En del av spelet!?!
Vinnie visar prov på god pung(t)markering. (Tack för den A. Hegerfors).
Roy Keane, Paolo Montero, Dennis Wise, Vinnie Jones, Per-Inge Berg, Vito Knezevic och Razor Ruddock är spelare som bidragit till fotbollens närkampsspel. Ofta har väl dessa herrar gått över gränsen. Men man får samtidigt inte underskatta betydelsen av en regelrätt bröstvärmare.
Ett lag utan närkampsspel saknar en viktig pusselbit. Att då ha spelare som visar vägen med hänsynslös offervilja och som går hårt på både motståndare och sig själva är guld värda i jakten på titlar.
En personlig favorit är Vinnie Jones. En spelare som var Wimbledons MVP i många år och det på helt andra egenskaper än som lagets lirare, spelfördelare och striker. Framförallt gillar jag hans försvarsstal efter det att han blivit varnad efter 3!?! sekunder.
- Jag kom inte för sent, hårt, högt eller lågt. Jag måste kommit för snabbt.
Två andra dueller vi minns är
Keano vs. Haaland
Hartson vs. Berkovic
Två "proppar" som passerar det tillåtna flera gånger om. Den senare placerar iallafall Mellberg vs. Ljungberg i förskolan.
[email protected]
På tal om Vinnie Jones varning så är det ju komik på högsta nivå då han precis innan skakat hand med den som han sparkar ner. Motaståndarna gör avspark, och sedan smäller det bara.
Lika sjukt som det är kul...
Gränsen är i många fall trådsmal mellan att vara ett geni och en fullkomlig galning på fotbollsplanen. En spelare som rör sig mellan dessa två ytterligheter är ofta otroligt uppskattade och ovärdeliga för sina respektive lag medans alla motståndare hatar att möta dem. Jones (mer åt galning) och Keane (mer åt geni) är exempel på spelare som hade förmåga att lyfta sina lag bara genom sin närvaro.
Ett annat exempel var Cantona som i många fall var ett geni på fotbollsplanen men som stundtals hade rejäla djupdykningar åt andra hållet. Man måste här även nämna Edmundo som var en galning mest hela tiden...
Att vara tuff ge och ta? Själv har jag spelat fotboll och andra lagsporter i ca. 45 år och en extra krydda som publik m.m. inte får är närkamps- "tuffheten" Det kan vara tjuvsmällar och ordväxlingar,som spelare tycker jag den kryddan är god.Det jag kommer att prata om nu är kanske inte sagt för ungdomar.(Kanske ändå en ungdomsutbildning?)Själv var ung,blyg och rädd,men inom inom Motalafotbollen skaplig. Jag kan te.x. berätta om en upplevelse i Div.3 mellan Väderstad-BK Zeros.Jag libero i Zeros fick slåss mot "en stor stark" i Vik, Mats som kom från SAAB i div.2.I en närkamp jag tog bollen han tog min högra fot och försökte vrida den åt höger , helt fel för mig som är kommunist.Vår lagkapten "stor stark" i Zeros var lång och skäggig från MAIF/BIK såg sin roll som lagkapten och sänkte honom med armbåge. Jag tycker bägge gjorde fel. En annan upplevelse Boren C-lag (gubblag).En spelare V.Harg hade jagat mig i 80 min. och försökt "enligt mig" sparka ner mig. Då råkade han komma bakom mig,som en frustrerad gris och som jag trodde sparka ner mig.Jag var då 35 år och spelade i samma lag som min spaghettison Nicko.Jag kände V.Harg-spelaren komma bakom mig nu smäller det. Bollen kom jag missade den men råkade klacka honom på smalbenet och det gick av.Rätt eller fel? Två år senare i BIK-Clag mötte vi V.Harg samma "idrottsman" jagade mig igen. I halvtid gick vi sida vid sida och då sa han till mig att det är ju fördjävligt att du kan gå för egna ben! Andra halvlek spela inte jag. RÄTT ELLER FEL:
Såja, nu skall vi inte underskatta hårdheten hos spelare med bara skinn och ben.
Tråden startades inte för att hylla idioter utan för att återigen visa att fotbollen liksom alla andra lagidrotter är ett rollspel. Som Abris påpekat så är gränsen mellan geni och galning en gråzon, som är svår att urskilja.
Roy Keane har väl för det mesta klarat av att hålla sig på rätt sida. En riktig Captain Braveheart som lyfte fram sina lagkamrater med sina orubbliga vinnarskalle.
Kommer ihåg en kort sekvens från ett CL-möte mellan Bayern M-Man U. De båda kaptenerna Effenberg och Keane löpte på en förlupen boll som rullade mot inkast nere vid ena hörnflaggan.
Det var helt underbart att skåda. Ingen gav sig och båda hade bestämt sig för att spänna musklerna. Båda vräker sig med full kraft mot bollen och kollisionen blir total, två kraftpaket dundrar ihop och grästuvorna blev meterlånga. Upp på fötterna, spänner ögonen i varandra, en kort handklapp och inkast till det försvarande laget. Härligt!
Så spelas fotboll på hög rollnivå, inte ens på samma planet som "idrottsmän" från V.Harg.
Finns väl förresten ingen som läser det här forumet som inte får en liten vätskeansamling i ögonvrån av beundran när Keane läxar upp Viera i spelargången. En klassiker!
http://www.youtube.com/watch?v=8ARqi-XI2RQ&mode=related&search=