Ursäkter är för mesar!
Denna prestation är ju imponerande i sig, men när gamla tanter och gubbar runt 70 år gör det så är det extremt! Lika imponerande är det att se folk med en arm, ett ben, eller inget ben alls ta sig runt och avsluta tävlingen. Snart inser man att allt bygger pa inställning och attityd; vissa människor har viljan och glöden att pusha sig själva till det yttersta, och det är lätt att urskilja dem: man ser en tydlig utstrålning av självsäkerhet och tillfredställelse. De har en speciell hållning och sätt att föra sig, och sist men inte minst så sysslar de med sin idrott för att de älskar den - inte för att de vill tjäna pengar.
Jag hade förmånen att få träffa några av dessa fantastiska idrottsmän och byta några ord med dem under den gångna veckan. Profiler fanns det gott om: allt från glada Nya Zeeländare till bittra mexikaner; från hövliga engelsmän till pratsamma amerikaner och tysta fransmän. Men den personen som imponerade mest på mig var en ung amerikansk kille i 25-års åldern. Han presenterade sig som A-J och charmade flickorna runt mig med sitt bländande leende. Han frågade mig om jag sysslade med triathlon och jag svarade nej: "Jag skulle antagligen drunkna om jag försökte" var mitt lama försök till skämt.
Efter ett kort allmänt samtal om olika saker ställde han samma fråga till en annan amerikan som stod bredvid mig. "Nä, jag bröt min fot för några år sedan och ibland gör det lite ont när jag springer" fick han till svar. A-J drog lite på smilbanden och lade upp sitt ben på bordet som separerade oss åt: "Grabbar, ursäkter duger inte" sa han med ett skratt och knackade på sin protes. "Det finns alltid en väg - om man bara vill. Se på mig" sa han och bytte ben och lade upp sin andra protes på bordet! Lite allmänt chockad avslutade jag samtalet med ett "lycka till i tävlingen," fick ett stabilt handslag tillbaka innan jag såg honom gå vidare.
Senare fick jag veta att denna otroliga idrottsman har satt rekord i New York Marathon för rullstolsburna, och dagen efter, i söndags, såg jag A-J gå i mål som världsmästare (i sin grupp) och avsluta sitt triathlon på cirka 2 timmar och 20 minuter.
Det finns bara ett ord för prestationen - fantastiskt - och en orsak till den - ATTITYD!
[email protected]
I vilken eller vilka grenar använde han rullstol?
Hahaaha...
Jag ar lite osaker. Definitivt i "lopnings" delen, men antagligen aven "cycklingen." Men han simmade utan rullstolen......
Sjalva meningen med inlagget var att fa igang en debatt om vad ratt attityd betyder for att lyckas inom idrott. Det verkar som ingen har hakat pa det an sa lange sa jag tankte bara fortydliga det lite. Vad har ni som ar/har varit elitidrottsman dar ute for tankar och funderingar? Vad skiljer er fran oss andra som aldrig nadde dit?
En stor skillnad, tror jag är den totala hängivelsen. Varje stjärna i sin idrott satsar varje minut på att nå toppen genom hårt arbete, rätt kosthållning etc. Elitidrottsmännen "offrar" en tredjedel av sitt liv för att erövra sin stjärnstatus.
I stort sett får familj, utbildning och en stor del av deras sociala liv stå åt sidan under idrottskarriären.
Sant, men samtidigt är det få människor förunnat att på heltid få syssla med det som de mest av allt önskar. Och dessutom, i många fall, få väldigt bra betalt för det.
Men visst, i den stenhårda konkurrens som råder är det ofta inställningen som avgör. Mängder av talanger faller bort medan några få lyckas. Mest imponerad blir jag av atleter i de individuella idrotterna, till exempel vissa simmare, som under åtskilliga timmars daglig träning tvingas ta armtag efter armtag efter armtag, hela tiden med ett mål sikte. Som inte ger upp när det tar emot utan motiverar sig med att se sig själv överst på prispallen. En fotbollsträning kan ju vara både rolig och varierande, medan en simträning oftast är väldigt enkelspårig.
Martin Lidberg, Ara Abrahamian, Micke Ljungberg, Lars Frölander och Anders Holmertz är idrottare som ligger mig varmt om hjärtat. Inte för att dessa idrotter är roligast att titta på utan för att det är väldigt lätt att känna för dessa människor när de äntligen lyckas med det de drömt om. När man kan se att allt inte bara handlar om pengar.
Det är de här idrottsmännen, och inte ett gäng bortskämda strejkande hockeyspelare, som står för idrottens verkliga ideal.
Tycker att inlägget var strålande. Den värld vi lever i behöver stundtals lite efertanke.
Som de tva foregaende talarna har namnt, tror jag att skillnaden ar att de som nar toppen kan fokusera pa vad som maste goras. Men en viktig del ar ocksa att de VET vad som maste goras. Och om de inte vet (hur de maste trana, etc) sa "hittar de pa," dvs de bryter granser och monster. De idrottsman som Martin namner ar ju utmarkta exempel pa detta.
Sedan namnde Martin "bortskamda hockeyspelare" och jag maste bara hugga pa den: de flesta SPELARNA ville inte strejka. Det var fack-pamparna som ville strejka (sager nagot om facket kanske...sen tror jag att det var en "lock-out" dvs spelarna FICK inte spela for agarna). Sjalvklart blir alla manniskor som tvingas ta en "pay-cut" lite irriterade - de var ju trots allt agarna som hade drivit upp lonerna i forsta-laget. Ingen manniska sager nej till en lonehojning om den erbjuds, men de betyder inte att man ar "girig." Jag tror att en overvaldigad majoritet av de bortskamda hockeyspelarna ocksa star for idrottens verkliga ideal.
For ovrigt gar det faktiskt en reklamkampanj (for Gatorade tror jag) i USA som handlar om vad som driver idrottsman: karlek for sporten eller pengar. Jag ar dock overtygad om att for att na till en proffs-niva sa kan du aldrig vara driven av pengar - du maste ha karleken till sporten som drivkraft. Om du sen blir penga-kat nar du natt dit ar en annan sak och da handlar det om etik och moral...
Jag syftade väl framför allt på en kille som Daniel Alfredsson som för några år sedan strejkade för att han "bara" blev erbjuden ett femårskontrakt med 80 miljoner om året, när han själv ville skriva på ett fyraårskontrakt och 85 miljoner per år.
En sådan människa sjunker något oerhört i mina ögon. Då är det skönare att höra en kille som Erik Edman gå ut och såga sina kollegor (bla Rio Ferdinand) "som kräver löneökning trots att han redan nu har mer pengar än han någonsin skulle kunna göra av med".
Bara för att de tjänar bra får de väl för helvete inte bli så blinda att de tappar all verklighetsuppfattning. Sånt äcklar mig något oerhört...