"Idag så finns det absolut ingen klubbkänsla kvar och knappt ens någon lagkänsla."

Så brukar det låta från de som var med förr. Jag upplever dock inte att det gått så långt, att alla som håller på med lagidrott har glömt själva grundtesen. Den om att vi tränar och spelar match för att det är det bästa som finns och att vi gör det för att vi har roligt tillsammans. Men visst finns det tendenser där 10-90-10 spelarna blir fler och att alla har så ofantligt mycket att göra så att tiden i omklädningsrummet har lägsta prioritet.

Läser i Offsides första nummer för året om Glenn Hysén och hans karriär. Glenn som i och för sig aldrig ville lämna omklädningsrummet för träning, berättar om en svunnen tid.

"Viss var det ett jäkla bra fotbollslag, inget snack om den saken. Men jag är säker på att det gick så bra bara för att vi hade så förbannat kul. De timmarna man spenderar tillsammans på fritiden, om det är på puben eller man bara slöar i någons soffa, de gör att man lär känna varandra bättre. Och på planen ger det resultat. Man löper extra för varandra, man tacklar tillbaka på dem som tacklat ens lagkamrat, man ger fan järnet hela tiden." Glenn om tiden i Liverpool.

Parallellt med Glenns enkla men träffsäkra ord visar en studie på att vi bör vara uppmärksamma på hur spelare väljer att fira sina mål. Visst vetenskapligt stöd finns för att spelare som väljer att fira sina mål ihop med sina lagkamrater och tvärtom är lag som också når framgångsrika resultat i längden.

Om Glenn med sex getingar och vetenskapen talar samma språk bör vi lyssna och agera. Motarbeta så att den sista lagkänslan inte försvinner, kanske vi då till slut även kan få tillbaka klubbkänslan.