Här nedan presenteras den första delen av den omröstning som våra medarbetare på C.S.U gjort angående de bästa TV-sportprofilerna vi har i detta avlånga land. Först ut är den tunga titeln Studioankare - Fotboll.

Resultat:

Lasse Granqvist, 5 röster

Claes Runheim, 2 röster

Tommy Åström, 1 röst

Ola Wenström, 1 röst

En del av alla de citat som gav Granqvist segern:

"Rösten är magisk, man kan blunda och bara njuta"

"Egentligen etta på alla listor, förutom på sämsta-listan"

Följande argument fanns för (eller emot) de andra kandidaterna:

Ola Wenström

"Mästare på att hålla sändningarna på rätt nivå, aldrig tråkigt och inte heller oseriöst."

"En glad lax som har hyfsad koll. Men det är något obehagligt med korta män..."

Claes Runheim

"Spelade reporter i första avsnittet av Rederiet. Det behöver han inte i fotbollsstudion. Den journalistiska biten får experterna stå för. Undrar vem han hade i åtanke när han döpte sin son till Buster. Känns väldigt Johnny Puma!"

Återigen visar Allsvenskan styrka/svaghet genom att alla kan slå alla. Hockeyprofeterna brukar oförklarligt påminna oss om att det svåraste inom hockeyn är att leda med 3-0. I fotbollens värld verkar det isåfall vara svårt att gå vidare efter en 6-0 vinst. Om nu gränsen mellan himmel och helvete går vid jordskorpan så kanske det är bäst att stå med båda fötterna på marken oavsett vad som presterades i förra matchen.

Ett härsket aprilskämt levereras i dagens rosa blad av Mr Alfelt. Allsvenskan hann knappt börja innan den första felaktiga straffen för hands tilldelas Helsingborg. Då kliver nämnde Stefan fram och tar på sig rollen som ny domarbas.

"Hands varje gång bollen träffar en arm eller hand är min enkla lösning." - Alfelt

Vad är det som händer? Bremberg, Dulee, Mobaeck och nu senast Salomonsson. Listan kan givetvis göras längre och mörkertalen vågar jag inte ens tänka på. Inte nog med att spelarna tar fel beslut, nu börjar även tränarna de som skall föregå som extremt goda föredömen visa på bedrövligt dåligt omdöme. Janne Karlsson spände fyllemusklerna när han var coach i LHC. I helgen ansåg hans namne Andersson att han hade sin fulla rätt att ladda upp på krogen natten före den Allsvenska premiären. Jag vet vad jag kommer associera till nästa gång jag ser Janne Andersson vid sidlinjen lite rödmosig och förbannad.

Elitspelarna och tränarna lever i egen värld, en värld med en bild av verkligheten som blir allt skevare ju längre de har levt i den. Jag godkänner inga ursäkter om att de också måste få vara som vanliga människor och bara "ta ett par öl". Ishockeyspelarna med personliga löner som motsvarar en handfull arbetares löner på Saab glider runt på halvfart större delen av säsongen på en spelplan med rundade hörn. Snacka om skyddad verkstad. Samtidigt som de skriver på sina guldkantade kontrakt blir de också ambassadörer för sin idrott och skall därmed uppföra sig äckligt disciplinerat.