Top 3 - Mest minnesvärda TV-matcherna.
Listans betydelse i en sportfånes liv är odiskutabel. I en tidig åler börjar den inbitne att ranka spelare och lag, olika spoter och mästerskap och med tiden utveckals detta till en sjukdom som endast med pennans (nåja, tangentbordets) hjälp kan botas. Personligen var det längesedan jag gjorde en lista, men som den sanna missbrukare jag är så är det svårt att hålla sig borta en längre tid. Detta för mig osökt in på dagens lista: de 3 mest minnesvärda fotbollsmatcherna jag har sett från TV-soffan.
3. England - Kamerun, 3-2 e.förl., kvartsfinal i VM, Neapel den 1:a juli 1990
Lejonen från Kamerun mot de engelska gentlemännen med Gary Lineker i spetsen. Matchen hade allt: ett vackert nickmål av Platt på ett lika vackert inlägg av Pearce; Roger Milla (det evigt inhoppande fenomenet från Yaounde) och en vacker chip (ojojoj) Ekéké. Lägg därtill en sprudlande anfallsfotboll med målchanser åt båda håll, samt två straffmål av Gary - en klockren klassiker i min bokhylla.
2. Milan - Barcelona, 4-0, Champions League final, Aten den 18:e maj 1994
Vilken match detta var! Barcelona med Romario och Stoichkov var storfavoriter, eftersom Milan saknade Costacurta och Baresi i sitt försvar. Jag minns att jag på förhand tippade 4-0 till Barca. Ack så fel man kunde ha, men vilken njutning det kan vara att ha fel! Savicevic dominerade stort, gjorde ett och låg bakom resterande, hans skönspel sitter kvar på näthinnan än idag.
1. Sverige - Rumänien, 7-6 e.str., kvartsfinal i VM, San Francisco den 10:e juli 1994
Redan tidigt i matchen drog sig Klabbe förbi på högerkanten och serverade Dahlin som vräkte sig fram och språngnickade i ...stolpen! Jag satte mig spikrakt upp och förblev så sittandes i stort sett hela matchen. Matchen går inte till historien som den mest välspelade, men dramatiken - att slitas mellan hopp och förtvivlan; mellan Schwartz utvisning, Milds miss, Kennets hopp och Rolles straff - gör att matchen med rymdraketfart, hamnar överst på listan.
thomas@csu.se
Tack för showen!
Iron-Mike.
Av alla tråkiga idrottsinsatser jag sett genom åren, var det jag fick uppleva natten mellan lördagen den 11 juni och söndagen den 12 juni år 2005 ett av de dystraste och mest tragiska ögonblick jag haft i tv-soffan genom alla tider. Det var förmodligen (och förhoppningsvis) Mike Tysons sista match i boxningsringen, och det var en syn som fick alla gamla minnen från en av tidernas mest fruktade och fantastiska boxare att för en sekund försvinna ut i det tomma intet.
Mike Tyson, tidernas yngste tungviktsmästare, när han var i sitt esse förmodligen också tidernas bäste boxare, stod för en insats så svag att det var svårt att riktigt förstå det. Visst, Iron-Mike har hunnit bli 39 år. Han har i ärlighetens namn inte varit speciellt bra sedan han åkte in i fängelset för våldtäkt 1992, men han har ändå kunnat slå ut boxare på tio i topp listorna mer än en gång. Han har knockat ex-mästare som Frank Bruno och Francois Botha, och han har krossat en rad hyfsade boxare de senaste åren. Han lyckades till och med, förvisso bara i en rond, skaka Lennox Lewis i supermötet så sent som för fem år sedan.
En boxare av Kevin McBrides kaliber hade inte stått på benen i mer än 30 sekunder om han mött Mike Tyson när denne var som bäst, och då överdriver jag inte. Förmodligen hade det kunnat gå ännu snabbare. Men Mike Tyson anno 2005 är inte längre någon boxare. Han agerar helt utan både vilja och kraft i ringen och verkar knappt vilja slå sin motståndare. Och alla vet ju hur det är, när en boxare tappat gnistan klarar han inte av att knocka en motståndare som normalt är åtskilliga klasser sämre än han själv. En boxare som tappat gnistan är slut. Och på sätt och vis är det kanske bra att Tyson inte väljer att bli någon ny George Foreman, Roberto Duran eller Larry Holmes och fortsätta boxas tills man är närmare 60 år.
Men för alla som sett Mike Tyson vara som bäst, som följt hans karriär, följt hans liv, hans med och motgångar och sett honom rädda en hel sport på nedgång, är det inte utan att det känns i hjärtat när man får se samme man sitta på ändan innanför repen, utslagen och förnedrad. Mannen som 1986 slog sig in i historien och snabbt blev en av planetens mest välkända och omskrivna personer, hade en potential i ringen som ingen tidigare haft. Han var den oslagbara urtidskraft som bara malde på och malde på och malde på. Som krossade allt i sin väg.
Populär som få, hatad av en del, men intressantare än de flesta. Hur det sedan gick vet alla redan om och det är en tragisk historia. Men det är kanske till viss del är en förklaring till att det gått som det gått för detta underbarn.
Surrogatpappan Jim Jacobs dog ett par år efter att Tyson tagit titeln, och redan innan titelmatchen mot Trevor Berbick 1986 hade hans tidigare surrogatfader Cus d ´Amato somnat in. En oerhörd tragedi för en ung man som behövde tryggheten mer än någon annan. Ett misslyckat äktenskap med Robin Givens (som bara var ute efter hans pengar) och det faktum att konverteringen till en viss Don King var nära, gjorde bara den negativa kurvan ännu brantare.
Mitt i allt detta strul skulle Tyson möta Michael Spinks, och den matchen kom att gå till historien som en av de mest minnesvärda. Tyson hade strul på alla plan och Spinks sågs som en stor utmanare till Tyson, bland annat efter hans seger mot Larry Holmes. Många experter trodde faktiskt att Spinks skulle bli den förste att besegra Mike Tyson, men oj vad fel de fick. Ojojoj!
Mike Tysons insats i denna match beskrevs av många som "den bäste boxare som någonsin äntrat en boxningsring", och det stämde förmodligen. Mike Tyson var på topp denna dag och fullkomligt mosade en chockad Spinks. Det som hade lanserats som "århundradets match" tog slut på ofattbara 91 sekunder.
Vi tar det igen, nittioen sekunder!
Spinks manager berättade i efterhand om en sekvens före matchen som skulle komma att bli en riktig klassiker. Han förklarade att han, när han skulle gå in och titta till motståndarens handskar i dennes omklädningsrum, hade planerat att försöka utnyttja situationen och psyka Tyson, som privat var i en väldigt jobbig situation. När han går in ändrar han sig ganska snabbt, för där inne i omklädningsrummet står Tyson och bokstavligt talat slår hål i väggen. Han ska strax gå sitt livs match och han står och slår hål i väggen?
Efter matchen mot Spinks gick karriären utför för Tyson, då Don King lyckades ta över kontrollen. Matchen mot Frank Bruno var svag även om han lyckades knocka britten relativt tidigt, och Carl Williams var ingen värdemätare för fem öre. När det sedan blev dags för James Buster Douglas i Tokyo hade mästaren knappt tränat inför matchen. Det fanns ofattbart nog inte heller någon ishink i ringhörnan. I normal form hade Tyson givetvis krossat Douglas, men nu var rollerna annorlunda. Visserligen gick utmanaren upp på nio efter en nedslagning, men en uppercut på Tysons käke i den tionde ronden, följt av en stark kombination av slag, sänkte den obesegrade mästaren och tidernas största skräll inom boxningsvärlden var ett faktum. Douglas stod för övrigt i ofattbara 42 gånger pengarna, det högsta odds som någonsin satts inför en titelmatch.
Tyson vaknade till efter förlusten och var efter tre raka segermatcher redo att ta sig an Douglas överman, Evander Holyfield, när en anklagelse om våldtäkt förstörde alltihop. Istället för titelmatch hamnade Tyson i fängelse, och efter den vistelsen blev han av förståeliga skäl aldrig lika bra som boxare igen. Jag kan, och vill inte på något sätt försvara vissa av Tysons bisarra uttalanden genom åren. Inte heller försvara några av de brott han begått (även om jag på fullaste allvar inte tror att Tyson verkligen våldtog miss Desirée Washington), men jag har alltid tycks mig kunnat se lite av den goda sida som finns i Mike Tyson.
Vännerna från förr beskriver honom som en kärleksfull och kramvänlig teddybjörn, och många journalister har instämt i detta. Och hur ska man kunna skaffa sig värderingar och få reda på vad som är rätt och fel om man levt ett liv som Tysons. Uppväxt i ett av New Yorks slumkvarter. Medlem i ett ökänt ungdomsgäng. Placerad i en ungdomsvårdsskola. Senare i karriären också lurad av en rad promotorer som insett möjligheten att tjäna en hacka, och lurad att ingå äktenskap med en kvinna som bara var ute efter hans pengar. Livet kunde minst sagt börjat bättre för den storväxte ynglingen, som efter Muhammad Alis besök på skolan, beslutade sig för att bli boxare. Bland lärarna på skolan fanns det en erfaren, tidigare proffsboxare vid namn Bobby Stewart, som fick reda på Tysons önskemål. I utbyte mot att Mike skulle sköta studierna bättre, så skulle han få pröva på att sparra lite med Bobby. Sagt och gjort, Mike gick in stenhårt för skolan och visade fina resultat.
Efter att den före detta proffsboxaren fått näsbenet knäckt, och nästan blivit knockad av en jabb från det 14-åriga muskelberget beslöt han sig för att ta med Mike till Cus d´Amato, den gamle världsmästaren Floyd Pattersons gamle tränare. Efter att ha studerat Mike från en rad olika vinklar gick Cus fram till Bobby och bjöd på de klassiska orden: "Där har vi näste världsmästare, har han bara viljan så kommer han att bli den yngste tungvikts världsmästaren någonsin".
Cus d´Amoto kunde sin boxning. Han adopterade Mike och tränade honom varje dag, och tillsammans med redan nämnde Jim Jacobs, tränaren Kevin Rooney och finansmannen Bill Cayton bildade man ett mycket starkt team runt Tyson, som matchades fram i perfekt takt. Tragiskt nog fick Cus aldrig se sin adepts titelmatch. Han avled i november 1985, vilket var ett hårt slag mot Tyson, som dock fortsatte ånga på i ringen.
1986 var det äntligen dags för titelmatch i WBC mot den stöddige Trevor Berbick, som planenligt sövdes redan i den andra ronden. James "Bonecrusher" Smith blev strax därefter av med sin WBA-titel innan det snart även var dags för IBF-mästaren Tony Tucker att lämna ifrån sig sitt bälte. Mike Tyson hade blivit boxningsvärldens oomstridde kung.
18 år senare har vi se en helt annan bild av den före detta mästaren. En bild av en trött och ointresserad förlorare. En bild av en skuldsatt man som för 18 år sedan hade hela världen nedanför sina fötter. En bild som är både tragisk och ledsam.
Mike Tyson är och kommer att förbli en levande legend. Visst kommer folk att minnas några hans många osmakliga citat, men det finns även andra synvinklar. Han kommer alltid att ihågkommas som en man som räddade en hel boxningsvärld, och en man som aldrig skyllde någon av sina tunga förluster på någonting annat än att han för dagen var en sämre boxare. En man som trots allt kan lämna sin idrott rakryggad.
Mike Tyson har sagt att han inte vill hyllas efter sin karriär, men det är omöjligt att inte hylla en person som betytt så mycket för sin idrott. Dessutom känns det som att Mike har utvecklats som person. Han pratar om att göra hjälpinsatser i Afrika, och det ser faktiskt ut som att han menar det.
Jag tror att väldigt många känner för Tyson. Jag vet inte om det handlar om att folk tycker synd om honom, eller om det är någonting annat, men det kan inte vara en slump att i stort sett alla de idrottsintresserade personer man känner, inför varje match, hoppas att Tyson ska vinna. Och jag kan försäkra att det inte handlar om den typen av folk som tycker att det är tufft när någon inför en match säger att han ska äta upp sin motståndares barn.
Mike Tysons långa boxningskarriär är över. En av idrottshistoriens största tackar för sig.
Tack själv, Mike. Tack för showen!
martin@csu.se
Korta mittbackar, en fluga eller här för att stanna?
Mer TV-sport åt folket
Har du svårt att argumentera om varför ni skall välja att se ännu en "betydelselös" La Liga match framför Så ska det låta? Då har nog inte din sambo hört talas om cybervision- och ideomotorisk träning. Plugga då in nedanstående rader om varför ingen skall störa dig under nästa möte mellan Albacete och Real Mallorca.
Världens mest kompletta fotbollsutbildning
Bakgrunden kan ni i mitten på 90-talet arbetade Roger Gustafsson under IFK Göteborgs regi 18 timmar per dygn med att ta fram världens mest kompletta fotbolls utbildning - "Fotbollens Hemligheter". I kursboken fastlås det, att för att bli en elitspelare i fotboll med chans att nå A-landslaget, krävs det mycket träning. Sammanlagt behövs det c:a 10.000 timmars träning och matchspel, det blir i genomsnitt nästan två timmar per dag under ungdomsåren.
Cybervision träning
Förutom alla träningstimmar, får spelaren tillgodose en del av den tid som spelaren ser fotboll på tv (cybervision träning), genom att vi via sportsändningarna matas flera gånger både i rätt hastighet och även i slow-motion av idealutföranden av teknikrörelser och situationer. Flera försök har visat att man efter att ha tittat på sport i tv i flera fall fått en mycket gynnsam utveckling vad gäller främst teknikutveckling. Detta trots att någon fysisk aktivitet i egentlig mening inte ägt rum. Det är alltså den psykiska träningstekniken som direkt påverkar den fysiska utvecklingen.
Ideomotorisk träning
När spelaren sen blundar och känner inom sig själva hur de utför momentet (ideomotorisk träning) och hur de upplever i tanken att de själva utför momentet t.ex. ett vristskott, gång på gång och känner att de utför det bra. Då kan spelarna räkna in det här som träningstid beroende på att bollkänslan och spelförståelsen sitter i hjärnan. Gör man mätningar av blodflödet i hjärnan i en sådan tänkt situation, t ex när du föreställer dig själv på planen, ser man att de delar i hjärnan som styr muskelrörelser motsvarande de tänkta rörelserna är aktiverade, trots att du sitter helt still. Det finns många ofta refererade experiment som exemplifierar denna träningseffekt av en i tanken skapad situation. Effekten grundar sig på att hjärnan har mycket svårt att skilja mellan en tänkt och en verklig handling.
Jag har svårt att se att dina närmaste kan motbevisa varför ni inte skulle följa upplösningen av bottenmöte i La Liga med dessa vetenskapliga fakta. Varsågod CSU är här för att hjälpa dig med livets svåra frågor.
"Reclaim the remote control".
nicko@csu.se
