David Beckham har haft en mycket lyckad karriär på klubbnivå. Det finns ju värre lag att spela i än Real Madrid och Manchester United. Värre lag som typ Los Angeles Galaxy... Jag undrar om han egentligen förstod vad han gjorde när han skrev på för att spela amerikansk soccer. Det är inget snack om att han på egen hand har ökat intresset i USA, men frågan är till vilket pris.

Nyligen avslutades "the Pan-Pacific Championship" på Hawaii's Aloha Stadium, med Beckham's Galaxy på plats. Inte så mycket på grund av att de kan spela fotboll utan mer för att Beckham lockar folk. Gamba Osaka från Japan, Sydney F.C. från Australien och de två MLS lagen Galaxy och Houston Dynamo gjorde upp om den nykomponerande titeln, på ett plastgräs liknande det som Sverige spelade borta mot Costa Rica på i vintras. Ingen spelare gillade "gräset" utan möjligen Gamba's brasilianska forward Bare som lyckades dundra in 5 mål på de två matcherna (varav 4 av dem kom i final-vinsten över Houston) och vinna titeln till sitt lag.

Men nu var det inte riktigt själva turneringen jag skulle beröra - utan det var ju David Beckham och framförallt hans situation. Han spelar med ett gäng sopor rent ut sagt, och man kan se på hela hans agerande (på planen) att det är extremt svårt för honom att sänka sig till den nivån. Som laget spelade den gångna helgen hade de inte klarat sig i en svensk division 1 serie. Uruselt tempo, dålig rörelse och initiativ-förmåga, samt en inställning som fick mig att må dåligt. Knappt en närkamp... Okay att de är mitt uppe i försäsongen, men det såg likadant ut under förra säsongen när de slogs om att ta sig till slutspel. Nej, Galaxy är ett uselt fotbollslag, men jag hoppas att Gullit kan få lite ordning på det hela. I vilket fall som helst måste det kännas lite underligt för Beckham i och med att han enbart är där för att locka publik. Han kan egentligen inte tillföra något till spelet av den enkla anledningen att han är så pass mycket bättre än alla andra! På Hawaii lockade han mindre än en halvfull arena (ca 23,000) av folk som knappt vet vad fotboll är. De var endast där för att se Beckham (och i viss mån local-boy Brian Ching i Houston) och började skrika och jubla så fort han var i närheten av bollen. Vid frisparkar och hörnor ställde sig folket - unga som "gamla" flickor och även vuxna män - upp för att ta kort och skrika uppmuntrande ord som "shoot it in goal" och "come on Beckham...look over here." Hur han slog frisparken/hörnan brydde sig ingen om... Det är lite lustigt för en "riktig" supporter som mig själv att förstå den hysterin och jubel som denna folkmassa fick ur sig under en så pass urdålig match. Hade detta varit en match i en europeisk liga hade lagen blivit så utbuade att de inte hade kunnat höra på veckor. Och detta förstärker bara bilden av Beckham som en publikmagnet och allt annat än den duktiga fotbollsspelaren han är. Han sköter dock jobbet som magnet till 110%. Hans bästa insats var efter matchen då han gick omkring en stund på innerplan innan han fick syn på en liten pojke på läktaren. Med en liten snabb rush närmade han sig de förväntansfulla fansen men pekade helt sonika på den lille pojken på 5:e bänkraden och drog av sig sin tröja och gav den till honom. Då var till och med jag tvungen att applådera.

Men jag undrar fortfarande om Beckham verkligen förväntade sig det här när han skrev på. Jag tror inte han förstod hur stor skillnaden var innan han kom till sin första träning och spelade sin första match, speciellt med tanke på att han fortfarande vill spela i landslaget. Han har spelat i två av de bästa klubbarna i fotbollens historia, och nu spelar han i ett av USA's sämsta lag. Det måste var oerhört frustrerande eftersom han fortfarande säkert skulle kunna spela toppfotboll ett par år till. Under hela sin karriär har han varit en dyrkad fotbollsspelare och personlighet, men fotbollen var alltid först. Här i USA kommer den långt ner på listan och jag vågar nästan säga att person-dyrkan är värre/större här än vad han har varit med om tidigare. Jag menar, säkert 20 av de 23 tusen åskadare som var på Aloha Stadium kom ju enbart för att se honom! Jag tror inte han har något emot detta, men i takt med att det blir tråkigare och tråkigare att spela fotboll så kommer frustrationen att öka och tillslut brister det nog för honom. Hur som helst så tycker jag det är ett sorgligt slut på en karriär som gått upp och ner, men alltid varit lysande.

Såg ni Fotbollskanalen i söndags?

En stor del av programmet ägnades åt att diskutera de senaste anklagelserna mot Dulee Johnson. Om vi börjar med det som var positivt:

Man hade bjudit in AIK-tränaren Rikard Norling så att han kunde ge sin syn på saken.

Att han dessutom tackade ja var på något sätt strongt, även om han antagligen inte såg någon annan utväg. En god talare är han oftast den, på sitt eget sätt, karismatiske Norling.

Jag reagerade på hur debatten fördes. Visst är det ett fotbollsprogram där vi vill höra saker som påverkar Allsvenskan, svensk fotboll osv...  Visst är det inget fel i att Norling vill hjälpa människan Johnson. Jag tycker dock sporten gör onödigt dålig reklam för sig själv med liknande debatter. Det måste låta märkligt för en icke fotbollsintresserad som slår på TV:n, läser tidningen eller liknande:

"I England där jag lirade fick man böta minst en veckolön så fort något sån't här hände"

Ungefär så sa Pontus Kåmark.

Tjenare, Ponta. Löneavdrag, oj vad saftigt! De tar verkligen i med hårdhandskarna mot spritproblem etc på andra sidan Nordsjön...

Det pratades även om spelarens närvaro vid träningar. Om signaler till andra klubbar och andra invandrare...

Jag tycker det är illa. Personen i fråga har alltså kört bil onykter, inte kommit för sent till en samling eller kallat tränaren för pucko. Om man låter tankarna vandra till existerande och kommande offer för dessa fruktansvärda tragedier (krockar med dödlig utgång etc.), så har i alla fall jag svårt att prata lön, kontrakt, signaler till spelartruppen, hur det påverkar spelarens prestation osv...

Till sist:

Lagom till att African nations of cup precis tagit slut och årets första EM-uppladdning börjat tar i mitten av nästa vecka varje vårs stora fotbollsbegivenhet fart (08:as första halva bjuder på ganska skapliga fotbolls-happenings..). Med ett intervall av två veckor kommer vi under tisdagar och onsdagar fram till i maj få nynna till gåshudshymnen samt följa fotboll av absolut mästerskapsklass. UEFA Champions League drar igång med åttondelsfinalerna efter ett juluppehåll fylld av väntan och längtan. Som nedanstående lottning visar är det ett gäng intressanta och mycket ovissa fighter redan i åttondelen. Speciellt intressant kanske den engelsk-italienska landskampen blir. Fjolårsfinalisterna och tillika cupspecialisterna Liverpool och Milan har haft allt annat än framgångsrika ligasäsonger medan motståndarna Inter och Arsenal gått som tåg i respektive länder.

Lottningen åttondelsfinaler:

Celtic-Barcelona

Lyon-Manchester United

Schalke 04-Porto

Liverpool-Inter

Roma-Real Madrid

Arsenal-Milan

Olympiakos-Chelsea

Fenerbahce-Sevilla

Såg min gamla tränare Håkan Ericsson gästa programmet Boniek på fantv.se. Bland annat diskuterades meningen med korta hörnvarianter. Ett av syftena som Håkan belyste är att man med en kort hörna vill skapa en ny rörelse för att på så sätt skapa en målchans. Ok, så.

Nuförtiden ser man allt fler lag som "går ut med" en extra spelare vid offensiv hörna. För mig är anledning ett sätt att förbättra oddsen innanför 16 meter. I och med nämnda taktikdrag måste även motståndarna gå ut med två spelare mot hörnflagga. Går man inte ut som försvarande lag med två, så riskerar man en svårlöst 2v1 situation.

Ni såg väl landskampen i Istanbul igår? På förhand nämnde någon sportreporter på tv, kan ha varit Claes Runheim, att det var något av en skräll att Micke Nilsson flyttades över till vänster för att låta Fredrik Stoor ta hand om högerbacksplatsen. Men det är väl egentligen inga konstigheter alls? Inte heller det faktum att Anders Svensson fick lira 90 minuter i den defensiva mittfältsrollen, medan Daniel Andersson fick sitta hela matchen på bänken. Det är ganska logiska val av förbundskaptenerna inför deras stora arbete i vår - att forma den svenska EM-truppen.

Som de flesta vet så får en mästerskapstrupp bestå av 20 utespelare och tre målvakter. Enligt enkel matematik två spelare på varje position, vilket i ett 4-4-2-spel borde innebära åtta försvarare, åtta mittfältare samt fyra anfallare. Många lag brukar dock vilja ha med fler offensiva spelare i truppen och för att kunna få det är enda chansen att reducera antalet spelare på någon eller några andra positioner. Och det är här laguttagningarna i de senaste landskamperna kommer in i bilden.

Om förbundskaptenerna anser att Micke Nilsson mycket väl kan vara ett alternativ till Erik Edman till vänster så talar mycket för att Lars-Roland endast väljer tre ytterbackar i EM-truppen, för att på så vis "frigöra" ytterligare en offensiv plats. Inte minst då i värsta fall även Niclas Alexandersson och Olof Mellberg skulle kunna spela ytterback och dessutom nya stjärnskottet (för alla utom oss Bajare) Fredrik Stoor kan spela på båda kanterna.

Om förbundskaptenerna även anser Anders Svensson vara ett tidigare val än Daniel Andersson som ersättare till Tobias Linderoth, så finns helt plötsligt möjligheten att frigöra ytterligare en plats i truppen, på Anderssons bekostnad, och endast ta med tre renodlade centrala mittfältare. Det skulle i så fall kunna innebära att yttrarna Chippen, Alexandersson, Ljungberg, Kennedy och Sebastian Larsson kan få plats i truppen alla fem.

Lars-Roland skulle även kunna tänkas nöja sig med tre mittbackar i truppen, men det tror jag inte att de vågar. Förmodligen får Andreas Granqvist följa med för att se och lära och i absolut värsta fall tvingas rycka in vid skador.

Att förbundskaptenerna tar med fem anfallare är jag däremot övertygad om. Tre av dessa är totalt givna (ni vet vilka tre jag menar) och jag tror att det ska mycket till för att de ska plocka bort Marcus Rosenberg. Sista platsen verkar i så fall stå mellan Markus Berg och Rade Prica och då dessa två känns relativt jämna bör den yngste få åka med till EM. Men jag undrar fortfarande varför inte Henok Goitom fått en ärlig chans i landslaget.

Läser att Isaksson tänker mer på sin framtida karriär än på det kommande EM-slutspelet. Jag trodde att det var två faktorer som hörde ihop.

Men ingen är väl direkt överraskad att den nya generationens lagspelare tänker väldigt mycket på sitt egna CV. Isakssons trulighet har vi läst om förr och tyvärr känns det som om att det är en karriär som börjar dala. Synd.

Många av oss växte upp och levde oss in i en låtsasvärld för fotbollsfantaster. Den alldeles egna galaxen innehöll osannolika hjältar som kunde utföra de mest otroliga tricksen med bollen som limmad vid deras fötter. Alec Shaw, Benny Dane, Tommy Barnes, Stan Stagg och Kid Cox gör listan på spelare som underhöll oss varannan vecka i Buster oändlig.

Men sedan tidningen gick i graven har vi fått söka substitut till våra gamla hjältar. Istället för magiska solonummer från Bullen och "tvåskruvade" skott från Känguru Kid får vi nöja oss med stjärnorna på de riktiga arenorna. Och med spelare som trotsar alla fysiska lagar som Zlatan, Messi och C Ronaldo så får vi minst sagt stimuli för våra sinnen.

Senast i raden av alla omöjliga och spektakulära bedrifter med lädret är nämnde Ronaldos frispark mot Pompey. En helt makalös bollträff som skickar bollen i en bana som går emot alla lagar om tyngdkraft. Ett oförglömligt mål i bästa seriestripsform.

Vad är det som händer?

Föräldrar som spottar domaren i ansiktet för att hans son blivit utvisad. Föräldrar som handgripligen trycker motståndarnas ledare mot väggen och hotar med stryk. Ledare som vägrar ta i hand med motståndarnas bäste spelare. Ledare som......

Ovanstående exempel är hämtade från senare år. Den intelligenta rubriken har etsat sig fast från mina ungdomsår och bevisligen fanns det mindre begåvade "ledare" även förr. Men det känns ändå som att den totala bristen på respekt mot sina medmänniskor har ökat med åren.