Vi från lilla lilla Sverige har återigen kvalificerat oss till ytterligare ett slutspel. Stort och imponerande minst sagt. So far so good.

Nu skulle det vara kul och se tre passningar i rad. Eller ber jag om för mycket?

Visst, att rulla boll från straffområde till straffområde innebär ett större risktagande än att lyfta långt. Men är det verkligen enklare att anfalla via 50 meters långbollar, jämfört med att låta bollen svettas via ett kortpassningsspel?

Vi kommer alltid krossa lag som Lettland och Malta med 1-0 i kvalspel på vårat taktiska kunnande. Men vi kommer aldrig överleva en kvartsfinal i ett slutspel med ett så mediokert anfallsspel som Sverige presterar i dagsläget.

Snälla börja rulla boll. Våga släpp bollen till varandra och låt motståndarna arbeta mer för att erövra bollen. Lär er tåla press som bollhållare, drabbas inte av panik så fort en motståndare närmar sig.

Då har de första omgångarna av fyra dryga dussintal avklarats. Inför årets serie handlade mycket av försnacket om HV:s tuffingar (huruvida det är tufft att skrika könsord och slåss med tillhyggen) Ledin och Jämtin, vilket as Micke Renberg är samt vilken tränare som skulle få kicken först. Några omgångar har nu gått och jag själv har i och för sig aldrig haft några större sympatier för den forna folkstugesporten men nu är jag innerligt trött.

En jättesäsong som för över hälften av lagen inte betyder ett skit ska krönas med ett slutspel där hypen av svordomar ska täcka osäkerheten, där skägget ska täcka acnen och där det så kallade "rollspelet" (läs: var så destruktiv och ful det bara går) ska täcka individuella tillkortakommanden. Kryddan är det anrika Tre Kronor. Under säsongen har cirka 85% fått dra på sig den gula tröjan men nu återstår att se hur många av dem som får åka med till något Balt-land och bli intervjuade av P-A Gullö utanför något öltält samtidigt som Runheim och Boustedt höjer Arturs Irbe till en levande vägg trots att han fyllt 57år. Allt beror givetvis på hur många av de lite bättre spelarna som vill åka över Atlanten och spela under fanan när de istället kan attacksnusa och dricka bira hemma i soffan.

På måndag är det dags igen. Årets hemskaste kväll för många fotbollsälskare går åter av stapeln och direktsänds givetvis i "damfotbollskanalen" TV4. För visst ska damerna ha lika mycket uppmärksamhet trots att publiksnittet i herrallsvenskan är tio, femton gånger högre och att herrlandslaget faktiskt drar in pengar till sitt förbund? Men nu ska jag inte sväva ifrån ämnet, så åter till galan.

I år verkar definitivt förutsättningarna finnas för att det ska kunna slås nya rekord i pinsamheter. Redan när nomineringarna till de olika kategorierna lades ut till allmänhetens kännedom började spektaklet. Alla nomineringar var klara, utom en - årets tränare. Med en omgång kvar av allsvenskan ville man inte ta ut dessa i förväg. Vilket innebar att man tyckte att en enda omgång i allsvenskan skulle få avgöra vilka som var motiverade att få nomineringar.

Om vi leker med scenariot att Blåvitt hade haft 20-1 i skott på mål, 15-0 i hörnor och spelat ut Trelleborg efter noter men fått stryk med 1-0 och Kalmar och Djurgården gått förbi i tabelltoppen. Hade Rehn/Olsson inte varit nominerade då? Hade Siggi Jonsson varit en bättre tränare? Även efter 25 omgångar måste man väl kunna veta vilka tränare man tyckt gjort det bästa jobbet? Det är ju inte SM-guldet juryn ska utse.

Vidare läser jag i Aftonbladet att Linderoth är favorit till att få Guldbollen (den svenska alltså, inte Ballon d´Or, om någon undrade). I många andra länder kan de bästa spelarna få sina motsvarigheter till pris flera år i rad om de varit landets främste fotbollsspelare, men inte här i Sverige. Här ska det delas broderligt på utmärkelserna. Kan någon fotbollsintresserad på allvar tycka att Tobias Linderoth är en bättre fotbollsspelare än Zlatan Ibrahimovic år 2007? Att italienska mästarnas viktigaste spelare har en överman i Sverige? Men visst, priset är ju inte utdelat än så man kanske ska spara på sågningarna några dagar.

Som alla redan vet vid det här laget så handlar galan inte bara om utmärkelser. På musikfronten får tittarna njuta av The Ark, Magnus Uggla (kan inte den mannen lägga av snart), Pernilla Wahlgren och Peter Jöback. Fyra artister som genom sin musik verkligen symboliserar fotboll år 2007. Verkligen...

Jag tror inte ens att José Mourinhos närvaro , även om det vore jäkligt häftigt, skulle kunnat rädda galan. Inte heller det faktum att Dogge och Tomten varit i Kina, att Brolin ska dela ut pris för nittiofjärde gången eller att Hedman planerat in ett nytt breakdance-framträdande. Fiaskot känns mer eller mindre givet, och i så fall, för vilken gång i ordningen?

Jag vet, jag behöver inte kolla på skräpet, och kan låtsas som att ingenting hänt. Och jag medger att det kan vara lite fult att såga något som en tv-kanal gör i välmening, men någonstans måste man dra gränsen. Och sådana här galor skämmer ut den sport jag och många andra älskar.

Pedda med bucklan flankerad av övriga finalister.

Det blev en mycket värdig mästare som tog hem titeln Motalamästare i fotbollsfrågesport 2007. Gamle mittfältskämpen Peder "Pedda" Sjölin dominerade kvalet för andra året i rad, men den här gången lyckades han även stå pall för trycket i finalen som han vann i överlägsen stil.

Peddas 21 poäng i kvalet vittnar om en markant ökning i svårighetsgrad jämfört med i fjol då han plockade ihop 27 poäng av 30 möjliga. Till final i år gick även ex-Maifarna Pelle Samuelsson och Janne Johansson på 18 poäng medan det var hårt om den fjärde och sista finalplatsen. Av fem tävlande som slutade på 16 poäng visade sig Daniel Leinar ha bäst kunskap om Michel Platinis målskörd i det franska landslaget och avgjorde därmed på skiljefrågan.

Övriga att skramla ihop 16 kvalpoäng var ÖSK-experten Jonathan Rosén, Bayern och Bajensupportern Klaus Stuhlpfarrer, IFK Motalas anfallare Batte Johansson samt regerande mästaren Jens Bollius.

I finalen kunde dock ingen hota Sjölin som vann bit-för-bit-upplägget på åtta poäng. Tvåa kom Janne Johansson på tre, före Pelle Sama på två och Daniel Leinar, som tvingades chansa lite efter en tung start, och därför inte fick ihop någon poäng alls.

Leinar. Det var väl det namnet som gällde den lokala fotbollssäsongen 2007. David Leinar nickade in avgörande målet för Ljungskile som gick upp i allsvenskan. Storebror Daniel Leinar gjorde 19 mål för Motala AIF som gick upp i ettan. Kusinen Martin Leinar gjorde mål i båda 2-0-matcherna mot Boren när LSW gick upp i trean.

På C.S.U:s minigala i Maifpaviljongen i lördags gick också det speciella hederspriset till Daniel Leinar.

Med den här motiveringen:

"På väg att få legendstatus i Motalafotbollen och är given som Motala AIF:s näst störste genom tiderna efter Gösta Löfgren. När många andra söker lyckan i klubb efter klubb har Leinar alltid stannat i Maif. 32-åringen debuterade i A-laget 1994 och har sedan 1995 gjort 141 mål på 264 seriematcher. 19 mål blev det under årets division II-säsong. Har gett klartecken för spel i ettan 2008."

Publiken gav Daniel Leinar stående ovationer när han mottog priset.

Övriga utmärkelser:
Årets spelare: Cheick Diallo, Motala AIF
Årets prestation: Daniel Adler, IFK Motala
Årets komet: Peter Alm, LSW IF
Årets ledare: Fredrik Blomberg, LSW IF

Fotbollsåret kunde inte gått bättre för Motalalagen när Maif vann tvåan och LSW, Boren, IFK och Zeros kom etta, tvåa, trea och fyra i fyran.