Livet efter fotboll.
Sökes: Stadig mark. Finnes: Gazza.
Vad händer med alla spelare när dom spelat sin sista match? Vart tar dom vägen? Alltså nu menar jag eliten - proffsen. Ytterst få går vidare inom fotbollen, i alla fall på toppnivå som ledare/tränare. De allra största blir pampar inom organisationerna som styr världens största sport, som exempelvis Beckenbauer och Platini.
[email protected]
Före detta storspelare svarar nästan alltid "publiken" "kicken" eller "stämningen på arenan" när de får frågan vad de saknar mest från sina aktiva karriärer. Inte själva spelet fotboll eller utmaningen på planen, utan alltså den fest som publiken skapar på arenorna runt om i världen. I alla fall som jag uppfattat de intervjuer inom ämnet som jag har hört.
Jag tror att många av spelarna som slutat efter en karriär i världstoppen verkligen går in i ett helt nytt liv efter det att de avslutat sitt idrottande. Bokstavligt talat. Många förlorar lite av sin identitet när de slutar, och det kan nog i många fall slå väldigt hårt. Vissa trivs i rampljuset och när de helt plötsligt inte är lika intressanta för varken massmedia eller supportrar längre, kan det rent ut sagt gå åt skogen för dessa människor. De blir några slags sökare och kan lätt hamna i en identitetskris. Och då är det också lätt att alkoholen tar över, eller i värsta fall drogerna.
Kicken i spelargången är något jag oerhört gärna skulle vilja uppleva. Något som är få spelare förunnat. Själv kunde jag känna mig nervös om det var 100 personer i publiken och derbymatch för juniorlaget. Kan inte ens drömma om hur det är att stå i spelargången inför en VM-match eller Champions League-final. Eller på Camp Nou inför El Clasico. Måste vara otroligt mäktigt.
Det finns självklart många spelare som trivs med sina "Svensson-liv" efter karriären, men jag är rädd för att det också finns en hel del f.d. spelare som, även om de vare sig gjort något större väsen av sig eller missbrukat droger, ändå känner en enorm tomhet efter sina fotbollskarriärer. I vissa fall kan det säkert bli en livslång tomhet, oavsett om de visar det utåt eller inte.
Forst och framst vill jag tacka NICKO for allt han gjorde pa planen sjalv. Som en av de spelarna du hjalp till att "uppfostra" vill jag bara saga att du var/ar en foredomlig forebild! Det tycker jag aven om jag kanske inte alltid lyssnade nar du skrek pa mig.. ;)
Denna kronika beror en valdigt viktig sak i livet - och nu talar jag inte bara om elit-idrottarens liv; den beror formagan att ga vidare och hitta nya saker att gora (eller mal att na om ni vill kalla det det), efter det att man ar "klar" med nagot. Det ar en konst i sig att bryta sig loss och hitta nya utmaningar.
Detta problem stalls samtliga manniskor i varlden infor, aven om det ar i olika skepnader. For min del sa har jag kant den dar "saknaden" vid ett tillfalle, och det var direkt efter att jag hade slutat skolan i hostas. Helt plotsligt hade man ingenting att gora och all trygghet och sakerhet var borta. Jag tror att manga har upplevt liknande situationer, och jag tror att de kan jamforas med "pensionen" for idrottare. Precis som i idrottens varld finns det personer i den "verkliga" varlden som graver ner sig for djupt och inte hittar ratt efterat.
Aven om vi hor om alla dessa elit-idrottsman som staller till det for sig efter karriarens slut, sa tror jag faktiskt att det ar vanligar (procentuellt sett) for "vanliga" manniskor. Teorin jag har ar att idrottsmannen ar lite speciella och har natt dit de har kommit pga sin formaga att satta upp mal och hitta nya utmaningar, darfor klarar de av "livet efter" battre. De ar mentalt valdigt starka. Givetvis finns det undantag, dar Gascoigne ar ett lysande exempel: manga spelare lever helt pa sin talang och behover aldrig satta upp mal for att na langt, och dessa spelare ligger valdigt risigt till nar allt narmar sig slutet. Fallet blir ocksa mkt storre/langre for dessa (om man jamfor med en vanlig manniska) eftersom deras toppar i livet ar sa hoga.
Allt som ar vart att uppleva lamnar en tomhet efter sig - annars skulle man inte kanna sa starkt for det. Det ar vemodigt, men allt har sitt slut. Fotbollskarriarer ar bara en av dessa saker. Aven om jag bara ar 24 ar (och fortfarande spelar fotboll) ser jag min "karriar" som avslutad. Det kanns trakigt pa ett satt, men samtidigt har man ju sina nostalgi-trippar nar man tanker tillbaka pa alla roliga saker man har upplevt med sina kompisar. Mina absoluta favoritminnen kommer fran en viss grusplan ca 50-100 meter fran mitt barndomshem dar Calle T och jag sprang omkring i aratal. Dessutom har jag manga fina/starka minnen fran min sista sasong (2000 tror jag) med MAIF-B som kronades med publik-jubel och en kvartsfinal-plats i BIK-cupen pa vintern.
"Allt som ar vart att uppleva lamnar en tomhet efter sig"