Så har det hänt igen. Det regerande svenska mästarlaget har för femte året i rad blivit utslaget ur ett Champion´s League-kval, och nu undrar alla vad det är för fel på svensk fotboll. Vad det är som har hänt de senaste åren. Varför vi på landslagsnivå kan mäta oss med de allra största, medan vi på klubblagsnivå ligger så långt efter vi bara kan.

Den här typen av frågor är aldrig enkla att besvara, men jag tror att det finns ett par orsaker som är lite större än de övriga. Det största av alla problem tror jag bottnar i att allsvenskan är alldeles för jämn. De mindre allsvenska klubbarna har inte alls lika stor respekt för de större, på samma sätt som de hade ett antal år tillbaka i tiden. Detta innebär att man inte är villiga att släppa sina talanger och tongivande spelare på samma sätt som under till exempel IFK Göteborgs storhetstid, och kontentan av detta blir därför att stortalangerna inte hamnar i samma klubbar.

I dagsläget har alla allsvenska klubbar, utom möjligen Landskrona, Gefle, Sundsvall och Assyriska, någon eller till och med några spelare som skulle gå direkt in i regerande svenska mästarlaget Malmö FF:s startelva. Och med de skador och sjukdomar man drabbats av den senaste tiden skulle Landskronas Kevin Amuneke tveklöst ta en plats i Prahls förstaelva.

Att allsvenskan är jämn och oviss har givetvis sin charm, men samtidigt medför denna utveckling att storklubbarnas väg till Europatoppen blir allt längre. Och frågan är om detta i längden är bra för svensk fotboll.

Storklubbarna har inte tillräckligt mycket pengar och ligger inte på en tillräckligt hög nivå sportsligt, för att småklubbarna inte ska kunna nobba deras bud. När Göteborg var som bäst på 90-talet hade man plockat till sig en spelare av Jimmy Dixons kaliber på nolltid, medan dagens Malmö FF, trots alla Zlatan- och Rosenbergmiljoner verkar ha enorma problem att kunna signa honom. Häckens representanter ser inte sig själva som någon klubb som bara ska erbjuda storklubbarna talanger utan vill vara med och utmana på allvar. I Häckens fall givetvis på grund av Gothia Cup-miljoner, men ändå.

Fredrik Lundqvist gick till utlandet utan att gå via en toppklubb, Mikael Nilsson lämnade visserligen ett Halmstad som låg överst i tabellen under sommaruppehållet, men inte heller Halmstad kan räknas som en storklubb. Landskrona har förklarat att man inte tänker sälja Kevin Amuneke till någon annan allsvensk klubb, och Häcken har visat samma förhandlingsmetod när det gäller Dioh Williams.

När nu dessutom både Elfsborg och Helsingborg fått in externa finansiärer som bidrar med stora summor kan även de vara med och slåss om guldet några år framöver.

Man kan diskutera vad som är rättvist och inte, men vad jag har förstått så får alla klubbar lika mycket pengar av inkomsterna från PPV och Canal +, och det går enligt mitt tycke att diskutera det rättvisa i. Om klubbar som Hammarby, IFK Göteborg, Djurgården, Malmö FF och AIK (nästa år) drar betydligt mer tittare till dessa sändningar bör man väl också få en större del av kakan än de klubbar som knappt lockar några tittare alls.

I de stora fotbollsländerna får klubbarna själva förhandla fram sina tv-avtal och det kanske kan vara en rimlig lösning även inom den svenska fotbollen.

Men är det verkligen så långt till det europeiska mittskiktet som Malmö FF visade i matchen mot Thun?

Inför FC Thun-Malmö FF.

Vill direkt klargöra att himmelsblå inte riktigt är mina färger, men längtan efter ett svenskt lag i CL igen fick mig att reprisera Blådårar 2 - Vägen Tillbaka. Allt för att skapa rätt stämning inför kvällens helt avgörande match i Bern.

Filmen följer MFF´s korta sejour genom Superettan tillbaks till Allsvenskan. På vägen får vi också följa klyschornas mästare Hasse Borg, arbetslösa Lasse och hans Maria och givetvis Zlatan. Det är Zlatan i Rosengård, Zlatan på sitt första mittuppslag, Zlatan mot Mattison, Zlatan om sin mamma, Zlatan till Ajax...

Frågan är om vi någonsin kommer få fram en större artist än Zlatan? Större underhållning än dom scenerna med Zlatan i fokus får man leta efter. Han utstrålar entertainment, vilken estradör. Några magiska ögonblick från filmen:

Självklart den tårgripande hyllningen till sin mamma. - Har hon fött fem eller sex barn, frågande till sin bror? - Fem, hon har det tungt, lätt konstaterande.

Samma dag som han skriver på för Ajax och han får gå runt hos bilförsäljaren och välja vilken bil han vill ha. - Det känns konstigt, men det är bara att vänja sig.

Missa inte heller bonusen på DVD´n, där Zlatan kommenterar sitt berömda mål i La Manga. - Sen skriver journalisterna att jag skriker Zlatan! Zlatan! efter målet. - Det är fel jag skrek Showtime! Showtime!.

Se filmen, se om den om du redan sett den, glöm klubbfärgerna för en kväll, håll tummarna för att vi får ut ett lag i Europa igen. Kan vi sedan få en drömlottning med Zlatan och Malmö FF i samma grupp, så är iallafall jag mer än nöjd.

Dags att presentera en ny lagmedlem - Taktiktavlan, en slags anslagstavla där ordet är fritt. Gör din röst hörd, bidra med dina tankar från sportens underbara värld.

Språket vi använder är som direkt hämtat från omklädningsrummet, vårdat och sylvasst men ändå alltid med glimten i ögat.