Vi blir bra på det vi tränar på, detta går att läsa i vilken bok som helst om inlärning. Det samma gäller givetvis fotbollsspelare. Och som fotbollstränare brukar vi prioritera att först träna isolerat för att sedan utveckla våra färdigheter i mer funktionella övningar.

Allt handlar om prioritering av tid på vad det skall övas på, dels mot det kortsiktiga målet (läs, helgens kommande match) och dels mot de långsiktiga målen (läs, spelarens individuella mål, laget och klubbens vision och spelfilosofi).

Frågan är då hur mycket vi tränar på inkast? Antagligen inte speciellt mycket, med tanke på hur frapperande dåliga alla lag är på att sätta igång spelet från långsidan.

Ett inkast till det egna laget är en vunnen boll. Motståndaren har satts under press, rensat eller helt enkelt misslyckats i sitt possessionsspel så att bollen har passerat kritan. Men i brist på skicklighet med och utan boll, så kastar de flesta lagen bollen tillbaka till motståndarna i mer än hälften av inkasten. Här saknar jag dock vetenskapliga bevis, men ägna gärna en halvlek på nästa match ni ser och för lite statistik på antal felprocent.

Värst är ju självklart de lag utan organisation vid ovanstående situationer. Saknar de också spelare med kreativitet, så kastar de oftast bollen utan adress framåt och längs med linjen. I vilken annan spelsituation anser dessa spelare att det bästa alternativet är att passa den spelare som har markering både framför och bakom sig? Ställ gärna denna fråga som tränare till dina spelare eller till din lagkamrat för reflektion nästa gång det händer.

Fram till sista tredje del på offensiva planhalva anser jag att fortsatt bollinnehav är av högsta prioritet vid inkast. Intränade avledande löpvägar för att skapa attraktiv yta för sig själv och/eller medspelare, "screenar" och självklart - god kastteknik är ett måste i verktygslådan.

Har laget sedan en katapult på planen skall det givetvis utnyttjas sista tredjedel. En Rory Delap som kastar iväg missiler är ett grymt anfallsvapen som givetvis skall utnyttjas.

Med detta korta inlägg vill vi på C.S.U ge syre åt kvällsdrakarnas intressanta artikelserie om Zlatan vs Ralf. Vi tycker det svalnade lite väl fort, det är ju ändå bara ett par veckor sedan den dramatiska ordväxlingen ägde rum. Var det sista dödsrycket vi fick läsa nu i helgen? 

Upptäckte häromdagen att jag låg efter i min läsning av Offside. #5-2008 låg orörd och efter en snabb koll bläddrade jag fram till reportaget om Barfotaspelaren (alla som spelar barfota ligger högt på min lista, Korpen ligger givetvis högst upp). Istället för ett vad hände sen-reportage med min gamla favorit från Buster, fick jag läsa om en ny kommande stjärna.

Berättelsen om den 16-årige John Guidetti som nyligen skrivit ett 3-års kontrakt med Manchester City bjuder på många varma passningar mot mitt tränarhjärta. Att få läsa om en så fokuserad och totalt hängiven spelare är häftigt. Framförallt är det imponerande att han till sina högt satta visioner har en strategi för att nå det stora målet - VM 2010.

Kärleken till fotbollen och en grym inställning till träning, mycket träning kommer antagligen göra att vi kommer få höra mer om den här pojken.

John Guidetti, jag har aldrig sett dig spela, men du har i alla fall förstått vad det handlar om.

Det räcker för mig - Kör hårt!

Det går inte många dagar utan att jag läser om, ser eller hör tränare som är i obalans. Exemplen är många på tränare på alla nivåer som tappar fokus på uppgiften genom att inte ha kontroll på sin anspänningsnivå. Utan kontroll på sina känslor kan ingen prestera på topp vare sig fysiskt eller mentalt. Emotionell instabilitet ger dåligt omdöme.

Det klagas på de mest otänkbara sakerna både före, under och efter matcherna. Rådet till de som känner igen sig är att ni måste sträva efter balans, ni är förebilder och disciplin i gruppen börjar med disciplin över sig själv.

Självkontroll gör att du arbetar i nuet, älta inte saker som hänt, påverka framtiden genom att vara här och nu!

Eller som coach John Wooden sammanfattar det hela.