och har visat prov på strukturerat spel. De spelar kompromisslöst och fysiskt och vann sin första match någonsin i de Afrikanska MäAsterskapen när (också VM-klara) Togo besegrades i vintras. I VM inleder man mot sin gamla överherre Portugal, i en match som kommer att bli känslosam för många av spelarna. Detta eftersom många är uppvuxna och spelar för portugisiska klubbar. En av de mest välkända spelarna är Mantorras som till vardags spelar för Benfica. Nu är det dock inte säkert att vi får se 23:åringen i VM eftersom han har en dispyt med Goncalves. Goncalves anser att det finns bättre forwards att starta med - vilket Mantorras inte håller med om.

LAGDELAR

Målvakt: I ett annars ungdomligt landslag härskar veteranen Joao Pereira i målet. Som många andra till vardags i lägre divisioner i Portugal, men nu är det så illa att han under våren har saknat en klubb att spela med. En matchotränad målvakt är det sista Angola behöver, men det är det de har...

Försvar: Laget åkte på ett bakslag när ytterbacken (och den spelare som spelade mest i kvalet, samt den spelaren som blev utsedd till bäste inhemske spelare) Jamba blev avstängd för dopning. Nu verkar det dock som han är spelklar för VM efter att ha missat Afrikanska Mästerskapen. I hans frånvaro har Marco Abreu klivit fram, och till VM var det tänkt att Aven Porto's Pedro Emanuel skulle representera Angola. Emanuel har lyckats bli övertalad att spela för sitt födelseland (lämnade som ung), efter att förgäves väntat på Portugals kallelse. Han kunde ha blivit en förstärkning för Angola, men blev ändå lämnad utanför truppen. Detta säger ändå lite om kvaliteten av försvaret, som spelade stabilt i kvalet. Men nu är det helt andra motståndare...

Mittfält: På mitten är Figueiredo den stora spelaren. Han ser fram emot att byta portugisiska division 2 arenor och motståndare som Cristiano Ronaldo & co - ett minne han kommer att leva med resten av livet. Aven på mitten har Angola störts utav problem: duktige yttern Gilberto har haft problem med en hälsena och ser ut att missa festen. Gilberto har blivit utsedd till Angolas bästa utlandsproffs (Al Ahly - Egypten) de två senaste åren och kommer givetvis att saknas. Bakom honom måste spelare som Siasia, Mendonca och Ze Kalanga ta några kliv till.

Anfall: Om man ska tro coachen är anfallet det minsta bekymret han har. Akwa är landets stora idol och den med mest landskamper och flest mål (68/31). Det var också han som säkrade VM-biljetten med sitt avgörande mål i Kigali mot Rwanda. Bredvid honom kommer antagligen Flavio (också han Al Ahly) husera. Flavio gjorde enligt rapporter ett starkt Afrikanskt mästerskap, och har förpassat redan nämnda Mantorras till bänken. Det är en hyfsad trio som kompletteras med Andre Titi Buengo, Love, och Mateus i truppen. Men fakta kvarstår: laget gjorde endast 15 mål på 12 matcher i kvalet.

Nyckelspelaren: LAGET. Angola måste spela perfekt som lag för att ha någon som helst chans att skrälla i VM. Försvarsspelet får inte klicka, och för att det ska gå vägen blir Jamba samt Abreu viktiga med sin rutin.

"Team Melli" förfogar enligt många för den bästa truppen i landets historia och leds av Branko Ivankovic. Nu säger ju det inte speciellt mycket och mycket ska väl till om Iran ska förbättra sin VM-statistik (1 vinst, 1 oavgjord, och 4 förluster) nämnvärt. Iran får ses som ett offensivt och tekniskt lag där de största stjärnorna definitivt finns i de främre leden. På mitten leds laget av spelfördelaren och målskytten Ali Karimi. Ett snabbt kontringsspel är iranernas största chans (vem minns inte Mahdavikia's avgörande mål mot USA 1998!) till att knipa poäng i detta VM.

LAGDELAR

Målvakt: Mirzapour backas upp av Roudbarian - osäkra kort som behöver all hjälp de kan få från försvaret.

Försvar: Försvars-resen Rezaei (proffs i Italien) styr försvaret. Nosrati och Kabei är andra namn värda att nämnas. Som helhet måste ändå försvaret beskrivas som en svaghet. Europeisk taktik, afrikansk styrka, och syd-amerikansk teknik saknas, och då blir det inte mycket kvar...

Mittfält: Ali Karimi är den nya stora stjärnan i Iran. Han blev utsedd till Asiens bästa spelare 2004 och har bevisat sig vara en duglig målskytt. Mahdavikia känner vi till efter hans många år i Tyskland, medans Zandi och Kazemian är mindre kända - men dock mycket dugliga - spelare. Offensivt har mittfältet lyckats bra, även om motståndet i kvalet var av sämre klass. Frågetecken kvarstår dock för defensiven, som kommer att sättas på stora prov mot framförallt Portugal och Mexico.

Anfall: Rutinerade Ali Daei håller ännu! 9 gjorda mål blev det i kvalet för det gamla proffset. Bredvid honom får vi antagligen se Vahid Hashemian som har gjort sig ett namn i tyska Bundesliga. Anfallsspelet är definitivt Iran's styrka, och det är inte omöjligt att vi får se ett par strutar mot Angola. Mot starka försvar som Portugal och Mexico blir det nog svårare...

Nyckelspelaren: ALI KARIMI. Målfarlig spelfördelare som styr anfallsspelet. Utsedd till Asiens bästa, tyder på kvalitet.

"EL Tricolor" gjorde stor succe i Confederations Cup förra året (där man inte förlorade en enda match under ordinarie tid) och många tror att laget kan ta sig väldigt långt i VM. Efter att ha dragit jackpot och hamnat i en förhållandevis enkel grupp ska de offensivt lagda - och tekniskt sett duktiga - mexikanarna inte ha några problem med att nå andra omgången. Förbundskapten Ricardo La Volpe (som var reservmålvakt för Argentina i VM '78) förespråkar anfallsfotboll vilket 67 gjorda mål i kvalspelet vittnar om. Han har också målmedvetet under flera års tid jobbat med stämningen i truppen och därför sparkat ut bråkstakar som Blanco till förmån för yngre mer anpassningsvilliga spelare. Mexico's spel bygger på rörlighet och uthållighet, detta tillsammans med en bländande teknik kommer att ställa till problem för deras motståndare. Idén de spelar efter är att ta sig förbi i en-mot-en situationer på kanterna och sedan finna Borgetti på huvudet - och detta är ett giftigt anfallsvapen. Ett stort frågetecken kvarstår dock: kan Mexico anno 2006 övervinna nationens nerver och ta sig vidare till kvartsfinal även om laget inte spelar i ett hemma-VM? Mexico har ett väldigt dåligt facit i avgörande slutspelsmatcher (och framförallt straffläggningar!!) och detta spöke kan säkert göra sig påminnt i Tyskland.

LAGDELAR

Målvakt: Oswaldo Sanchez, snart 33 år, är en mycket rutinerad målvakt med ett gott rykte i syd- och mellan-amerika. Under de senaste 2 VM-turneringarna har han fått gett vika för andra målvakter, men motgångarna där har gjort honom starkare nu. Under Confederation Cup var han av många rankad som den bästa målvakten, så här har Mexico en stabil målis som är redo att ta över Jorge Campos skrikiga tröja en gång för alla.

Försvar: Härförare och kapten är Barca's Rafael Marquez. Presentation onödig. Även om veteranen Claudio Suarez har möjligheten att knipa en plats i truppen, är det ett ungdomligt försvar som kompanjerar Marquez: Ricardo Osorio, Carlos Salcido och Mario Mendez är alla i perfekt ålder (runt 26) och ser oväntat starka ut i jämförelse med tidigare upplagor. Möjligen kan de vara något småväxta, och därmed få problem mot större fysiska lag.

Mittfält: Mittfältet består av små, kvicka, och tekniska spelare. Pavel Pardo distribuerar bollen från sin djupa position till mer anfallsvilliga Lozano (11 mål i kvalet) och Pineda. Speciellt Lozano är en viktig kugge i det mexikanska maskineriet. Importerade brassen Zinha, Luis Perez, och Ramon Morales är andra mittfältare i truppen som alla är duktiga med bollen vid fötterna.

Anfall: Jared Borgetti (Bolton) är den stora målskytten i laget. Många trodde att han skulle få sitt internationella genombrott för fyra år sedan i Japan/Sydkorea, men då floppade han mer eller mindre. Frågan är om han är mogen nu? En sak är säker - han måste spela bättre än han någonsin gjort tidigare för att Mexico skall slå sitt egna rekord och ta sig vidare förbi kvartsfinalen. Bakom Borgetti finns Franco (Villarreal), Omar Bravo (Guadalajara), och nationens kelgris Francisco Fonseca (Cruz Azul). Fonseca har skolats av legendaren Hugo Sanchez och kan få sitt absoluta genombrott i VM.

Nyckelspelaren: RAFAEL MARQUEZ. Kommer som kapten att få dra ett stort lass. Det offensivt lagda Mexico, måste ha en Marquez i toppform för att styra defensiven.

Efter VM-gulden 78 och 86 har det gått tungt för Argentina. Visserligen gick man till final 1990, med utan att vara speciellt bra. 2002 tog man sig inte ens vidare från gruppen, den vann istället Sverige före England. Ni minns; dödens grupp med Argentina som klara favoriter. Vad har då hänt sedan sist? Jo, flera av de rutinerade har fått kliva åt sidan. In har flera unga spelare med mycket goda framtidsutsikter kommit. Frågan är bara om förbundskapten Pekerman kan pussla ihop detta till ett lag och välja rätt spelare, spelsystem och taktik till varje match. Han har ändrat en hel del från match till match, både vad det gäller spelare och spelsystem. I genomgången nedan har jag utgått från 4-5-1, men betänk att detta snarare blir 3-3-4 i anfall. Då förbundskaptenen inte verkar bestämt sig kan det även bli 3-5-2 i VM.

Målvakt: I målet kommer vi få se Abbondanzieri, som var den självskrivna ettan i kvalet. Han har mer eller mindre varit ur form hela våren, så det har talats en hel del om honom i hemlandet. Förtroendet från ledningen verkar dock totalt för Boca Juniors-keepern. Atletico Madrids Leo Franco backar upp, medan skrällen Ustari får följa med som tredjemålvakt efter sina starka prestationer i Independiente.

Försvar: Försvaret byggs kring Ayala. Valencias klippa håller fortfarande, fast han var snäppet vassare för ett par år sedan. Den andra mittbacksplatsen kommer innehas av Heinze eller Coloccini. Heinze brukar oftast spela vänsterback, men där vill Pekerman ha Sorin. Som högerback verkar Burdisso få agera. Denne spelar i Inter, predis som Javier Zanetti och Walter Samuel. Dessa är petade ur truppen, vilket känns mycket märkligt. När både Samuel och Zanetti varit friska har de allt som oftast förpassat Burdisso (som även kan spela mittback) till bänken. Zanetti är en av världens bästa ytterbackar, även om han tappat något de senaste två åren. Skador har stört under säsongen, men det är ändå chockerande att han inte är uttagen. Man misstänker att Pekermans beslut är grundat på annat än fotbollsgrunder. I övrigt har Pekerman Romas Cufre och Zaragozas Milito att välja på. Inleder laget dåligt kan dessa bli aktuella, men i utgångsläget är det nog bänken som gäller. I det stora hela har Argentina en bra backlinje, enda frågetecknet är att man bytt en hel del spelare. Man kanske inte är tillräckligt samspelta?

Mittfält: Mascherano och Cambiasso tar hand om de två defensiva mittfältsplatserna. Scaloni är det tredje alternativet. Vill Pekerman satsa på en ännu offensivare uppställning kan han välja att spela med Palacio på mitten. Han har slagit igenom under den gångna säsongen och imponerat på både publik, journalister och förbundskaptenen himself. I en fri roll framför de två mittfältarna hittar vi Riquelme. På kanterna ser det ut som att Tevez och Messi får förtroendet. De kommer fungera som ytterforwards, vilket gör Argentina till ett oerhört offensivt satsande lag. Messi har varit skadad och kanske inte hinner återhämta sig. Då är Maxi Rodriguez det givna valet på högerkanten. Han är bättre defensivt än Messi och det skulle verkligen bli bättre balans med honom, enligt mig. Portos Luis Gonzales är också uttagen och kan få spela i VM, eftersom förbundskaptenen gillar honom. Jag tycker dock inte han har samma kapacitet som de andra mittfältarna i truppen. En utfyllnadsspelare helt enkelt. Återstår att se om han får chansen att visa varför han blev nominerad i årets lag i ligan. Slutligen måste jag nämna Pablo Aimar. Den lille bolltrollaren har varit skadeförföljd de senaste åren och bara stundtals kommit upp i hög standard. Hög standard ja, när han är i form har han få övermän i fotbollsvärlden. SKulle vara kul om han fick spela i VM och visa att han fortfarande kan. Förmodligen är han tänkt som back up till Riquelme och/eller Messi. Argentinas mittfält med Riquelme i spetsen kommer fira stora triumfer trots tufft motstånd i gruppspelet. Frågan är hur effektiva man är...

Anfall: Eftersom jag räknade Tevez o Co som mittfältare är det bara tre stycken som passar in under anfall-rubriken. Som "center" kommer Pekerman använda Hernan Crespo. Han är rutinerad och alltid farlig i motståndarnas straffområde. Han kommer säkert göra mål i Tyskland och är given i startelvan. Jag tycker dock att han är något överskattad. En som kan vara nyttig som inhoppare är Javier Saviola. Med sin kvickhet ställer han alltidd till oreda i motståndarförsvaren. Julio Cruz har en mycket bra säsong bakom sig i Inter. Hård konkurrens i landslaget betyder med all sannolikhet måttligt med speltid för den osjälviske nickspecialisten. Crespo kommer få de bollar han vill (Riquelme). Han kommer också få uppbackning av Tevez, Messi eller vilka det blir som får spela. Nu är det upp till honom att vara 100% fokuserad och att vilja ta stryk. Då kommer nätet rassla. Tevez är även han en utmärkt avslutare och med Saviola och Cruz i truppen kan man variera sig med olika spelartyper.

Nyckelspelare: Juan Roman Riquelme såg jag första gången vid U17-VM 1997. Då dominerade han varje match totalt. Jag tog honom snabbt till mitt hjärta. I Argentina kallade man honom "den nye Maradona", till hälften en bra jämförelse och till hälften ett önsketänkande. De bägge hade säkerligen samma talang i den åldern. Medan Maradonas karriär gick spikrakt uppåt (med undantag för skandaler då och då både på och utanför planen) fick Riquelme problem. Efter flera lysande säsonger i Sydamerika värvades han till Barcelona. Han hade svårt att anpassa sig och det lossnade inte alls för den unge argentinaren. Han fick nästan ingen speltid och misströstade. Efter att ha lånats ut och fått mer speltid började Riquelme visa vad han kunde. Några år senare är han utan prut en av världens bästa spelare. Han har fört Villarreal till en tillvaro i spanska toppen. I våras ända till semifinal i Champions League, där han tyvärr missade en avgörande straff som förde Arsenal till final. NU hoppas jag han förverkligar vad jag såg i honom den där sommaren 1997. Jag såg en spelare som bara "måste" bli en av de största. Blicken, tekniken, finterna, passningarna, skotten, kylan, spelglädjen... Det enda som saknas är ett riktigt löpsteg och ett lite hetare temperament. Men inte ens Maradona hade allt...  Fungerar Riquelme kommer Argentina gå mycket långt i turneringen, kanske hela vägen. Han kommer sättas på prov redan i gruppspelet där Argentina möter tre lag som "har råd" att lägga energi, kraft och spelare för att radera ut honom.

" Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr ". Karin Boyes klassiker "I rörelse" var en av de dikter som Sveriges förbundskapten Tommy Svensson läste för sitt manskap innan matcherna. Oändligt och stort blev också VM-äventyret i USA 1994 för såväl spelarna i landslaget som publiken som farit dit, samt också för nästan varenda själ hemma i de för tillfället tropiskt varma Sverige.

Nu var världsmästerskapen i fotboll anno 1994 mer än bara en svensk framgångssaga. Till en början ett mycket omtvistat ämne till exempel. Belackare menade att man kunde sätta lika-med tecken mellan att ge USA fotbolls-VM som att låta hockey-VM arrangeras av en arabstat. En månadslång cirkus var en annan liknelse som gick varm. Resultatet blev däremot en stor, stor succe, såväl på planen som publikmässigt. Efter ett i en fotbollsälskares ögon alltför brutalt och destruktivt spel i Italien-90 så hade FIFA gått ut med klara direktiv till de utvalda domarna- tuffare sanktioner mot ett oschysst spel! Resultatet blev kanske i enskilda fall alltför mesigt men på de stora hela var folk mycket nöjda, nu kunde teknikerna briljera med ett spel som föll publiken i smaken. Svart på vitt så gjordes det också mycket mer mål 1994. Publikmässigt var USA-VM en mega-succe. Man lyckades med att fylla de enormt stora football-arenorna och på TV såg drygt en miljard tittare på fotboll om dagen.

Som i alla VM så bjöd också denna upplaga på överaskningar, total lycka, stora misslyckanden och en del fullkomligt magiska ögonblick.

Värdlandet USA började sitt fotbollsäventyr med ett litet äventyr i sig, nämligen att spela den första VM-matchen någonsin inomhus! Skapelsen till arena hette Pontiac Silver Dome och i första matchen ställdes USA mot ett Schweiz som vid denna tidpunkt leddes av Sverigebekantingen Roy Hodgson. Matchen slutade 1-1 efter vackert frisparksmål av schweizaren Bregy och ett fullkomligt formidabelt dito av amerikanen Eric Wynalda. Detta blev starten på ett mycket lyckat slutspel för USA som med sin otroliga mentalitet, tolfte man i publikstödet och en hel del duktiga fotbollspelare nådde ända till åttondelsfinal där de blev respass mot ett visst Brasilien (0-1) efter att Bebeto rullat in målet på pass från Romario i den andra halvleken.

Efter de kamerunska lejonens bragd i Italien fyra år tidigare började gemena fotbollsman på allvar höja ett varningens finger för afrikanska lag. Denna gång stod de mesta av hoppen till Nigeria. Med ett imponerande afrikansk mästerskap och 1993-års spelare i afrika-Rashid Yekini så fanns de vissa som trodde att vi för första gången skulle få ett afrikanskt mästarlag i fotbolls VM. Fram till 40min in i åttondelsfinalen var de också svårt att sätta emot, man spelade ut Italien, hade tagit ledningen med 1-0 och till råga på allt fick Italien Gianfranco Zola utvisad. Men då, sent om sidor, vaknade Gli azzuris gudomliga hästsvans Roberto Baggio till och vände på matchen genom två mål till 2-1 eftr förläng. Italien skulle ha fru Fortuna med sig hela turneringen..

Bland stora glädjeämnen finns som sagt också oftast tunga fall. Efter två raka finaler varav ett guld så hade Argentina haft de lite tungt i kvalet till slutspelet-94. Man hade genom vädjan fått damma av den kanske störste genom alla tider, Diego Armando Maradona, och väl i VM stod man med en segerlusta och en forna gigant som såg ut att vara i förvånansvärt bra form. Det började också bra, Argentina vann och Diego visade med bl.a ett magiskt mål mot Grekland och en smekande assist till radarkompisen Caniggia mot Nigeria att laget var att räkna med. Nådastöten,för Maradona som fotbollsspelare, och kanske också för Argentina i detta VM kom när Maradonas dopingprov visade alltför höga värden av efedrin. Med en Maradona på läktaren åkte Argentina ut i VM:s bästa match, åttondelsfinalen mot Rumänien (3-2).

Ett annat oväntat och tungt fall var Colombias. Ett fall med ett ofattbart och enormt tragiskt efterspel. Colombia nämdes som en outsider i detta VM. Man hade imponerat i kvalet med en mycket fin och teknisk fotboll. Väl i VM fungerade det dock inte alls. Colombia gick ur VM utan en enda poäng. Talande för lagets olycka blev sekvensen mot USA där mittbacken Andres Escobar olyckligt styr ett inlägg förbi en chanslös Oscar Cordoba in i eget mål. Hemma i Colombia fanns de fanatiker som förlorat pengar på landslagets öde, just Escobar fick stå symbol för desamma och sköts ihjäl utanför Meddellin. Ett självmål hade kostat liv.

Efter en månads spel var det till slut två av de historiskt sett riktigt stora länderna som stod i final, nämligen Brasilien mot Italien. Båda kämpade om en fjärde erövring av den vackraste pokalen av dem alla. Brasilien hade imponerat väldeliga och efter att ha gått obesegrade genom gruppen så kunde man stoppa USA i åttondelen, knäcka Holland i en otroligt bra match i kvarten (3-2) och stundtals köra över Sverige i semin(1-0). Italien å andra sidan hade som sagt en hel del tur genom turneringen. Från VM:s jämnaste grupp(samtliga lag 4p) lyckades man som bästa trea ta sig vidare. Vändningen kom med Baggio i åttondelen och efter de lyckades man slå ut Spanien(2-1) och med samma siffror vinna över Bulgarien i semin. Finalen blev dock inte samma bejublande föreställning som många hoppats på. De båda storstjärnorna Romario och Baggio blixtrade till var sin gång men missade båda i avsluten. Efter 120min gåfotboll så skulle en VM-final i fotboll för första gången avgöras på straffar. I detta fotbollens lotteri vann nu Brasilien med 3-2 efter att Baresi och Baggio båda skjutit högt över. Snöpligt var ordet men ingen kunde på något sätt tycka de vara orättvist att VM-bucklan nu äntligen skulle få dansa på copacabana igen.

I många år har Elfenbenskusten tillhört de starkaste nationerna i Afrika. I början av 90-talet hade man ett mycket bra lag, med Abedi Pelé i spetsen. Det är dock inte förrän nu, på 2000-talet, som man börjat visa framfötterna på allvar. Flera av spelarna i dagens landslag är tongivande i Le Championnat, fransmännens liga som definitivt är en av de starkaste. Detta toppas med världsstjärnor i Premier League. Man har hamnat i en tuff grupp och kan inte räkna med avancemang. Helt borta är man dock inte; både Argentina, Holland eller Serbien har frågetecken kring viktiga faktorer. Ivorianerna kan hamna på alltifrån en till sju poäng tror jag. Sanningen ligger nog närmast det förstnämnda.

Målvakt: Det mesta talar för att Tizie kommer stå i VM. Han har setts som förstavalet en tid och har varit bra i en hel del avgörande matcher. Nere i Tunisen, där han är proffs håller man honom oerhört högt. En doldis för många européer, men går Elfenbenskusten till slutspel lär han vara en av de starkast bidragande orsakerna. Beveren-proffset Barry Copa är en färgstark andremålvakt, medan Gerard Gnanhouan fick äran att åka med som tredjemålvakt.

Försvar: Ivorianernas backlinje styrs av Arsenals jätte Kolo Touré. Han bildar troligtvis mittlås med Meite, som gjort bra ifrån sig i Marseille. Där har han även spelat defensiv mittfältare en del (vilket passar honom utmärkt) men den platsen är abonnerad i landslaget. Det är väldigt öppet om platsen bredvid Touré, men både hjärta och hjärna hos åtminstone undertecknad säger Meite. Till höger hittar vi den andre Gunners-backen Eboue. Han har gjort en mycket bra vår i både ligan och Champions League. Vänsterbacksplatsen är det konkurrens om. Boka ligger bäst till för närvarande, men Troyes tuffing Kouassi är ett bra alternativ. Denne har även testats som mittback med gott resultat. Övriga som ser ut att få börja på bänken är Zoro och Domaraud. Domaraud är en rutinerad mittback som inte skulle göra bort sig. Faktum är att efter allt experimenterande vore ett säkert vägval (dvs Domaraud) ingen skräll, då han är rutinerad och sällan gör en dålig match. Zoro har en ojämn säsong i Messina bakom sig, men det är verkligen ett tecken på styrka att kunna ha en så bra spelare vid sidan av planen. Zoro blev ett namn på allas läppar då han föll offer för en rasistattack (häcklades av Inter-fansen) under en ligamatch. Han tog helt sonika upp bollen mitt under pågående spel och började gå mot spelargången. Medspelare och motståndare med Adriano i spetsen lyckades till slut övertala honom att spela vidare. Denna händelse ledde till krafttag i Italien mot den utbredda rasismen. Återstår att se om det mångkulturella världsmästerskapet kan bjuda på kärlek mellan olika folkgrupper. Jag hoppas och tror det. Nog med utsvävningar; som helhet har Elfenbenskusten en bra backlinje, vilket är ett måste då försvarsspelet i övrigt har en tendens att svikta och då organisationen inte alltid är den bästa.

Mittfält: Förbundskapten Michel brukar spela med en defensiv spets på mitten och tre offensiva mittfältare framför. Ganska likt Sverige måste jag säga. I den defensiva rollen hittar vi Zokora, som i vanlig ordning har en bra säsong bakom sig i St. Etienne. Han är oerhört viktig för laget och blandar grovarbete med speluppläggar-uppgifter. Om de tre offensiva mittfältspositionerna är det öppet. För dagen kännd Yaya Touré och Kalou mest givna. Även Faé och Akale är högaktuella. Akale är en offensiv kraft som brukar användas som ytter. Yaya Touré är en riktigt bra spelare som förutom sin stora tekniska kompetens behärskar närkampsspelet väl. Playmakern Faé kan inte känna sig säker på sin plats, men då Keita och Yapi Yapo (som var de två sista spelarna in i truppen) verkar vara alternativen så kan nog Faé se fram emot sin första VM-match, antingen från start eller som inhoppare. Ivorianerna har i kvalet testat en hel del mittfältare, vilket gjort att kontinuiteten blivit lidande.

Anfall: Bakom Didier Drogba är det stenhård konkurrens om platserna. Den som ligger bäst till nu är Aruna Dindane. Frågan är om han och Drogba kompletterar varandra på rätt sätt. Arouna Koné skulle enligt mig vara optimalt att ha bredvid Drogba. Hans akilleshäl är hans ojämna spel. Han pendlar mellan att visa upp spel i världsklass och att knappt göra ett rätt. Han är en fräck spelare som inte är rädd att ta för sig. Det lutar åt inhopp för honom till en början. Brodern Bakari är även han en joker och potentiell inhoppare. Slutligen har Michel till sitt förfogande Bonaventure Kalou. Den flyktige Parisspelaren är en av de spelare som inte får svikta om Elfenbenskusten ska skrälla sig vidare i "Dödens grupp anno 2006". Han kan agera toppforward, men mest troligt är ändå (som jag tidigare skrev) att han får en offensiv roll på mittfältet. Då kommer han utgå från en kant, men ha en fri roll.

Nyckelspelare: Självklart är Kolo Touré en bjässe där bak, men den störste ledaren och ikonen i Elfenbenskusten är ändå DIDIÉR DROGBA. Efter succén i Marseille värvades han till Chelsea. Där har han blivit oerhört omtyckt och varit en av de bästa spelarna. Är han populär i London är det dock ingenting mot vad han är i hemlandet. Vid flera tillfällen har han framträtt i TV och bett landets invånare att lägga ner vapnen. (Det pågår ständigt inbördeskrig mellan framförallt olika religiösa grupper.) På planen är han en rörlig och snabb anfallare. Ett starkt huvudspel kombineras med god teknik och ett stort hjärta. Drigba är en riktig lagspelare. När Elfenbenskusten spelade Afrikanska Mästerskapen kunde man stundtals se honom ta 80-meterslöpningar ner till eget straffområde, allt för att förhindra motståndarmål. Det är inte enbart positivt med denna enorma energi, hans striker-egenskaper är nämligen något som behövs. Kan några av de mindre kända ivorianerna höja sig och avlasta Drogba och han får ägna sig åt att skapa målchanser... Då kommer vi få se ett antal strutar från den gode Didiérs sida.

Överraskning: Att laget är med och fightas om en plats i 8-delsfinalen, trots inkluderingen i VM:s tuffaste grupp. Som jag tidigare var inne på så har en hel del spelare använts i kval- och vänskapsmatcher. Då kontinuiteten varit så bristfällig har man haft svårt att finna en röd tråd i upplägget. Detta har lett till stillastående spelare som känt sig vilse i sina roller. I afrikanska mästerskapen var kontinuiteten större, vilket gav resultat. Då visade man upp en rörlig och fantasifull offensiv, strösslad med stor beslutsamhet. Nu räckte det inte ända till guld, men man visade verkligen att övriga lag i VM-grupp C får se upp.

Serbien Montenegro tog sig vidare till slutspelet i Tyskland på ett mycket imponerande sätt. Man vann sin grupp obesegrade före Spanien och släppte bara in ett enda mål i hela kvalet. Man hade visserligen lite tur när man möte Spanien borta. Spanjorerna pressade på för en seger och hade flera lägen att avgöra men man lyckades få 1-1 och kunde därefter gå och vinna gruppen. Med bara ett insläppt mål så förstår man direkt att laget förfogar över en mycket stark defensiv. Anledningen till att defensiven fungerar så väl ligger mycket i tränare Ijija Pektovics fotbollsfilosofi som går ut på att trasa sönder motståndarens spel och man är därför inget jätteroligt lag att titta på eller att möta. I Tyskland hamnade man i svårast tänkbara grupp och det gäller att man spelar på sin topp om man ska ha chans att gå vidare. För chans har man trots att man möter Argentina, Holland och Elfenbenskusten redan i gruppspelet.   

Målvakter: Av landets uttagna målvakter så är Dragoslav Jevric klar förste målvakt, han har spelat i i lite mindre klubbar och gjort ungefär 30 matcher i landslaget. Han hoppas genom detta mästerskap att någon storklubb ska få upp ögona för honom och att han ska få pröva på spel i någon av de större ligorna.

Försvar: Som framgått tidigare är försvaret väldigt starkt i Serbien Montenegro men det är inte det mest namnkunniga och många spelar i inhemska ligan. Men det finns ett undantag som heter Nemenja Vidic som spelar i Manchester United. Han kom till United efter nyår och blev snabbt ett stöttespelare i försvaret som faktiskt överglänste Rio Ferdinand. 

Mittfält: På Serbien MOntenegros mittfält är det Dejan Stankovic som ska agera fältherre, det är han som ska styra och ställa i det offensiva spelet. Han har under en längre tid ansetts som en jättetalang och har nu börjat visa vilken potiensial han besitter i Inter. Även mittfältet har relativt anonyma spelare som kombinerar unga spelare från inhemska ligan och lite äldre utlandsbaserade spelare. Detta är kanske lagets svagaste länk som måste fungera väl ifall man ska ha en chans att gå vidare. Ett problem som kan gälla hela laget är att man kan få problem med sina humör och då sjunker genast laget några nivåer.

Anfall: I anfallet är det Mateja Kezman och Savo Milosevic som kommer agera, båda två är högt rankade forwards i Europa och har som vana att produdera i landslaget. Savo Milosevic spelar förtillfället i Osasuna, han är den mest meriterade spelaren i Serbien Montenegro med sina 90 landskamper och han har även gjort 35 landslagsmål. Mateja Kezman öste in mål i Psv Eindhoven innan han blev såld till Chelsea där det gick knackigt vilket ledde till hans flytt till Atletico Madrid där han börjat göra mål igen. På bänken har man Daniel Ljuboja och Nikola Zigic som är två respekterade anfallare. Ljuboja med erfarenhet av franska och tyska ligan och Zigic som ett framtida stjärnskott som har uppmärksammats av tex av Arsenal.