På förhand var EM-kvalgrupp F kallat ett trekejsarslag. När vi nu snart är framme vid målgången är beskrivningen fortfarande i allra högsta grad gångbar men gruppen har också kryddats av en stor överraskning samt ett antal tämligen intressanta svängningar såväl på plan som utanför.

Överraskningen är självklart Nordirland. Den på förhand tänkta slagpåsen som med en frenesi, stolthet och fantastisk effektivitet snabbt hann med att rycka sju poäng från de tre topplagen. Nu har dock verkligheten lite hunnit ifatt laget. Absolut har man kapacitet att avgöra utgången genom att "stjäla" ytterliggare poäng, men man gör det inte i den utsträckningen att man själv klarar av att kvalificera sig.

Nej detta kommer som sagt att stå mellan Sverige, Spanien och Danmark. Och när man tänker efter var det kanske inte så svårtippat ändå. Saker och ting har artat sig som det brukar. Sverige är Europas bästa kvallag det senaste decenniet. Jag vidhåller fortfarande att nuvarande lag hade sitt klimax vid EM-slutspelet -04 men fortfarande lyckas man i de allra viktigaste matcherna prestera i paritet med, eller många gånger lite över sin egen förmåga. Belackare pratar om tråkig fotboll, och ja visst, backlinjen innehåller åtta julgransfötter, that´s it. Att Sverige med det inte för matcher mot sämre lag speciellt bra är också sant. Men med Sveriges storlek att tänka på måste vi vara stolta över framgångarna. Och också se utveckling. För tio år sen kunde vi ibland ställa upp med Yksel och "Jögga Pe" på topp...

Spanien är givetvis laget med både den klart bästa toppen och bredden. Med tanke på samlad talang borde laget gå igenom varje gruppspel smärtfritt och också vara med långt framme i mästerskapen. Av tradition vet vi att så inte är fallet. Precis som Real Madrid kan förlora på Lerkendal kan landslaget släppa in tre i Belfast. Laget har stundtals nått fullt register men med mardrömsöppningen 3 poäng efter lika många matcher måste man i kommande matcher nå upp till högsta nivå för att kvalificera sig.

Och har Sverige och Spanien varit sig lika även i detta kval så har också Danmark i allra högsta grad varit just Danmark. Om den danska lynnigheten kommer med wienerbrödet, pölsen eller havsvindarna låter jag vara osagt men att vara fan av Mortens drenger är omöjligt lätt. Laget kan precis som tidigare upplagor spela som världsmästare. Och man gör det också stundtals. Men just lynnigheten gör paradoxen många gånger total. Tabbar som en handfull brända målchanser mot Nordirland, en Jensen som plockar två gula efter 20minuter mot Spanien, en Graavgard som lirar fram en fri Elmander efter fem minuter mot Sverige, eller en Poulsen som laddar med en högerkrok i straffområdet i 91:a minuten när man tagit ikapp 0-3 i samma match gör det givetvis svårt att ta sig vidare...

Nu börjar det dra ihop sig för premiärer i diverse vinteridrotter. Av dessa idrotter är flera inomhus. I och med att man utövar sin sport i en hall så ges det helt andra möjligheter till arrangemang i samband med representationslagens matcher. Jag tror att ni alla har varit på någon typ av idrottsevenemang där det bjudits på tuff tysk hårdrock, tomtebloss, maskotar, stroboskop och uppumpade hemmalag. Häftigt eller töntigt?

Fotbollen, som ju är den sport som utan konkurrens diskuteras mest på detta forum, har ju inte denna typ av "intro". Ofta ser man spelarna i de båda lagen vandra in sida vid sida till någon gammal jingel, eller i bästa fall en klubblåt inspelad av någon lokal advokat som inte hade varit bra som rockstjärna heller.

En av anledningarna till att fotbollen inte har denna typ av inramning (tifo borträknat) är ju givetvis arenorna och det faktum att fotboll ofta spelas utomhus när det fortfarande är ljust ute.

Skulle fotbollen, om dom haft andra arenor, "paketerat" sina evenemang bättre? Eller skulle man hålla kvar vid sina gamla traditioner? Om man valde att göra som hockeyn, basketen, innebandyn mfl, skulle det tillföra något? Eller är alltihop bara ett fånigt tilltag för att sälja en inte tillräckligt intressant idrott?

TUDDARP (CSU:s utsände)

Någon kanske tror att Sverige-Danmark är dagens match i svensk fotboll.

Men där har någon fel.

På Kamraternas IP vann Borens IK i dag ett klassiskt Motaladerby över IFK Motala med 4-2 (1-0).

Inför uppåt 200 åskådare var ett möte mellan klubbarnas oldboys, spelare från 80- och 90-talen. Ett led i de båda klubbarnas 75-årsjubileum.

I ömsom sol och ömsom regn blev det en match med många skratt och många minnen. I första halvlek hade Magnus Petré en farlig chans för Boren och Patrik Danell nickade tungt för IFK. Men det var nickspecialisten Mikael Kenell som satte 1-0 till bortalaget, med foten!

- Gud vad kallt gjort, kommenterade Kenell sitt eget mål.

I andra halvlek kvitterade Fredrik Flodin till 1-1, men Björn Bengtsson och Henrik Höög såg med var sitt mål till att Boren gick ifrån till 3-1. På en elegant straff satte Thomas Jacobsson 2-3-bollen för IFK, men Anders Påhlsson nickade sedan in avgörande 4-2.

Efter matchen blev det hurrarop i omklädningsrummet och gamle tränaren Roland Gustavsson gratulerade Borengrabbarna till en bra genomförd match.

- Nu hurrar vi så IFK hör, precis som förr, sade någon lycklig rödblå spelare.

Efter matchen blev det kamratmåltid och gemensamt tv-tittande på landskampen på Råsunda. Men den viktigaste matchen hade som bekant redan spelats när Sverige och Danmark äntrade planen.