Saxat ur Tränardagboken

Det går inte en vecka under dessa månader som jag hör kommentarer och läser intervjuer med spelare som efterlyser kortare försäsonger.


- I Italien räcker det ju med bara en månad uppe i bergen, suckar spelaren tungt.


Utan att tråka ihjäl någon med det fysiologiska så brukar jag följa upp ovanstående med dessa ord.


- Den dagen du tränar 8-12 pass i veckan och spelar 60 tävlingsmatcher mellan augusti-maj och sedan toppar det kanske med ett VM-slutspel under sommaren. Så är du värd en månads ledighet, jag skulle gå så långt att jag skulle tvinga dig att unna dig lite vila.


Återigen, det finns inga genvägar. Vill man leva på sin sport, kostar det lite i form av offervilja och engagemang.


När man sedan nås av rapporter att unga talanger i Motala, lägger sig på sofflocket under dessa uppbyggnadstider så är det bara tröttsamt. Människan gör sina val och inom detta område är det också självklart helt frivilligt att göra som man själv vill. Fine så. Jag vill bara inte att någon slocknad stjärna kommer och klagar efter den sista slutsignalen.


Helt opsykologiskt kunde jag avsluta detta inlägg med att det på en talang från småstaden går det ett femtiotal i storstaden och flera tusen utanför landets gränser.


Men istället väljer jag det konstruktiva. Tränar din motståndare extra en gång, så tränar du två. Spring en meter längre, skjut ett skott mer, gör en armböj mer och framförallt gör det med ett leende. Fotboll spelar du bara en gång i livet, så njut av varje gång du träffar kompisarna i omklädningsrummet.


Avslutningsvis, alla, ALLA fotbollsspelare får någon gång chansen. Se bara till att vara väl förberedd den dagen.

[email protected]


Skillnad på passningar och passningar...

En idrottskväll med två ansikten kan man säga att det blev i kväll. Två oerhörda ytterligheter. Först SM-slutspel i bandy på ett svinkallt Motala isstadion. Sedan Champions Leagues slutspel i fotboll i varma tv-soffan. Åttondelsfinaler på båda ställen, men snacka om olika världar.


Två likheter hittade jag dock:
1. Passningsspel.
2. Avgörande fasta situationer.


På Motala isstadion vann IFK Motala första mötet med Falu BS. Det blev 4-3 (2-3) efter en stark vändning inför 916 åskådare.


Jonas Eriksson gjorde två mål, Erik Ågren ett och det avgörande till 4-3 kom på straff sedan liberon Johan Malmqvist smällt in bollen. Konstantin Emelyanov fälldes och fixade straffen i situationen innan. Nu är det en öppen historia inför fredagens retur på Lugnet i Falun. Det blir svårt, men IFK kan klara av att ta sig till kvartsfinalspelet som inleds på söndag. Chansen är god.


En sak måste dock skärpas till, nämligen passningsspelet. "Alldeles för dåligt", ansåg IFK:s legendariske bandybas Gösta Westling på läktaren.


Just passningarna var något helt annat i Champions League. Oj, oj, oj, vilken underhållning den europeiska toppfotbollen bjuder på numera. Bollen sitter klistrad på fötterna, nästan hela tiden. I min burk hade jag bilder från San Siro i Milano i kväll, Inters 2-2-match mot Valencia. Som svensk gladdes man inte bara över att Zlaran Ibrahimovic var inblandad i Inters båda mål. Hela anfallet som gav Maicons 2-1 var superbt. Inter kanske bjöd på bäst spel, men det var Valencia som bjöd på de snyggaste målen. Och då kommer jag till de fasta situationerna. Villa satte 1-1 på en vackert skruvad frispark och Silva sköt 2-2 på ett underbart volleyskott efter hörna.


I Inter-Valencia är det lika öppet som i bandyn vem som kommer att gå vidare till kvarten.

I övrigt från Champions League-kvällen så noterade jag norsk segerhjälte för Liverpool som bortabesegrade Barcelona. Snyggt gjort av John-Arne Riise. Lite märkligt var också Romas tuffa spel mot Lyon. Roma brukar spela mer konstruktivt än så och måste nog göra det om Lyon ska slås ut. Nu är det bara att se fram mot åttondelsfinalernas returer 6-7 mars.


Innan det ser jag dock fram mot en annan "stor fotbollsmatch", träningsbataljen Åtvidabergs FF-Visby Gute på Idrottsparken i Skänninge 3 mars. Maifaren Jonas Lindstrand finns med Visbylaget på fastlandsresan, men han kommer inte att spela. Lindstrand har ännu inte tränat i fatt efter sin skadevinter.

Men för mig ska det bli kul att se Gute ändå.


Jens Bollius

[email protected]


Fotbollssymposiet 17-18/2 på Bosön

Kis
När Hasse pratar lyssnar man. (Gammalt fotbollsordspråk)

I helgen samlades över 200 klubbjackor på fantastiska Bosön. Under två dagar kunde man plocka godbitarna från föreläsningar och praktikpass med några av Sveriges mest respekterade tränarnamn. För regin stod IF Brommapojkarna och att talangutveckling var ett centralt ämne blev då självklart.


För egen del var det andra gången jag lyssnade på Tommy Söderbergs kloka ord. Har man inte en föreläsning med honom nära sig kan jag rekommendera hans bok Topp & Bredd. Att sedan Hans Backe med mediaträning och ett oantastligt tränar-CV skulle dominera ett praktikpass på 90 minuter med inriktning på funktionell teknik- och spelträning var väl knappast oväntat. Tyvärr bara för Siggi Jonsson som stod näst på schemat. Hade han istället kört sitt pass på engelska istället för på knacklig svenska, så hade jag orkat tiden ut. - "Prata med passet". Okej, vi förstår men ändå inte. Men vi måste ändå ge honom ett par månader innan vi visar det röda tillbaka till björgunnarvestirland.


Lördagseftermiddagen avslutades med en försmak av den Allsvenska premiären då BP träningsspelade mot DIF. Trots en del målchanser åt båda håll så fick vi se en mållös tillställning. Mest imponerade BP med ett välkomponerat lag med en mix av kvicka spelare och Thomas Lagerlöf. Nyblivna landslagsläkaren Guterstam lurade alla med sina ovanligt långa tår som sög in de flesta bollarna, apropå funktionell teknik.


Söndagen startade med att Frank Arnesen numera chef för Chelseas utbildningsakademi och deras U16 tränare Paul Clement tillika U21 ledare för Irland höll i ett pass med några ur BP´s duktiga U-trupp.


Dagen avslutades med att en av landets hetaste tränare Rikard Norling gav med sig av lite av sitt tänk angående spelets finstilta. Kan man vara artist som tränare så ligger Rikard i toppen på den listan and with a bullet.


I övrigt var käket uruselt, men det vägdes upp av nattmanglingarna framför taktiktavlan med mina rumskamrater.

[email protected]


Drömelvan - Mittback

TPT
Daniels storebror.

MITTBACK


1. PATRIK ANDERSSON (92%)


Motivering:
Patrik "Bjärred" Andersson slog igenom med dunder och brak under EM på hemmaplan 1992, då han bildade mittbackspar med Janne Eriksson och fortsatte sitt storspel över USA-VM två år senare då han var fullkomligt lysande. En kapten och ledare av stora mått med stor respekt med sig ute i Europa. Avgjorde Bundesliga med ett frisparksmål i slutsekunden 2001 och följde upp detta med att vinna Champions League samma vår. Blev sedan såld till Barcelona för 75 miljoner, där dock skadebekymren förstörde det mesta. Kanske vår bäste försvarare någonsin.


Landskamper: 96

Övriga meriter: VM-brons 1994, EM-brons 1992, Champions League-mästare 2001, Bundesligamästare 2000 och 2001, tysk cupmästare 1995 och 2000, SM-guld 2004, Guldbollen 1995 och 2001, Svenska dagbladets bragdmedalj 1994.


2. Glenn Hysén (77%)
3. Olof Mellberg (48%)
4, Peter Larsson (42%)
5. Joachim Björklund (40%)
6. Johan Mjällby (21%)

[email protected]


Ingen allsvensk klass, men steg mot nytt kontrakt

Jag vet inte om någon allsvensk klass visades på Motala isstadion. Det är tveksamt. Men IFK Motala tog i alla fall ett steg på vägen mot att hänga kvar i bandyallsvenskan.
6-4 (4-2) mot bottenkonkurrenten Tillberga var pliktskyldigt och långt ifrån imponerande.

Det var verkligen med abstinens man tog bilen ned till isstadion den här fredagskvällen. Det har varit ett stort tomtum utan seriebandy under VM-uppehållet, speciellt med tanke på det dramatiska läge i botten som IFK hamnat i. Dessutom var det för första gången den här säsongen en härlig vinterkväll och med långkalsonger på och med knarr under skorna traskade jag under järnvägen och upp mot ståplats. Det var ju ändå Motalaidrottens bollsportstolthet som skulle försöka hålla näsan över vattenytan ytterligare en stund.

Trots det prekära läget för ortens flaggskepp och trots vädjanden i lokalpress från IFK:s egna spelare vägrade dock publiken att sluta upp. 534 åskådare på plats, en pinsam siffra och nu fanns inget dåligt väder att skylla på. Motalaborna bryr sig tydligen inte om sitt anrika allsvenska bandylag.


När matchen väl började märktes det att de blåvita spelarna agerade med ”nerverna utanpå tröjorna” som det brukar heta på sportspråk. Riktigt ängsligt, nervöst och stundtals också tafatt. Tillbergas tränare Johan Olsson, som fyller 43 år i år, gjorde comeback som back och den gamle svenske mästaren från VSK visade Västeråslaget vägen genom att smälla in 1-0 på hörna.

IFK kom dock i gång och en svag avslutning på halvleken av Tillberga förvandlade siffrorna till halvtidssiffrorna 4-2 i hemmafavör. Johan Jansson, nyförvärvet från Derby i Linköping, gjorde sitt första mål i IFK-tröjan och även Lars Bryngelsson (långskott), Konstantin Emelyanov och Patrik Spångberg kunde näta.

Av någon outgrundlig anledning fortsatte dock inte IFK-dominansen efter pausen, utan hemmalaget avvaktade och spelade på resultatet. Det straffade sig förstås och vips var Tillberga i kapp till 4-4. Bortalaget hade även bud på ledningsmål i det läget.

Men avslutningen gick i dur för IFK Motala. Veteranen Johan Olsson, som gjort en bra comeback, schabblade i slutminuterna och drällde med bollen när hela Tillberga var i anfall. IFK:s Konstantin Emelyanov kontrade blixtsnabbt och fälldes i straffområdet, med straff som följd. Det nervpillret klarade IFK:s veteran Mattias Sjöholm. 36-årige ytterhalven Sjöholm klippte in straffen i nättaket till 5-4.

- Nånstans ska ju bollen sitta, flinade Sjöholm efter att ha intervjuats av Radio Östergötlands Bo Olsson. Sjöholm var också inblandad i avgörande 6-4 på övertid. Ett enhandstennisslag rensade upp en lyra som snappades upp av snabbe Pär Fahlén. Fahlén spelade snett inåt bakåt till anfallaren Jonas Eriksson som inte kunde undgå att göra mål. Ett bra slut för IFK alltså. Men som helhet lämnades ändå många frågetecken. Radions Bo Olsson, som sett samtliga IFK:s hemmamatcher i vinter, rynkade på näsan och ifrågasatte lagets taktiska kunnande. - Är inte Håkan Rohlén (IFK-tränaren) duktig på det? frågade sig bandyvännen Olsson bekymrat. Jag tyckte det mest tydliga var bristen på självförtroende. Det måste varit det som fegheten i början av andra halvlek var förklaringen till.

Nu har laget fått lite andrum, men med fyra svåra matcher kvar skiljer ändå bara tre poäng till nedflyttningsplats. Dessutom är det inte alls säkert att IFK, som nu ligger på kvalplats, klarar ett kval när nu allsvenskan ska bantas till 14 lag. Kvalet blir svårare än tidigare år.

Ett hårt jobb återstår om Motala ska ha kvar ett lag i högsta serien i en bollsport med status. Men jag vet inte om det egentligen är något att hetsa upp sig för. Motalaborna verkar ändå ha glömt den förening som gav staden det fantastiska SM-guldet 1987.
Som bandyvän skulle jag dock faktiskt gråta en skvätt om det trista inträffade. IFK Motala har varit i allsvenskan sedan 1979 och det skulle bli tomt om det inte fortsatte vara så. Jag tror att hela Motala som stad skulle förlora självförtroende om bandyn inte fanns där.

Må det inte hända.

Jens Bollius
[email protected]

PS1: Många idrottsexperter jag pratat med är inte alls förvånade över att IFK först kan vara bara sekunder från spel i elitserien (minns dramatiken i Lidköping i 4-4-avslutningen mot Villa) och sedan under prestera i nedflyttningsserien i allsvenskan. Helt naturlig lagpsykologi att gå ned sig efter att ha varit så nära, menar man. Broberg drabbades till exempel för en liknande grej för ett par år sedan. Broberg redde ut det då, men gör IFK det nu?

PS2: Jag hälsade på gamle Motalabon och IFK-spelaren Jarno Väkiparta efter matchen. Den finske världsmästaren från Västerås har nu ”varvat ned” något med spel i Tillberga. Väkiparta lever ett tryggt liv med sin familj i Västerås och både han och frugan har jobb. Jarno berättade också att lillebrorsan Janne, som också spelade i IFK en gång i tiden, flyttat hem till Björneborg där han bildat familj.


SUPER BOWL XLI

Delfinarium
På söndag bänkar sig alla amerikaner i sina trailers.

Då var det dags för årets största idrottshändelse - SUPER BOWL XLI. Well, det är iallafall den största händelsen här i USA. "Super Bowl Sunday" är en klassisk dag där fans och icke-fans samlas för att njuta av skådespelet som inte enbart innefattar själva matchen... Detta är en sådan dag då folk tar ledigt från jobbet, och de som jobbar inte har särskilt mycket att göra - om de inte jobbar på en bar det vill säga!

I årets mästerskapsmatch möts Chicago Bears och Indianapolis Colts i en tillställning som utspelar sig på "Delfin Stadion" i South Florida. Inget av dessa lag har nått Super Bowl på över 20 år och det var givetvis glada miner när de förpassade uppstickaren New Orleans Saints, respektive de senaste årens dominant New England Patriots i Conference-finalerna. Det blir en intressant match, och matchen i matchen står mellan Bears skoningslösa defensiv och Colts fantastiska offensiv med QB Peyton Manning i spetsen. Manning - som av många ansedd som en av sportens bästa - överkom sitt personliga spöke när han ledde sitt lag till seger över Patriots i semifinalen, men skadade samtidigt sin tumme. Någon större fara för hans medverkan skall det inte vara, men med tanke på den press och de små marginalerna som gäller för en QB är det nog bäst tummen läker ihop fint under de sista dagarna innan matchen. Mot Patriots stod Colts för den största upphämtningen i en conference finals historia när de plockade upp ett underläge med 21-3 till vinst (38-34). Bears slog som redan nämnt Saints, och gjorde det dessutom ganska bekvämt (39-14). Medans Manning är en QB som tar många egna intiativ och passar bollen mycket, litar Bears och Rex Grossman mer på sitt "running game."

Att det är två värdiga finalister kan vi gott konstatera. Från Bears har 8 man tagits ut till Pro Bowl (allstar matchen) och inte helt oväntat är 6 man från den defensiva delen av truppen eller de så kallade "special teams." Lika väntat var uttagningarna av 5 Colts-spelare - där samtliga givetvis är offensiva spelare. Lite annan kuriosa: för första gången möts två mörkhyade coacher i en Super Bowl. Lovie Smith (Bears) och Tony Dungy (Colts) är dessutom gamla kompisar sedan deras tid tillsammans i Tampa Bay Buccaneers. Smith jobbade då under Dungy men har klarats sig alldeles utmärkt på egen hand efteråt. Redans sitt andra år som head coach vann han en divisions titel till sitt lag och satte samtidigt franchise rekord i antalet vinster för en andra-års coach (11 stycken - man måste bara älska amerikansk statistik!). Dungy å andra sidan är den coachen med flest vinster i hela NFL sedan 1999. Trots detta har hann aldrig tidigare nått en Super Bowl under sin 12 år långa tränarkarriär vilket har lett till att han har varit starkt ifrågasatt. Detsamma har gällt hans adept Peyton Manning och elaka röster har talat om svaga psyken. Nu har de båda iallafall fått en liten upprättelse, och om de vinner på söndag blir de förstås behandlade som hjältar.

Hur det än slutar så kommer i vilket fall 100-tals miljoner människor bänka sig framför TV:n på söndag - om inte för att se på matchen så åtminstone för att titta in reklamsnuttarna i halvtid!

[email protected]


hits