"the bottom is nådd" nu, Fotbollsgalan
Förutom nöjet har jag också alltid menat att det är av största vikt att de finns en väl fungerande gala för fotbollen. Som PR för sporten, sammanhållningen inom fotbollssverige och inte minst som en välförtjänt karamell till alla fans. I och med min starka tro över betydelsen av galan har jag som en av få inte reagerat så starkt över de som många ser som "Kalle Anka-inslag". Jag har alltså inte brytt mig så mycket om att t.ex programledare visat mer hud än vad som skulle kunna vara tillräckligt, att Magnus Hedman vistats på scen i breakdance-syfte eller att "tidernars spelare" röstas fram av en sms:ande fjortonårs-jury. Jag har inte brytt mig om det för att jag hela tiden tyckt att så länge de elementära momenten "bäst för året" varit intakta så har de inte spelat någon roll.
Nu är det inte så längre. I de ansvarigas försök att nominera folk efter någon larvig konverterings-regel mellan allsvenska kontra utlandsproffs så har resultatet bara blivit skrattretande. För att statuera exempel:Zlatan har förvisso haft ett tungt år men måste väl ses som en bättre spelare än Jonatan Johansson(va inte galan svensk förresten??) åtta dagar i veckan. Nog för att den sistnämde gjort ett par bra månader i MFF och lyckades tåa in några bollar med bjässar som Thomas Backman i ryggen men de är lite skilda världar. Än mer förundrande är motsatta forwardsnomineringen på damsidan. Där är en av världens bästa spelare alla kategorier Marta inte ens finns med bland de tre!! Näha....utsedd av FIFA som en av världens tre bästa tre år i rad men här anses visst Helgadottir numret större. Mer salt i mina sår ströddes idag när det enligt en dagstidning från början var tänkt att inte ha med Fredrik Ljungberg som nominerad i mittfältskategorin. Detta beslut var senare visst inget som tv4 kunde ställa sig bakom så nu är Sveriges störste utlandsproffs i alla fall nominerad.....
Vad då göra? Ja nummer ett är att inse att galan som i väldigt många ögon är viktigt blir skrattretande och inte alls tagen på allvar med nuvarande ram. För de första måste man se över strukturen, vill man lägga vikt på allsvenskan som liga, på Sveriges bästa fotbollspelare oavsett liga? Själv ser jag gärna mixen ( i alla fall på herrsidan ) men inte enligt rådande luddiga regler. De bästa ska finnas inom rätt kategori, inför i så fall en ny kategori för "bästa inhemska spelare" till exempel. Sen har jag svårt att se varför förbundskaptenerna ska sitta med i juryn på både herr och damsidan!!
Till sist ett ljus i en ganska höstsur krönika. Med tur eller skicklighet så har man i år lyckas med att arrangera galan i samband med en landslagssamling. Något alla fans verkligheten längtat efter! I år kommer alla unga få se sina stora idoler på plats i rutan. I alla fall de som är nominerade.....
[email protected]
Klubblag vs. landslag
Har länge funderat på att det faktum att klubbarna vill ha ersättning från landslagen om deras spelare blir skadade, egentligen handlar om lite dubbelmoral. Problemen handlar ju till stor del om att de fattigare förbunden inte skulle ha råd att få loss sina bästa spelare, samt från klubbarnas sida, att deras spelare kan komma tillbaka i bandage och missa viktiga liga- och cupmatcher. G14, med Lyon i spetsen, har på senare tid drivit en process för att landslagen ska tvingas betala lön till spelarna som man använder sig av under landslagssamlingarna, vilket tyvärr inte alls är en omöjlighet i framtiden.
Det som dock aldrig diskuteras, och här kommer min poäng, är att även klubbarna kan tjäna enorma pengar på att deras tongivande spelare gör bra ifrån sig i landslaget. En spelare som gör ett lyckat EM eller VM-slutspel inför miljarder tv-tittare, kan utan tvekan tiodubbla sitt marknadsvärde. Och den stora vinnaren är förutom spelaren själv och landslaget givetvis det klubblag som betalar hans lön. Men att landslagen skulle få ersättning från klubblagen när deras spelare gör succé är inget som diskuterats en enda gång.
Mitt i all penningruljans är landslagsspelet ett skönt avbräck. Framför allt eftersom man aldrig kan köpa ihop ett landslag utan måste ha en väl fungerande och långsiktigt tänkande organisation för att kunna lyckas. Inget nöjesevenemang i världen är ens i närheten av ett VM-slutspel när det handlar om intresse och bevakning, och ingenting talar heller för att det ska bli något trendbrott på den fronten inom ett långt framtida perspektiv.
Så G14, ge fan i våra landslag, och låt det flyta på som det alltid gjort. Det tjänar alla parter på i längden. Ett VM utan de bästa spelarna skulle leda till fotbollens död…
[email protected]
Veckans I-landsproblem, är två till antalet.
Bagarn har slitit sig loss, i en för oss bättre kameravinkel.
Regeringens budget är klar och tillsättningen av ministrarnas Silly Season börjar även den kanske närma sig sitt slut. Då är det väl ändå hög tid att knäppa upp manschettknapparna och ta tag i de viktiga problemen.
Att vi inte blivit tilldelade en idrottsminister är djupt beklagligt. För vem annars skall se till att inte världens fotbollsligor planerar in stormatcherna samtidigt? Att behöva utsättas för morgondagens fjärrkontrollsdilemma är inte värdigt oss fotbollsälskare. Det har krävts nyval för mindre än att matcherna mellan Marseille-Lyon och El Classico skall ha avspark samma tid.
Ett annat problem som måste upp för debatt är TV-bolagens kameraval vid fasta situationer, framförallt vid hörnor. Vi vill inte se röven på den assisterande domaren och tillslaget på bollen från Santin i närbild. Vi vill få en överblick på Kalmars banktjänstemän till backlinje slita sig loss i ännu en inövad variant.
Hoppas nu Lagrell äskar lite pengar från de extra miljonerna idrotten blivit tilldelade och sätter upp lite fler kameror på "arenorna".
[email protected]
Världens 3014 största idrottsprofiler
Följ listan över Världens 3014 största idrottsprofiler här
3001. Rok Petrovic
Det är bara erkänna. Under vårens helgkonferens, då vi spikade 3014-listan drabbade vi medlemmar samman i häftiga ordväxlingar. En av dessa gällde plats 3001. Valet stod emellan Rok och våran svenske utförsåkare Bengt Fjällberg. Petrovic vann till slut på argumentet "tuffaste smeknamn". "Rambo Rok" kändes för coolt att bortse ifrån, så ytliga kan vi vara. Rambo var alla banläggares mardröm, han verkade ha något otalt med varje käpp. En slugger som var bland de första att använda hjälm i slalompisten, allt för att kunna skalla till sig ett par extra hundradelar. Han hade svårt att toppa sina fem världscupsegrar från 1985, så han avlsutade sin karriär tre år senare för studier. Rok Petrovic avled tragiskt i en dykolycka 1993.
[email protected]
Once in a lifetime.
Vi har vår tid nu 1977.
Få saker får mig att glöda som fotboll, 1977, mafiosos och rock'n'roll. När kalendern visade nämnda årtal och hettan tillslut mörklade New York, smälte dessa ingredienser ihop till en helt oslagbar kompott.
På ett fullsatt Yankee Stadium var det inte Richard Roundtree i rollen som Shaft. I tröja nummer 10 var det fotbollens ambassadör Pele som rensade staden. Pele gjorde sin sista säsong som världens störste fotbollsspelare. Hans lagkamrater i NY Cosmos gjorde sitt yttersta för att han skulle få ytterligare en titel. Laget hade under året förstärkts med både Carlos Alberto och Kaiser Franz.
Om Pele var den mest älskade så var en italienare den mest hatade av alla på Broadway. Giorgio Chinaglia bar nummer 9 och var playboyen som scorade mest både på plan och senare under kvällen på Studio 54. Chinaglia var den perfekta blandningen av Super-Pippo, Tony Soprano och Moggi, grym innanför straffområdet, totalt skrupelfri och mer r'n'r än Keith Richards(nåja).
Självklart var forwardsparet varandras antagonister, men oj vilken fotbollsfeber det rådde under the summer of Sam.
Cosmos tog hem titeln, Chinaglia avgjorde och Pele fick sin titel och ärevarv inför 80.000 vilda fans. Klubben hann med ett par titlar till i början av 80-talet innan både laget och ligan sakta tynade bort.
Se dokumentären "Once in a Lifetime: The Extraordinary Story of the New York Cosmos", läs Lester Bangs "Please Kill Me" och lyssna på Ace Frehleys "New York Groove". Mer puls, gula taxibilar och rykande gatubrunnar än så blir det inte.
1,2,3,4....Hey Ho, Let's Play Ball.
En lokal gala kan bygga broar.
- Bra, Pajen.
- Starkt, Pajen.
- Härligt, Pajen.
Sen gick denne talang till Degerfors och nu har han hamnat i Motala AIF. Det måste vara ett styrkebesked att ha en sån meriterad och rutinerad spelare i ett division II-lag. Att han varit bäste Maifare i år bevisas också av att han vunnit Motala Tidnings poängliga. Bäst i sista segermatchen mot Tibro och bäst genomgående under året. Jag träffade Pajen på Harrys i lördags efter att laget med styrelse och hela baletten haft nån form av avslutningsskiva.
Gladast på den verkade för övrigt Stefan Östling vara, för att han fått göra mål i sin sista match med gänget. Det ville också hela nattklubben gratulera honom till, tycktes det. Östling fördubblade nu sin totala målskörd under de tolv Maifsäsongerna, från ett till två mål. Därmed kom han upp på samma nivå i målligan som gamle keepern Thomas ”Timpas” Andersson.
Men åter till Pajen: Där var det lite allvar i bilden också under partykvällen.- Blir du kvar i Maif? frågade jag.Pajen rynkade sin panna och svarade eftertänksamt.- Då måste det bli en satsning. Om det blir det är jag gärna kvar. Annars vet jag inte, sade Pajen.Jag tror det där uttalandet säger en del om läget för Maif nu. Det är i allra högsta grad läge att gasa. Om det ska hända något, fotbollsmässigt och därigenom både publikt och sponsormässigt.För division II är ingen kittlande nivå för någon.
Själv har jag inte sett en enda Maifmatch i år. Det lockar liksom inte när laget ligger i ingenmansland av tabellen. Ingen nerv varken uppåt eller nedåt. Jag träffade läktarprofilen Siewert Ståhl häromdagen och han grymtade likadant. - Det finns så mycket bra fotboll på tv nuförtiden. Jag nöjer mig med bandyn i vinter, sade Siewert.
För att Maif ska locka folket i Motala måste klubben upp åtminstone till ettan, den tredje nivån numera. Och kortsiktigt är det ett fullt realistiskt mål. Laget kom trots allt fyra i tvåan i år och gjorde en del riktigt bra matcher. Behåll talangerna och värva någon mer av Fredrik ”Pajen” Nilsson-klass så tror jag det är möjligt att vinna tvåan.
Men då kommer vi till det som brukar vara den stora tvistefrågan i Motalafotbollen:Maif måste backas upp av småklubbarna. LSW, Zeros, Boren och IFK, som alla lirar i fyran nästa år, måste helt enkelt underordna sig Maif på alla plan om stan ska få upp ett elitlag igen.Och jag vet att det är riktigt svårt för vissa eldsjälar i de här klubbarna. De är starka krafter som gör oerhört mycket bra för just sina lag, men för helheten kan de samtidigt vara till stor skada.Ni vet hur snacket brukar gå:
”Maif stjäl våra bästa spelare och bär sig klumpigt åt”.
”Maif måste behandla småklubbarna bättre”.
Samtidigt sliter Maif-folket sitt hår när storklubben släpper hur många bänkspelare som helst till de mindre lagen, utan att det värdesätts på något sätt. Jag tror att det är aldrig ens fel att två träter och jag tror att stans klubbar här måste mötas på halva vägen. Maif måste tänka sig för innan man burdust värvar 15-åriga löften från grannklubbars pojklag utan att styrelser och ledare informeras taktfullt.
Men småklubbarna måste också släppa mindervärdeskomplexet och inse att Maif är hela stans lag och om till exempel Boren har tre spelare i Maifs startelva så är det bra för Boren.Maif är ändå den enda klubb i Motala som har möjligheter att långsiktigt etablera sig i ettan eller till och med superettan. Och med Maif på högre nivå blir det flera ”bänknötare” till gängen i fyran. Alla blir vinnare.
En sak som på kort sikt kan föra klubbarna närmare varandra tror jag är att starta en lokal fotbollsgala. Jag jobbade med en sådan under mina fem år som sportchef på Gotlands Tidningar. Galan i Visby var upplagd likadant som den stora galan i Stockholm med ”bästa målvakt” och så vidare. Både på herr- och damsidan.
På Gotland är fotbollsgalan en träffpunkt där hela öns fotboll under en glittrig lördag i november samlas och kan diskutera över gränserna. Både om säsongen som varit och om framtiden. Där knyts mycket kontakter och många broar byggs. Jag ser framför mig hur bra konceptet skulle kunna fungera i Motala som är ett ungefär lika stort fotbollsområde som Gotland. Och med ungefär samma standard.
Det enda som behövs är att starta en arbetsgrupp med representanter från klubbarna och från media. Sedan skulle den första galan kunna arrangeras i november 2007. Jag ställer gärna upp och ger råd och tips längs vägen. Det fina med galan på Gotland är att spelarna bedöms på sin respektive nivå. Därför tar inte Visby Gute alla utmärkelser. En IFK-are skulle alltså kunna bli årets back i Motala, även om bättre backar förstås spelar i tvåan med Maif. Om ni förstår vad jag menar. Det här tåls verkligen att snacka vidare om. Jag tycker det är en bra idé som skulle kunna föra saker framåt.
Att Maifs trotjänare Stefan Östling nu sannolikt blir tränare i något av division IV-gängen betyder också att en ny bro byggs och det skulle inte förvåna mig om Thomas ”Timpas” Andersson gör comeback i någon form i Motalafotbollen. Han har sitt hjärta i Maif, men även i andra lag i stan.
På en framtida fotbollsgala ser jag Timpas som en självklar stämningshöjare. Kanske som expert på scenen. Eller rent av som en av ledarna för alltihop. Hur som helst behöver Motala ett starkt Maif, ett Maif som är starkare än i dag. Det skulle vara ett lyft för alla som jobbar i Motalafotbollen.
Jens Bollius
[email protected]