I många år har Elfenbenskusten tillhört de starkaste nationerna i Afrika. I början av 90-talet hade man ett mycket bra lag, med Abedi Pelé i spetsen. Det är dock inte förrän nu, på 2000-talet, som man börjat visa framfötterna på allvar. Flera av spelarna i dagens landslag är tongivande i Le Championnat, fransmännens liga som definitivt är en av de starkaste. Detta toppas med världsstjärnor i Premier League. Man har hamnat i en tuff grupp och kan inte räkna med avancemang. Helt borta är man dock inte; både Argentina, Holland eller Serbien har frågetecken kring viktiga faktorer. Ivorianerna kan hamna på alltifrån en till sju poäng tror jag. Sanningen ligger nog närmast det förstnämnda.

Målvakt: Det mesta talar för att Tizie kommer stå i VM. Han har setts som förstavalet en tid och har varit bra i en hel del avgörande matcher. Nere i Tunisen, där han är proffs håller man honom oerhört högt. En doldis för många européer, men går Elfenbenskusten till slutspel lär han vara en av de starkast bidragande orsakerna. Beveren-proffset Barry Copa är en färgstark andremålvakt, medan Gerard Gnanhouan fick äran att åka med som tredjemålvakt.

Försvar: Ivorianernas backlinje styrs av Arsenals jätte Kolo Touré. Han bildar troligtvis mittlås med Meite, som gjort bra ifrån sig i Marseille. Där har han även spelat defensiv mittfältare en del (vilket passar honom utmärkt) men den platsen är abonnerad i landslaget. Det är väldigt öppet om platsen bredvid Touré, men både hjärta och hjärna hos åtminstone undertecknad säger Meite. Till höger hittar vi den andre Gunners-backen Eboue. Han har gjort en mycket bra vår i både ligan och Champions League. Vänsterbacksplatsen är det konkurrens om. Boka ligger bäst till för närvarande, men Troyes tuffing Kouassi är ett bra alternativ. Denne har även testats som mittback med gott resultat. Övriga som ser ut att få börja på bänken är Zoro och Domaraud. Domaraud är en rutinerad mittback som inte skulle göra bort sig. Faktum är att efter allt experimenterande vore ett säkert vägval (dvs Domaraud) ingen skräll, då han är rutinerad och sällan gör en dålig match. Zoro har en ojämn säsong i Messina bakom sig, men det är verkligen ett tecken på styrka att kunna ha en så bra spelare vid sidan av planen. Zoro blev ett namn på allas läppar då han föll offer för en rasistattack (häcklades av Inter-fansen) under en ligamatch. Han tog helt sonika upp bollen mitt under pågående spel och började gå mot spelargången. Medspelare och motståndare med Adriano i spetsen lyckades till slut övertala honom att spela vidare. Denna händelse ledde till krafttag i Italien mot den utbredda rasismen. Återstår att se om det mångkulturella världsmästerskapet kan bjuda på kärlek mellan olika folkgrupper. Jag hoppas och tror det. Nog med utsvävningar; som helhet har Elfenbenskusten en bra backlinje, vilket är ett måste då försvarsspelet i övrigt har en tendens att svikta och då organisationen inte alltid är den bästa.

Mittfält: Förbundskapten Michel brukar spela med en defensiv spets på mitten och tre offensiva mittfältare framför. Ganska likt Sverige måste jag säga. I den defensiva rollen hittar vi Zokora, som i vanlig ordning har en bra säsong bakom sig i St. Etienne. Han är oerhört viktig för laget och blandar grovarbete med speluppläggar-uppgifter. Om de tre offensiva mittfältspositionerna är det öppet. För dagen kännd Yaya Touré och Kalou mest givna. Även Faé och Akale är högaktuella. Akale är en offensiv kraft som brukar användas som ytter. Yaya Touré är en riktigt bra spelare som förutom sin stora tekniska kompetens behärskar närkampsspelet väl. Playmakern Faé kan inte känna sig säker på sin plats, men då Keita och Yapi Yapo (som var de två sista spelarna in i truppen) verkar vara alternativen så kan nog Faé se fram emot sin första VM-match, antingen från start eller som inhoppare. Ivorianerna har i kvalet testat en hel del mittfältare, vilket gjort att kontinuiteten blivit lidande.

Anfall: Bakom Didier Drogba är det stenhård konkurrens om platserna. Den som ligger bäst till nu är Aruna Dindane. Frågan är om han och Drogba kompletterar varandra på rätt sätt. Arouna Koné skulle enligt mig vara optimalt att ha bredvid Drogba. Hans akilleshäl är hans ojämna spel. Han pendlar mellan att visa upp spel i världsklass och att knappt göra ett rätt. Han är en fräck spelare som inte är rädd att ta för sig. Det lutar åt inhopp för honom till en början. Brodern Bakari är även han en joker och potentiell inhoppare. Slutligen har Michel till sitt förfogande Bonaventure Kalou. Den flyktige Parisspelaren är en av de spelare som inte får svikta om Elfenbenskusten ska skrälla sig vidare i "Dödens grupp anno 2006". Han kan agera toppforward, men mest troligt är ändå (som jag tidigare skrev) att han får en offensiv roll på mittfältet. Då kommer han utgå från en kant, men ha en fri roll.

Nyckelspelare: Självklart är Kolo Touré en bjässe där bak, men den störste ledaren och ikonen i Elfenbenskusten är ändå DIDIÉR DROGBA. Efter succén i Marseille värvades han till Chelsea. Där har han blivit oerhört omtyckt och varit en av de bästa spelarna. Är han populär i London är det dock ingenting mot vad han är i hemlandet. Vid flera tillfällen har han framträtt i TV och bett landets invånare att lägga ner vapnen. (Det pågår ständigt inbördeskrig mellan framförallt olika religiösa grupper.) På planen är han en rörlig och snabb anfallare. Ett starkt huvudspel kombineras med god teknik och ett stort hjärta. Drigba är en riktig lagspelare. När Elfenbenskusten spelade Afrikanska Mästerskapen kunde man stundtals se honom ta 80-meterslöpningar ner till eget straffområde, allt för att förhindra motståndarmål. Det är inte enbart positivt med denna enorma energi, hans striker-egenskaper är nämligen något som behövs. Kan några av de mindre kända ivorianerna höja sig och avlasta Drogba och han får ägna sig åt att skapa målchanser... Då kommer vi få se ett antal strutar från den gode Didiérs sida.

Överraskning: Att laget är med och fightas om en plats i 8-delsfinalen, trots inkluderingen i VM:s tuffaste grupp. Som jag tidigare var inne på så har en hel del spelare använts i kval- och vänskapsmatcher. Då kontinuiteten varit så bristfällig har man haft svårt att finna en röd tråd i upplägget. Detta har lett till stillastående spelare som känt sig vilse i sina roller. I afrikanska mästerskapen var kontinuiteten större, vilket gav resultat. Då visade man upp en rörlig och fantasifull offensiv, strösslad med stor beslutsamhet. Nu räckte det inte ända till guld, men man visade verkligen att övriga lag i VM-grupp C får se upp.