Världens största sport blir bara större och större. Vi fullkomligt överöses med allehanda informationen om "det gröna fältets schack"- fotboll. Tidningarna ger oss bilagor till bilagan och varje aktad tvkanal har sin egna expertpanel som alla delger oss sina klara åsikter. När är alla matchreferat, analyser, ris och ros är utdelade och inte minst när alla klyschor är slut. Så börjar journalister, spelare och tränare prata i metaforer för att uttrycka sin syn på spelet.

När jag själv med god marginal övertrakasserat min rätt att använda - ''vi tar en match i taget''. Så brukar jag måla upp fotbollen som en vacker tavla, där jag använder hela färgspektrat för att visa hur fantastiskt innehållsrikt detta spel är. Metodiskt färglägger jag taktiktavlan framför mig med spelets detaljrikedom. Varje färg symboliserar en taktisk finess som i slutändan ger mig ett oemotståndligt mästerverk som jag döper till "3 poäng".

Efter att ha studerat tavlan ett tag så inser jag att palettens alla färger och dess betydelse egentligen är överdriven för helheten. Det som fattas är grunden, två färger som står för det som avgör om slutprodukten får kallas för mästerverk. Vit och svart, svårare än sån behöver det inte vara. Likaväl som att dessa två färger gav framgång i fotbollens begynnelse, så avgör de matcherna nu. Jag vräker på med vit färg som står för spelarna med de bästa egenskaperna, och där svart får symbolisera de viktigaste. Hatet att förlora, att alltid ge sitt yttersta för laget och klubben man representerar.

Tavlan är nu inramad i guld och går att köpa. Det gör däremot inte egenskaper som vinnarskalle och klubbkänsla.