Vi blir bra på det vi tränar på, detta går att läsa i vilken bok som helst om inlärning. Det samma gäller givetvis fotbollsspelare. Och som fotbollstränare brukar vi prioritera att först träna isolerat för att sedan utveckla våra färdigheter i mer funktionella övningar.

Allt handlar om prioritering av tid på vad det skall övas på, dels mot det kortsiktiga målet (läs, helgens kommande match) och dels mot de långsiktiga målen (läs, spelarens individuella mål, laget och klubbens vision och spelfilosofi).

Frågan är då hur mycket vi tränar på inkast? Antagligen inte speciellt mycket, med tanke på hur frapperande dåliga alla lag är på att sätta igång spelet från långsidan.

Ett inkast till det egna laget är en vunnen boll. Motståndaren har satts under press, rensat eller helt enkelt misslyckats i sitt possessionsspel så att bollen har passerat kritan. Men i brist på skicklighet med och utan boll, så kastar de flesta lagen bollen tillbaka till motståndarna i mer än hälften av inkasten. Här saknar jag dock vetenskapliga bevis, men ägna gärna en halvlek på nästa match ni ser och för lite statistik på antal felprocent.

Värst är ju självklart de lag utan organisation vid ovanstående situationer. Saknar de också spelare med kreativitet, så kastar de oftast bollen utan adress framåt och längs med linjen. I vilken annan spelsituation anser dessa spelare att det bästa alternativet är att passa den spelare som har markering både framför och bakom sig? Ställ gärna denna fråga som tränare till dina spelare eller till din lagkamrat för reflektion nästa gång det händer.

Fram till sista tredje del på offensiva planhalva anser jag att fortsatt bollinnehav är av högsta prioritet vid inkast. Intränade avledande löpvägar för att skapa attraktiv yta för sig själv och/eller medspelare, "screenar" och självklart - god kastteknik är ett måste i verktygslådan.

Har laget sedan en katapult på planen skall det givetvis utnyttjas sista tredjedel. En Rory Delap som kastar iväg missiler är ett grymt anfallsvapen som givetvis skall utnyttjas.