Inför Östgöta Innefotboll Cup 2006 Top 3 – Alla tiders mål
I och med de stora, eller snarare breda, mål som varit turneringens signum de senaste åren har det sparkats in en hel del bollar innanför ramarna i Sporthallen.
Vissa mål vackrare än andra, vissa mål mer minnesvärda än andra. Maif har förmodligen gjort flest och dominerar denna lista genom att parkera med de två, i vårt tycke, mest uppseendeväckande målen i cupens historia.
Och då har vi ändå valt bort en hel del av David Leinars hyfsade strutar.
1. Andreas Ring har följt Motalafotbollen sen han var liten valp. Han har hört om Conny Jakobssons hoppfint, och sett sonen Simon försöka med densamma. Det här med att stå stilla har dock aldrig varit Rings grej. Han tar full fart från eget mål, möter de två försvararna som går ihop. I 110 km/h (nåja) tar han bollen mellan fötterna och hoppar över backarnas ben, för att avsluta med att dra bollen i krysset på halvvolley. Tidernas mål?
2. Almir Buhic´sanslösa dribblingsnummer med Maif B? Ett-två-tre-Mål!
3. Ett annat roligt mål. Borens målvakt Bono har inget vidare tillslag. Han vet även att man inte får kasta in bollen i mål, men vägrar gå mållös från cupen. Från eget mål kastar han bollen i motståndarlagets ribba. Därifrån går den via den andre keeperns bakhuvud in i mål. Ofattbart.
[email protected]
Vissa mål vackrare än andra, vissa mål mer minnesvärda än andra. Maif har förmodligen gjort flest och dominerar denna lista genom att parkera med de två, i vårt tycke, mest uppseendeväckande målen i cupens historia.
Och då har vi ändå valt bort en hel del av David Leinars hyfsade strutar.
1. Andreas Ring har följt Motalafotbollen sen han var liten valp. Han har hört om Conny Jakobssons hoppfint, och sett sonen Simon försöka med densamma. Det här med att stå stilla har dock aldrig varit Rings grej. Han tar full fart från eget mål, möter de två försvararna som går ihop. I 110 km/h (nåja) tar han bollen mellan fötterna och hoppar över backarnas ben, för att avsluta med att dra bollen i krysset på halvvolley. Tidernas mål?
2. Almir Buhic´sanslösa dribblingsnummer med Maif B? Ett-två-tre-Mål!
3. Ett annat roligt mål. Borens målvakt Bono har inget vidare tillslag. Han vet även att man inte får kasta in bollen i mål, men vägrar gå mållös från cupen. Från eget mål kastar han bollen i motståndarlagets ribba. Därifrån går den via den andre keeperns bakhuvud in i mål. Ofattbart.
[email protected]
Inför Östgöta Innefotboll Cup 2006 Top 3 – Spelare vi minns
Ett antal tusen spelare av varierad kaliber har passerat i revy. Tuffa, tekniska, runda, smala, stela, snabba, starka, odugliga...listan kan göras lång på alla olika egenskaper som vi har fått uppleva genom åren.
Själv minns jag med glädje Västra Hargs gamla storstjärna Jimmy, Östgötaslättens svar på Paul Mariner.
Nedan följer några spelare och dess bravader som berört C.S.U lite extra.
1. Mannen med rosa tygskor som för tiotalet år sedan dominerade en kvalmatch med två mål och ett jätteskott i ribban. Mytomspunnen som få.
2. Roger Ek skjuter bollen stenhårt, förlåt Ek-hårt, i väggen. Brandlarmet går igång i hela Sporthallen i exakt samma ögonblick.
3. Västra Hargs (igen!) målvakt har till att börja med glasögon. När det är dags för frispark ställer han upp muren, för att sedan krypa in bakom den som skydd. (Till målvaktens försvar ska sägas att det var David "Grizzly" Leinar som tog sats från mitten för att skjuta).
[email protected]
1. Mannen med rosa tygskor som för tiotalet år sedan dominerade en kvalmatch med två mål och ett jätteskott i ribban. Mytomspunnen som få.
2. Roger Ek skjuter bollen stenhårt, förlåt Ek-hårt, i väggen. Brandlarmet går igång i hela Sporthallen i exakt samma ögonblick.
3. Västra Hargs (igen!) målvakt har till att börja med glasögon. När det är dags för frispark ställer han upp muren, för att sedan krypa in bakom den som skydd. (Till målvaktens försvar ska sägas att det var David "Grizzly" Leinar som tog sats från mitten för att skjuta).
[email protected]
"Uppdrag: Över mittlinjen"
Ronaldinhos överman i nedkavlat.
Lagerbäcks trupp inför VM är så gott som spikad, ett namn som han funderar över är vem som skall stryka pressveck på Zlatans strumpor. I stort sett är han nöjd med sin spelartrupp och han känner att Sverige blir ett lag att räkna med.
Det som återstår är att lösa ytterbacksfrågan. För att gå till botten med problemet, lekte Lars med tanken på sitt kontor i Råsunda att han hette Parreira. Ganska snabbt märkte han Brasiliens angenäma problem. Cafú, Roberto Carlos, Cicinho, Belletti, Silvinho, Maicon, Serginho och Gilberto är alla alternativ till VM och skulle platsa i samtliga lags trupper.
Sverige har ända sedan början på 50-talet sneglat lite avundsjukt på Brassarnas offensivt lagda ytterbackar. I början på det nya århundradet sjösatte SvFF till slut sitt projekt "Uppdrag: Över mittlinjen" i syfte att ta fram moderna kantspringare som bidrar i anfallsspelet med sitt påfyllnadsspel. Förbundsanställde och dåvarande tränaren i IFK Norrköping Håkan Eriksson fick leda experimentet.
Idén var lika enkel som genial, skola om en forward till back. Som försökskanin valdes Alexander Östlund som minst sagt hade kört fast i sin karriär. Med facit hand så lyckades man, Salle fick sin språngbräda ut i proffslivet och spelade till sig en ohotad position i landslaget, eller? Frågan är väl om han är Ronaldinhos överman i kommande VM?
[email protected]
[email protected]
Inför Östgöta Innefotboll Cup 2006 Top 3 – Publik genom åren
När nu Östgöta Innefotboll Cup firar 25 år, så har C.S.U vandrat längs memory lane och knåpat ihop några Top 3 listor med följande kategorier:
Spelare vi minns, Domaren i centrum, Alla tiders mål, Övrigt.
Men först ut listar vi alla som gjort denna turnering till den succé den nu idag blivit. Publiken. Det här är listan för er som nött trä i Sporthallen och genomlidit fler skitmatcher än bra sådana genom åren. Det här är för publiken som gjort det där lilla extra, kommer ni ihåg dom?
1. Jerry Anderssons röda kort åt trubaduren. Oslagbar etta, stor portion humor blandat med ett vasst ställningsstagande mot killar i svart tshirt med gitarr som vapen.
2. Streakaren från Lämmeltåget som tog sig in på planen i halvtidsvilan i ena semifinalen och som senare kunde bevittnas på Tv4-sporten.
3. Zeros ass.tr. Pelle Moberg sätter sig på läktaren med en kopp kaffe, helt slutkörd efter en lång dag i hallen somnar han och vaknar sedan med ett klassiskt ryck och delar med sig av kaffet på sina mindre glada bänkgrannar.
[email protected]
Spelare vi minns, Domaren i centrum, Alla tiders mål, Övrigt.
Men först ut listar vi alla som gjort denna turnering till den succé den nu idag blivit. Publiken. Det här är listan för er som nött trä i Sporthallen och genomlidit fler skitmatcher än bra sådana genom åren. Det här är för publiken som gjort det där lilla extra, kommer ni ihåg dom?
1. Jerry Anderssons röda kort åt trubaduren. Oslagbar etta, stor portion humor blandat med ett vasst ställningsstagande mot killar i svart tshirt med gitarr som vapen.
2. Streakaren från Lämmeltåget som tog sig in på planen i halvtidsvilan i ena semifinalen och som senare kunde bevittnas på Tv4-sporten.
3. Zeros ass.tr. Pelle Moberg sätter sig på läktaren med en kopp kaffe, helt slutkörd efter en lång dag i hallen somnar han och vaknar sedan med ett klassiskt ryck och delar med sig av kaffet på sina mindre glada bänkgrannar.
[email protected]
Idrott och politik.
Vidrigt Paolo.
Första gången jag såg Paolo Di Canio´s fascisthälsning på bild i aftonbladet, någon gång i höstas, höll jag på att sätta maten i halsen. Jag trodde först att det var något slags montage (aftonbladet gillar ju sånt), men när jag fattat att han verkligen gjort en sådan gest under en ligamatch blev jag i det närmaste spyfärdig. Och tankarna for genast runt i huvudet. Är han verkligen så pass trög och obildad och han verkligen stå för det han gjort? Svaren verkade tyvärr vara det jag minst av allt hoppades på. Di Canio är verkligen högerextrem. En fascist som inte visar någon som helst respekt för de familjer som blivit utrensade, bespottade och mördade på grund av deras ursprung. På grund av deras ras och hudfärg.
När någon i Di Canio´s ställning, oavsett om det handlar om idrott eller inte, gör en sådan hälsning som han nu gjort vid minst tre tillfällen, måste samhället och omvärlden reagera. Jag har ofta försvarat Italien som land, men alltför ofta drabbats av den otäcka verklighet att italienarna inte tar särskilt hårt på den här typen av incidenter. Medan man i Spanien börjat låta domare bryta de matcher då färgade spelare hånas med apläten, har man i Italien svårt att se det farliga i detta fenomen. Eller möjligen inte tyckt eller velat förstå det.
Idrotten speglas av samhället i övrigt, men har ofta kunnat lösa konflikter på egen hand och utan våld. Medan länder legat i krig med varandra har de aktiva i dessa områden kunnat mötas på idrottsarenor och i idrottshallar, och då hållit sig inom de sportsliga spelregler som finns. På så vis har idrotten många gånger varit politisk, och då oftast till det positiva.
Men det finns även händelser då avsikterna varit mindre hedervärda. Benito Mussolini använde Fotbolls-VM 1934 för att visa världen att de främsta atleterna var vita, liksom Hitlers Sommar-OS i Berlin 1936 bjöd på ren nazistpropaganda. Även USA´s bojkott av Moskva-OS 1980, och östblockets retroaktiva agerande fyra år senare handlar i allra största grad om politik. Och är givetvis negativa händelser.
Svenska Spels enorma marknadsföring de senaste åren är också prov på den dubbelmoral som finns inom idrotten. Företaget går ut med att det är bra att spela hos dem på grund av att vinsten går tillbaka till staten, och därmed tillbaka till folket, vilket förvisso stämmer. Samtidigt medför den enorma marknadsföringen till ökat spel i samhället och detta bidrar indirekt till ett ökat spelmissbruk. Ungefär ”Mycket spelande är okej, bara pengarna går till oss”. Politik på högsta nivå.
Idrotten har genom åren växt sig fram till en fruktansvärt stor maktfaktor, och då i synnerhet genom fotbollen som idag kan medföra att vissa fotbollsspelare på fullaste allvar skulle kunna vinna politiska val i sina hemländer om de ställer upp. Paraguayanske målvaktshjälten José Luis Chilavert hade enligt flera experter vunnit valet om han ställt upp efter sina starka insatser i VM 1998. Och det här är på fullaste allvar sant, hur skrämmande det än kan verka.
Även om jag älskar idrott kan jag se en fara i den ökade intresset från storföretag och stenrika affärsmän, även om jag givetvis uppskattar att det kommer in mer pengar till idrottsklubbarna. Men det medför också nackdelar, inte minst för att det sätter en enorm press på spelare och klubbar att lyckas till varje pris. Det får aldrig bli lika viktigt att vinna en fotbollsmatch som att rädda ett liv eller släcka en brand. Pengar som skulle kunna gå till bättre vård och skola får aldrig gå till att betala löner till bortskämda spelare som skulle kunna tjäna en tiondel av vad de gör idag, kanske en hundradel, och ändå inte veta var de ska göra av alla sina pengar. Idag är det i många länder så pass dyrt att gå på fotboll att de riktiga supportrarna av ekonomiska skäl tvingas stanna hemma. Fortsätter det åt samma håll kommer att idrotten att gräva sin egen grav.
Jag läste Sportbladet både igår och i förrgår och fastnade för en del intressanta kommentarer angående ”Di Caniofallet”. En insändare till Lasse Anrell ljöd:
”Hur i helvete är italienarna funtade som låter fascisten Di Canio tända den olympiska elden? Det är ju fanimej värre än att vi skulle låta Lasermannen inviga schlager-SM”
Erik Niva kommenterade igår, huvudpersonens kommentar att gesten var opolitisk:
”Om hela världen kallar en spade för ”en spade” kan inte Di Canio kalla den för ”en bäver” och förvänta sig att någon tar honom på allvar. I samma ögonblick som han höjer sin arm är han en fascist som gör en fascistisk hälsning till fascister. Och i det ögonblicket ska han bort från fotbollen.”
Jag instämmer. Idrotten är och kommer för alltid att vara en del av samhället, och därför även en del av politiken. Det viktigaste är dock att idrotten aldrig släpper på sin moral, och till vilket pris som helst, aldrig låter sig köpas. Idrotten måste säga ifrån när någon gör fel och låta de personer som inte kan sköta sig straffas. Att en person som Di Canio inte förstår bättre är hans problem, men det rimliga vore att stänga av honom tills det kommit en ursäkt, och om det inte kommer någon, stoppa honom från all form av idrott. Idioter som honom ska inte få utnyttja idrotten till att sprida sin sjuka propaganda.
Det är dags för idrottsvärlden att säga ifrån!
[email protected]
När någon i Di Canio´s ställning, oavsett om det handlar om idrott eller inte, gör en sådan hälsning som han nu gjort vid minst tre tillfällen, måste samhället och omvärlden reagera. Jag har ofta försvarat Italien som land, men alltför ofta drabbats av den otäcka verklighet att italienarna inte tar särskilt hårt på den här typen av incidenter. Medan man i Spanien börjat låta domare bryta de matcher då färgade spelare hånas med apläten, har man i Italien svårt att se det farliga i detta fenomen. Eller möjligen inte tyckt eller velat förstå det.
Idrotten speglas av samhället i övrigt, men har ofta kunnat lösa konflikter på egen hand och utan våld. Medan länder legat i krig med varandra har de aktiva i dessa områden kunnat mötas på idrottsarenor och i idrottshallar, och då hållit sig inom de sportsliga spelregler som finns. På så vis har idrotten många gånger varit politisk, och då oftast till det positiva.
Men det finns även händelser då avsikterna varit mindre hedervärda. Benito Mussolini använde Fotbolls-VM 1934 för att visa världen att de främsta atleterna var vita, liksom Hitlers Sommar-OS i Berlin 1936 bjöd på ren nazistpropaganda. Även USA´s bojkott av Moskva-OS 1980, och östblockets retroaktiva agerande fyra år senare handlar i allra största grad om politik. Och är givetvis negativa händelser.
Svenska Spels enorma marknadsföring de senaste åren är också prov på den dubbelmoral som finns inom idrotten. Företaget går ut med att det är bra att spela hos dem på grund av att vinsten går tillbaka till staten, och därmed tillbaka till folket, vilket förvisso stämmer. Samtidigt medför den enorma marknadsföringen till ökat spel i samhället och detta bidrar indirekt till ett ökat spelmissbruk. Ungefär ”Mycket spelande är okej, bara pengarna går till oss”. Politik på högsta nivå.
Idrotten har genom åren växt sig fram till en fruktansvärt stor maktfaktor, och då i synnerhet genom fotbollen som idag kan medföra att vissa fotbollsspelare på fullaste allvar skulle kunna vinna politiska val i sina hemländer om de ställer upp. Paraguayanske målvaktshjälten José Luis Chilavert hade enligt flera experter vunnit valet om han ställt upp efter sina starka insatser i VM 1998. Och det här är på fullaste allvar sant, hur skrämmande det än kan verka.
Även om jag älskar idrott kan jag se en fara i den ökade intresset från storföretag och stenrika affärsmän, även om jag givetvis uppskattar att det kommer in mer pengar till idrottsklubbarna. Men det medför också nackdelar, inte minst för att det sätter en enorm press på spelare och klubbar att lyckas till varje pris. Det får aldrig bli lika viktigt att vinna en fotbollsmatch som att rädda ett liv eller släcka en brand. Pengar som skulle kunna gå till bättre vård och skola får aldrig gå till att betala löner till bortskämda spelare som skulle kunna tjäna en tiondel av vad de gör idag, kanske en hundradel, och ändå inte veta var de ska göra av alla sina pengar. Idag är det i många länder så pass dyrt att gå på fotboll att de riktiga supportrarna av ekonomiska skäl tvingas stanna hemma. Fortsätter det åt samma håll kommer att idrotten att gräva sin egen grav.
Jag läste Sportbladet både igår och i förrgår och fastnade för en del intressanta kommentarer angående ”Di Caniofallet”. En insändare till Lasse Anrell ljöd:
”Hur i helvete är italienarna funtade som låter fascisten Di Canio tända den olympiska elden? Det är ju fanimej värre än att vi skulle låta Lasermannen inviga schlager-SM”
Erik Niva kommenterade igår, huvudpersonens kommentar att gesten var opolitisk:
”Om hela världen kallar en spade för ”en spade” kan inte Di Canio kalla den för ”en bäver” och förvänta sig att någon tar honom på allvar. I samma ögonblick som han höjer sin arm är han en fascist som gör en fascistisk hälsning till fascister. Och i det ögonblicket ska han bort från fotbollen.”
Jag instämmer. Idrotten är och kommer för alltid att vara en del av samhället, och därför även en del av politiken. Det viktigaste är dock att idrotten aldrig släpper på sin moral, och till vilket pris som helst, aldrig låter sig köpas. Idrotten måste säga ifrån när någon gör fel och låta de personer som inte kan sköta sig straffas. Att en person som Di Canio inte förstår bättre är hans problem, men det rimliga vore att stänga av honom tills det kommit en ursäkt, och om det inte kommer någon, stoppa honom från all form av idrott. Idioter som honom ska inte få utnyttja idrotten till att sprida sin sjuka propaganda.
Det är dags för idrottsvärlden att säga ifrån!
[email protected]
Publiken har hittat en ny underhållning.
Innebandyn växer.
När de flesta etablerade idrotter kämpar mot fallande publiksiffror och i flera fall även minskat antal utövare finns det en sport som går mot strömmen. På fem år har man dubblat publiksnittet i elitserien, och kurvan pekar fortsatt uppåt. Vi pratar om Sveriges numer största inomhussport, tillika Sveriges tredje största sport efter Fotboll och Golf.
Innebandyns utveckling ifrån hobbysysselsättning till etablerad elitidrott har gått i en rasande fart. Från 500 licensierade spelare 1982 till drygt 130 000 licensierade spelare 2005. Och då ska vi inte glömma alla dem som spelar i kompisgäng, med jobbet o.s.v. Totalt uppskattas det att c:a 500 000 personer spelar innebandy i Sverige i någon form. Att det är en bred idrott råder det ingen som helst tvekan om, men de senaste fyra åren har det riktiga klivet till etablerad idrott tagits. Det är nämligen steget in i elitidrottens värld.
Länge hade sporten en stämpel på sig som ”oseriös”, och att det mest var massa lata talanger som inte orkade med en elitsatsning i någon mer etablerad idrott som spelade innebandy. Och till viss del stämde säkert den bilden, men de senaste åren har en ny generation innebandyspelare kommit fram. En generation som alltid har haft innebandyn som första sport, är otroligt målinriktade och träningsvilliga, och mest av allt önskar att få spela i elitserien.
Utvecklingen har lett till ett helt annat spel, som enligt min bedömning är nyckeln till varför publiken i allt högre utsträckning söker sig till innebandyn. Då spelarna numera är otroligt vältränade har det blivit ett mer fysiskt spel på planen, och man har fått in ett kampmoment i spelet som tidigare saknades. Detta i kombination med fantastiska bolltalanger och ett spel som går ruskigt fort, levererar bra underhållning till publiken.
Träningsmängden för ett elitlag i innebandy kan numera jämföras med vilken annan idrott som helst. Under en 14-dagars period kanske man är ledig en dag från träning eller match. Solfjäderstadens herrar i division 2 tränar tre dagar i veckan med start första veckan i maj, och under säsong tillkommer givetvis matcher.
Priset för innebandyns frammarsch betalas nu av ett flertal andra sporter, där framför allt hockeyn och bandyn tar stryk. Hockeyn tar fram utredning på utredning om varför det inte längre kommer fram några stora svenska talanger i samma utsträckning som tidigare, och pekar på felaktiga träningsmetoder, lata spelare(!) m.m. Den största orsaken är ju naturligtvis att unga talanger inte längre väljer hockeyn, utan går till innebandyn istället. Där slipper de hakningar, fasthållningar och annat destruktivt som definitivt förstör för lirarna, och sänker underhållningsnivån. En annan aspekt är givetvis kostnadsbilden, innebandy är en förhållandevis billig sport, vilket gör att fler får chansen att utöva den.
Bandyn tappar såväl klubbar som antal utövare, och på senare tid har även publiken börjat överge bandyn. För närvarande har bandyn ett publiksnitt på 1331 åskådare (1500), och innebandyn har ett snitt på 1129 (968). (Föregående års siffror inom parentes). Solfjäderstaden hade förra året ett publiksnitt på 273 åskådare i division 2, och ligger för närvarande på ett snitt strax över 300. Ett par klubbar i elitserien äger redan sina egna arenor, och fler är på väg. Det borgar för än bättre service till publik, sponsorer och media som på sikt kommer att leda till ännu bättre publiksiffror.
Även internationellt växer sporten, och idag spelas innebandy i över 30 länder. Tjugo av dessa kommer i vår att göra upp om VM-titeln i Sverige, då A-VM och B-VM spelas i Stockholm, Malmö och Helsingborg. Fortfarande finns det dock en hel jobb att göra här, då konkurrensen om medaljerna är begränsad till fyra lag. Allt annat än Sverige-Finland i finalen i Globen den 28 maj vore en stor skräll, men Tjeckien tog sig överraskande till final mot Sverige 2004 i Schweiz, efter att de slagit ut hemmanationen i semifinalen. Dessa fyra kommer att spela semifinal även i år. Jämfört med t. ex bandy är dock situationen likartad, med den skillnaden att bandyn har ett och annat år mer på nacken…
Risken är dock överhängande att VM-bucklan inte stannar i Sverige den här gången, utan följer med Finlandsfärjan till Helsingfors. Finland förfogar över ett fantastiskt lag anförda av världens bästa spelare Mika Kohonen, och även brorsan Mikko kommer att vara en centralfigur. I det svenska laget saknar jag för tillfället riktiga rollspelare, med undantag för AIK:s retsticka Conny Vesterlund, som behövs mot ett lag av Finlands kaliber. Den tiden är förbi när Sverige kunde uppvisningsspela hem VM-guld, och då krävs det spelare som bara har till uppgift att sätta stopp för Finlands offensiv. De spelarna har jag saknat i de senaste landslagstrupperna.
Trots att innebandyn blivit alltmer hård och fysisk de senaste åren, kommer den alltid att förbli lirarnas sport. Innebandyn ger fortfarande utrymme för supertalangerna att visa upp sina färdigheter, och där finns storheten. Vill man se världens bästa spelare i världens bästa liga så är det elitserien i innebandy man ska titta på.
Till sist: Hänger du inte med är du inte snabb nog…
Gästkrönikör:
Joakim Schelin
Sportchef Solfjäderstaden IBK
Innebandyns utveckling ifrån hobbysysselsättning till etablerad elitidrott har gått i en rasande fart. Från 500 licensierade spelare 1982 till drygt 130 000 licensierade spelare 2005. Och då ska vi inte glömma alla dem som spelar i kompisgäng, med jobbet o.s.v. Totalt uppskattas det att c:a 500 000 personer spelar innebandy i Sverige i någon form. Att det är en bred idrott råder det ingen som helst tvekan om, men de senaste fyra åren har det riktiga klivet till etablerad idrott tagits. Det är nämligen steget in i elitidrottens värld.
Länge hade sporten en stämpel på sig som ”oseriös”, och att det mest var massa lata talanger som inte orkade med en elitsatsning i någon mer etablerad idrott som spelade innebandy. Och till viss del stämde säkert den bilden, men de senaste åren har en ny generation innebandyspelare kommit fram. En generation som alltid har haft innebandyn som första sport, är otroligt målinriktade och träningsvilliga, och mest av allt önskar att få spela i elitserien.
Utvecklingen har lett till ett helt annat spel, som enligt min bedömning är nyckeln till varför publiken i allt högre utsträckning söker sig till innebandyn. Då spelarna numera är otroligt vältränade har det blivit ett mer fysiskt spel på planen, och man har fått in ett kampmoment i spelet som tidigare saknades. Detta i kombination med fantastiska bolltalanger och ett spel som går ruskigt fort, levererar bra underhållning till publiken.
Träningsmängden för ett elitlag i innebandy kan numera jämföras med vilken annan idrott som helst. Under en 14-dagars period kanske man är ledig en dag från träning eller match. Solfjäderstadens herrar i division 2 tränar tre dagar i veckan med start första veckan i maj, och under säsong tillkommer givetvis matcher.
Priset för innebandyns frammarsch betalas nu av ett flertal andra sporter, där framför allt hockeyn och bandyn tar stryk. Hockeyn tar fram utredning på utredning om varför det inte längre kommer fram några stora svenska talanger i samma utsträckning som tidigare, och pekar på felaktiga träningsmetoder, lata spelare(!) m.m. Den största orsaken är ju naturligtvis att unga talanger inte längre väljer hockeyn, utan går till innebandyn istället. Där slipper de hakningar, fasthållningar och annat destruktivt som definitivt förstör för lirarna, och sänker underhållningsnivån. En annan aspekt är givetvis kostnadsbilden, innebandy är en förhållandevis billig sport, vilket gör att fler får chansen att utöva den.
Bandyn tappar såväl klubbar som antal utövare, och på senare tid har även publiken börjat överge bandyn. För närvarande har bandyn ett publiksnitt på 1331 åskådare (1500), och innebandyn har ett snitt på 1129 (968). (Föregående års siffror inom parentes). Solfjäderstaden hade förra året ett publiksnitt på 273 åskådare i division 2, och ligger för närvarande på ett snitt strax över 300. Ett par klubbar i elitserien äger redan sina egna arenor, och fler är på väg. Det borgar för än bättre service till publik, sponsorer och media som på sikt kommer att leda till ännu bättre publiksiffror.
Även internationellt växer sporten, och idag spelas innebandy i över 30 länder. Tjugo av dessa kommer i vår att göra upp om VM-titeln i Sverige, då A-VM och B-VM spelas i Stockholm, Malmö och Helsingborg. Fortfarande finns det dock en hel jobb att göra här, då konkurrensen om medaljerna är begränsad till fyra lag. Allt annat än Sverige-Finland i finalen i Globen den 28 maj vore en stor skräll, men Tjeckien tog sig överraskande till final mot Sverige 2004 i Schweiz, efter att de slagit ut hemmanationen i semifinalen. Dessa fyra kommer att spela semifinal även i år. Jämfört med t. ex bandy är dock situationen likartad, med den skillnaden att bandyn har ett och annat år mer på nacken…
Risken är dock överhängande att VM-bucklan inte stannar i Sverige den här gången, utan följer med Finlandsfärjan till Helsingfors. Finland förfogar över ett fantastiskt lag anförda av världens bästa spelare Mika Kohonen, och även brorsan Mikko kommer att vara en centralfigur. I det svenska laget saknar jag för tillfället riktiga rollspelare, med undantag för AIK:s retsticka Conny Vesterlund, som behövs mot ett lag av Finlands kaliber. Den tiden är förbi när Sverige kunde uppvisningsspela hem VM-guld, och då krävs det spelare som bara har till uppgift att sätta stopp för Finlands offensiv. De spelarna har jag saknat i de senaste landslagstrupperna.
Trots att innebandyn blivit alltmer hård och fysisk de senaste åren, kommer den alltid att förbli lirarnas sport. Innebandyn ger fortfarande utrymme för supertalangerna att visa upp sina färdigheter, och där finns storheten. Vill man se världens bästa spelare i världens bästa liga så är det elitserien i innebandy man ska titta på.
Till sist: Hänger du inte med är du inte snabb nog…
Gästkrönikör:
Joakim Schelin
Sportchef Solfjäderstaden IBK
SM i Fotbollsfrågesport.
Imorgon fredag ställer CSU upp i deltävling 2 i den prestigefyllda tävlingen - SM i fotbollsfrågesport. CSU har anmält två lag där A-laget (Martin och Calle) får bära favorittrycket. Vägen till SM-guld är lång, men att dom skulle missa finalen i vår ser spelbolagen som föga troligt och ger låga 1,05 i odds för avancemang. U-laget(Nicko och Macke) har stor potential, men är mest med för att se och lära, helt enkelt för att skaffa sig rutin för dessa sammanhang.
Systemet måste ändras.
Att grupp C med Argentina, Elfenbenskusten, Serbien och Holland är den bästa gruppen i VM är det många som tycker. Det är i stort sett bara grupp E (Italien,Ghana, USA och Tjeckien) som är i närheten av den klassen.
Men vilken grupp är den svagaste? I min mening är det lika enkelt att plocka ut den svagaste gruppen: grupp A. Tyskland,Costa Rica, Polen och Ecuador... Okej att värdnationer brukar gå långt och vara starka i sina mästerskap, men tyskarna verkar ha stora problem för tillfället. Nu tror jag dock att de kommer att skärpa till sig och få ihop ett slagkraftigt lag till i Juni, men det spelar ingen roll! Costa Rica, Polen och Ecuador är i mitt tycke direkt svaga lag och att ett av de länderna kommer att spela åttondelsfinal är jag direkt besviken över. Å andra sidan finns det ju möjligheter att Sverige ställs mot ett av dessa lag, och i så fall blir jag glad...
Vad jag vill komma till är att något måste vara fel i seedningen (som inte är någon riktigt seedning). Ett stor problem tycker jag att utspridningen av lag från samma världsdel är. Är detta verkligen nödvändigt? Det är 14 lag med från Europa, 5 från Afrika, 4 från Sydamerika, 4 från Nord- och Central Amerika, 4 från Asien, samt Australien - jag är säker på att en ren lottning skulle sprida länderna tillräckligt ordentligt för att få folk nöjda.
Ett annat problem ser jag i hur lagen delades in i seedningsgrupperna. Ta USA till exempel: 1 placering bakom Mexiko i rankingen; Mexiko kom i 1:a gruppen och USA i 4:e. Mexiko fick Iran, Angola och Portugal (och utgör den näst sämsta gruppen i hela VM) medans USA drog nitlotten och hamnade med starka Italien, Tjeckien och Ghana. Marginalerna måste onekligen vara små.
När grupper blir så fruktansvärt ojämna MÅSTE det vara något fel! Dessutom - kan man verkligen använda och lita på FIFA's ranking-system? I november månad låg Uruguay nästan 20 placeringar före Ecuador - trots att det var Ecuador som ganska enkelt kvalificerade sig till VM, och bevisligen är ett bättre lag. Serbien, som väl knappt släppte in ett mål i kvalet, hittar jag på 47:e plats. Av de Afrikanska lagen som kvalificerade sig är det bara Tunisien som slår sig in på topp 40 - trots att 5 andra Afrikanska länder ar bland de 35 främsta i världen.
Rankingen är missledande, och ändå ligger den till grund för hur VM lottas - men den gör det inte hela tiden eftersom även världsdel spelar roll! När jag läser och försöker förstå hur det hela går till (på FIFA.com), blir jag bara mer frustrerad. Det finns ingen logik i vare sig rankingen eller seedningen inföR lottningen! Allt är alldeles för komplicerat, och detta till ingen nytta. Rankingen och lottningen måste göras om - och detta så fort som möjligt.
[email protected]
v.49 Vilket lag från seedningsgrupp 1 vill du se i Sveriges grupp?
England 44%
Spanien 25%
Tyskland 12%
Brasilien 12%
Brasilien 12%
Frankrike 6%
Italien 0%
Argentina 0%
Argentina 0%
Mexiko 0%
Kommentar: CSU's läsare fick som de ville! 44% ville ha Svennis gäng i VM-gruppen, och lotten föll precis som till förra VM:et på just England. Sverige har som bekant ett bra facit mot engelsmännen och det är bara att hålla tummarna för att den förlustfria sviten håller över sommaren.
Tvåa i omröstningen blev Spanien på 25%. Kan det måhända vara så att våra läsare förutser ett nytt spanskt fiasko?
Noterbart är att hemmanationen och vice mästarna Tyskland samt de regerande mästarna Brasilien fick 12% av rösterna var, och placerade sig före bland annat Mexiko och Italien som inte fick några röster alls.
[email protected]
Talang eller enbart svågerpolitik?
I ishockeyn finns de; inom fotbollen dräller det av dem; den amerikanska fotbollen har sina; baseball, formel 1, och t.o.m. boxningen ar representerad. Vad handlar det om? Barnen som följer i sin pappas fotspår - barnen till de gamla världsstjärnorna naturligtvis.
Under många år har jag varit fascinerad av den enorma talang som vissa individers DNA måste vara fyllda med. Inte nog med att en spelare var dominant (eller åtminstone framträdande) in sin sport men även deras söner lyckas allt som oftast också.
Vad sägs om följande lista:
Bobby & Brett Hull - ishockey
Gordie & Mack Howe - ishockey
Bobby & Barry Bonds - baseball
Archie & Peyton + Eli Manning - football
Gilles & Jacques Villeneuve - formel 1
Muhammad & Laila Ali - boxning
Cesare & Paolo Maldini - fotboll
Johann & Jordi Cruyff - fotboll
Jean & Youri Djorkaeff - fotboll
Glenn & Tobias Hysen - fotboll
Håkan & Daniel + David Leinar - fotboll
Gordie & Mack Howe - ishockey
Bobby & Barry Bonds - baseball
Archie & Peyton + Eli Manning - football
Gilles & Jacques Villeneuve - formel 1
Muhammad & Laila Ali - boxning
Cesare & Paolo Maldini - fotboll
Johann & Jordi Cruyff - fotboll
Jean & Youri Djorkaeff - fotboll
Glenn & Tobias Hysen - fotboll
Håkan & Daniel + David Leinar - fotboll
Vad beror detta på? Är det stenhårt jobb som ligger bakom sönernas succe? Ligger förklaringen i blodet och generna? Eller kan det vara så att fädernas kändiskap har hjälpt barnen så pass mycket att de har fått en gratischans?Har utomstående folk (läs tränare, förbundsledare, m.m.) helt enkelt bara sett till namnet på den lille ungen de tränar, och därmed gett dessa spelare mer förtroende och tid så att de har utvecklats bättre?
[email protected]
[email protected]
Grupp B.
1. England
2. Paraguay
3. Trinidad & Tobago
4. Sverige
10/6 Dortmund
Trinidad & Tobago - Sverige
Trinidad & Tobago - Sverige
15/6 Berlin
Sverige - Paraguay
Sverige - Paraguay
20/6 Köln
Sverige - England
Sverige - England
Nu kör vi!
[email protected]
Halvtid i Champions League.
Champions League tar uppehåll över vintern, vilket också innebär att man går in i nästa fas, slutspelet. De 16 kvarvarande lagen kommer liksom i fjol att mötas i direkt utslagning tills endast ett mästarlag återstår, vilket innebär att flera stormatcher är att vänta. Lottningen är i dagsläget inte klar, men klart är däremot att åttondelsfinalerna kommer att spelas den 21 februari, med returer den 8 mars. Åttondelsfinaler som lär komma att innehålla nerv, spänning och en hel del dramatik.
Självklart är det nästan omöjligt att idag tippa en slutsegrare. Konkurrensen är stenhård och mycket kommer att hända i lagens respektive ligor fram till dess att slutspelet drar igång. En sak är jag dock helt övertygad om, och det är att de lag som i praktiken säkrat sina ligatitlar har störst chans att ta hem turneringen. Eller jag menar de lag som inte har så mycket att spela för i ligaspelet. En rafflande slutspurt i La Liga mellan Barcelona och Real Madrid skulle till exempel minska dessa klubbars chanser avsevärt i Champions League för att nämna ett exempel. Förvisso ett ganska dåligt exempel då Barca lär spela hem ligatiteln utan några större problem, men ni förstår vad jag menar.
Min känsla och hjärna säger att de flesta ligor är i det närmaste avgjorda när Champions League går in i sitt viktigaste skede. Lyon har redan gett sig chansen i CL genom att fullkomligt spela sönder allt motstånd den franska högstaligan. Elva poängs försprång redan nu och det lär inte vara färre i februari. Lyon visade i gruppspelet klassen mot ett segt Real Madrid (3-0) och har en sylvass frisparksspecialist i Juninho. Dessutom har man en bred och stark trupp med en joker i den brasilianske anfallstalangen Fred. Kan det då räcka hela vägen till slutseger? Ja, har man det rätta flytet kan det nog faktiskt göra det. Men realistiskt bör man nå semi eller kvart, lite beroende på lottning.
Chelsea har också sett stabilt ut i ligan och lär inte tappa det försprång man skaffat sig. Laget är inte bara fruktansvärt starkt utan också flexibelt. Man klarar av att spela både offensivt och taktiskt, till skillnad från exempelvis Arsenal. Chelsea måste nog rent neutralt ses som turneringens favoriter och jag tror att det är få lag som har tillräcklig kapacitet för att kunna slå ut Londonlaget. Hjärnan säger semifinal eller final. Och självklart kan man vinna. Det tror jag dock inte Liverpool eller Arsenal kommer att göra. Gunners vann visserligen fem av sina sex matcher i gruppspelet, men man får inte glömma bort att det troligen handlade om turneringens sämsta grupp. Då tror jag något mer på Liverpool som med sin strikta defensiv kan skrälla sig fram en bit på nytt. Men max till en semifinal.
Spanska ligan lever, åtminstone på pappret. I verkligheten tror jag inte att något lag kommer att vara i närheten av Barcelona, som i så fall kan koncentrera sig helt på europaspelet i vår. Barcelona känns tillsammans med Chelsea som de två bästa lagen i Europa (förlåt Juve), och har stundtals visat upp ett anfallsspel som inget annat lag ens varit i närheten av. Mycket talar för att Barca gör ett avgörande ryck i ligan i vinter, och då blir man givetvis hyperfarligt i Champions League. Något annat spanskt lag lär däremot inte ha något med slutsegern att göra. Villarreal är ett härligt och fräscht lag med en hel del kompetens, men nu börjar det bli lite väl tufft för spanjorerna. Möjligen har man ändå större chans än det Real Madrid, som inte alls fått spelet att stämma. En frisk Ronaldo och ett bra spelsystem skulle kunna bidra till en trevlig vår i den spanska huvudstaden, men även om kapaciteten finns, skulle jag bli oerhört förvånad om Real Madrid står som ett av finallagen på Stade de France den 17 maj.
Juventus har i dagsläget åtta poängs försprång till Milan, men i Serie A kan det fortfarande hända mycket. Milan är alltid starkt på våren, och även om jag tror att Juventus till slut kommer att vinna ligan, så kan Milan mycket väl vara med ändå in på målsnöret. Detta talar för att dessa två lag kan drabbas hårt i Champions League då det är tufft att slåss på två fronter. Jag tror varken på Juve eller Milan i år. Inte heller på Inter, som dock lär trivas i att få slå ur underläge. Jag skulle kunna erbjuda tre gånger pengarna på italiensk seger i Champions League. Någon som nappar?
Då återstår i stort sett bara ett riktigt storlag, ett lag som dessutom är mina favoriter till slutsegern. För nog kan det vara dags för tyska Bayern München att slå till igen. Laget är välorganiserat, truppen väldigt bred och jag tror att man kan koncentrera sig helt på Champions Leaguespelet i vår. Just nu är det fyra poäng ner till tvåan Hamburg, men van det Vaarts olyckliga skada gör inte ens Hamburg hälften så slagkraftigt som normalt. Nu överdrev jag rejält, men HSV kommer hur som helst inte att kunna utmana Bayern i ligan. Det har man inte en tillräckligt stark trupp till. Trean Werder Bremen är sex poäng bakom serieledarna och har ett bra lag. Men jag tror aldrig att man tar in sex poäng, utan snarare att man tappat tre, fyra tills åttondelsfinalerna drar igång. Och Schalke är för långt efter.
Ajax, PSV Eindhoven, Rangers och Benfica är utan tvekan fina lag, men jag kan inte tänka mig att något av dessa kommer att nå till semifinal. Knappt till kvartsfinal.
Som sagt, jag tippade Bayern inför hösten och kan knappast ändra mig efter de starka insatserna mot Juventus i gruppspelet. Och till skillnad från Glenn Hysén så har jag faktiskt sett Ballack bra.
Tror inte att jag är ensam om att längta till den 21 februari…
[email protected]
Självklart är det nästan omöjligt att idag tippa en slutsegrare. Konkurrensen är stenhård och mycket kommer att hända i lagens respektive ligor fram till dess att slutspelet drar igång. En sak är jag dock helt övertygad om, och det är att de lag som i praktiken säkrat sina ligatitlar har störst chans att ta hem turneringen. Eller jag menar de lag som inte har så mycket att spela för i ligaspelet. En rafflande slutspurt i La Liga mellan Barcelona och Real Madrid skulle till exempel minska dessa klubbars chanser avsevärt i Champions League för att nämna ett exempel. Förvisso ett ganska dåligt exempel då Barca lär spela hem ligatiteln utan några större problem, men ni förstår vad jag menar.
Min känsla och hjärna säger att de flesta ligor är i det närmaste avgjorda när Champions League går in i sitt viktigaste skede. Lyon har redan gett sig chansen i CL genom att fullkomligt spela sönder allt motstånd den franska högstaligan. Elva poängs försprång redan nu och det lär inte vara färre i februari. Lyon visade i gruppspelet klassen mot ett segt Real Madrid (3-0) och har en sylvass frisparksspecialist i Juninho. Dessutom har man en bred och stark trupp med en joker i den brasilianske anfallstalangen Fred. Kan det då räcka hela vägen till slutseger? Ja, har man det rätta flytet kan det nog faktiskt göra det. Men realistiskt bör man nå semi eller kvart, lite beroende på lottning.
Chelsea har också sett stabilt ut i ligan och lär inte tappa det försprång man skaffat sig. Laget är inte bara fruktansvärt starkt utan också flexibelt. Man klarar av att spela både offensivt och taktiskt, till skillnad från exempelvis Arsenal. Chelsea måste nog rent neutralt ses som turneringens favoriter och jag tror att det är få lag som har tillräcklig kapacitet för att kunna slå ut Londonlaget. Hjärnan säger semifinal eller final. Och självklart kan man vinna. Det tror jag dock inte Liverpool eller Arsenal kommer att göra. Gunners vann visserligen fem av sina sex matcher i gruppspelet, men man får inte glömma bort att det troligen handlade om turneringens sämsta grupp. Då tror jag något mer på Liverpool som med sin strikta defensiv kan skrälla sig fram en bit på nytt. Men max till en semifinal.
Spanska ligan lever, åtminstone på pappret. I verkligheten tror jag inte att något lag kommer att vara i närheten av Barcelona, som i så fall kan koncentrera sig helt på europaspelet i vår. Barcelona känns tillsammans med Chelsea som de två bästa lagen i Europa (förlåt Juve), och har stundtals visat upp ett anfallsspel som inget annat lag ens varit i närheten av. Mycket talar för att Barca gör ett avgörande ryck i ligan i vinter, och då blir man givetvis hyperfarligt i Champions League. Något annat spanskt lag lär däremot inte ha något med slutsegern att göra. Villarreal är ett härligt och fräscht lag med en hel del kompetens, men nu börjar det bli lite väl tufft för spanjorerna. Möjligen har man ändå större chans än det Real Madrid, som inte alls fått spelet att stämma. En frisk Ronaldo och ett bra spelsystem skulle kunna bidra till en trevlig vår i den spanska huvudstaden, men även om kapaciteten finns, skulle jag bli oerhört förvånad om Real Madrid står som ett av finallagen på Stade de France den 17 maj.
Juventus har i dagsläget åtta poängs försprång till Milan, men i Serie A kan det fortfarande hända mycket. Milan är alltid starkt på våren, och även om jag tror att Juventus till slut kommer att vinna ligan, så kan Milan mycket väl vara med ändå in på målsnöret. Detta talar för att dessa två lag kan drabbas hårt i Champions League då det är tufft att slåss på två fronter. Jag tror varken på Juve eller Milan i år. Inte heller på Inter, som dock lär trivas i att få slå ur underläge. Jag skulle kunna erbjuda tre gånger pengarna på italiensk seger i Champions League. Någon som nappar?
Då återstår i stort sett bara ett riktigt storlag, ett lag som dessutom är mina favoriter till slutsegern. För nog kan det vara dags för tyska Bayern München att slå till igen. Laget är välorganiserat, truppen väldigt bred och jag tror att man kan koncentrera sig helt på Champions Leaguespelet i vår. Just nu är det fyra poäng ner till tvåan Hamburg, men van det Vaarts olyckliga skada gör inte ens Hamburg hälften så slagkraftigt som normalt. Nu överdrev jag rejält, men HSV kommer hur som helst inte att kunna utmana Bayern i ligan. Det har man inte en tillräckligt stark trupp till. Trean Werder Bremen är sex poäng bakom serieledarna och har ett bra lag. Men jag tror aldrig att man tar in sex poäng, utan snarare att man tappat tre, fyra tills åttondelsfinalerna drar igång. Och Schalke är för långt efter.
Ajax, PSV Eindhoven, Rangers och Benfica är utan tvekan fina lag, men jag kan inte tänka mig att något av dessa kommer att nå till semifinal. Knappt till kvartsfinal.
Som sagt, jag tippade Bayern inför hösten och kan knappast ändra mig efter de starka insatserna mot Juventus i gruppspelet. Och till skillnad från Glenn Hysén så har jag faktiskt sett Ballack bra.
Tror inte att jag är ensam om att längta till den 21 februari…
[email protected]
In memorian: Filtbollen
Då även som fotboll.
I och med att vi närmar oss dopparedagen står även inomhuscuperna för dörren. En del går så långt att dom kallar det för årets höjdpunkt(nåja) som fotbollsspelare.
Diskuterade fenomenet häromdagen med en yngre förmåga och råkade nämna att förr så spelade vi med en filtboll istället för dagens "opumpade" trea.
- ???, undrade spelaren.
- Jomen, alltså vi spelade med en boll som var som en stor tennisboll, försökte jag. Ridå.
Framförallt minns jag mellandagsturneringen i Borensberg med skräckblandad förtjusning. Där det på 80-talet kändes som om alla som betalade inträde deltog i spelet. Filtbollen studsade både högt och lågt, det vallades på kortsidorna och tacklades frejdigt bland ribbstolarna. Tror även att det var under den här epoken som termen väggpass myntades.
Vad hände egentligen med filtbollen? Blev den invald till Fotbollens Hall Of Fame eller ligger den uppruggad i något gympaförråd?
[email protected]
v.48 Vart bör Stefan Batan spela nästa säsong?
DIF 56%
AEK Athen 22%
Ingen alls (han borde stängas av) 15%
AIK 4%
Assyriska 4%
Kommentar: Batanaffären har upprört många svenska fotbollssupportrar den senaste tiden, inte minst AIK-anhängarna. Därför är det föga förvånande att endast 4 procent av våra läsare vill se Batan i den svartgula tröjan nästa år. Noll procent hade kanske varit mest väntat.
Att vi har många Djurgårdare bland våra läsare är tydligt. Över hälften tycker att Södertäljesonen ska spela för de regerande svenska mästarna nästa år och det är en hög siffra. Å andra sidan kanske inte övriga alternativ direkt stämmer överrens med vad folk tycker i frågan. Dessutom kommer han ju med största sannolikhet spela för Djurgården nästa säsong.
Men det känns väl inte helt omöjligt att Batan dyker upp på någon AEK Athen-träning i sommar. Förmodligen ett par dagar före Djurgårdens Champions League-kval.
Kom ihåg var ni läste det först.
CSU's Världslag: 11. Forward
vanBastico!
1. MARCO VAN BASTEN 75%
Holland
Största meriter: EM-guld 1988, EM-brons 1992, Cupvinnarcupmästare 1987, Europacupmästare 1989, 1990, Final i Europacupen 1993, Champions League-mästare 1994.
Motivering: Med sina giftiga avslut, sitt fina huvudspel, sitt precisa passningsspel och sina kvaliteter som bollmottagare skulle Van Basten kunna ses som den näst intill komplette anfallaren. Han var visserligen inte den snabbaste spelaren världen skådat, men samtidigt långt ifrån långsam. Hans skytteligaseger i EM 1988 bidrog starkt till att Holland blev Europamästare och hade inte de stora skadebekymren satt stopp för karriären hade han tveklöst vunnit fler stora titlar.
[email protected]
Holland
Största meriter: EM-guld 1988, EM-brons 1992, Cupvinnarcupmästare 1987, Europacupmästare 1989, 1990, Final i Europacupen 1993, Champions League-mästare 1994.
Motivering: Med sina giftiga avslut, sitt fina huvudspel, sitt precisa passningsspel och sina kvaliteter som bollmottagare skulle Van Basten kunna ses som den näst intill komplette anfallaren. Han var visserligen inte den snabbaste spelaren världen skådat, men samtidigt långt ifrån långsam. Hans skytteligaseger i EM 1988 bidrog starkt till att Holland blev Europamästare och hade inte de stora skadebekymren satt stopp för karriären hade han tveklöst vunnit fler stora titlar.
[email protected]