Även om jag minns en del från 1986 var det vid EM 1988 och framför allt VM 1990 som mitt stora fotbollsintresse egentligen föddes. Sverige hade äntligen kvalat in till ett stort mästerskap och intresset var enormt, vilket inte minst märktes på försäljningen av Panini-bilder som var fullkomligt hysteriskt. Bilderna tog slut över hela stan i början på juni då pulsen nådde sin kulmen.
Sverige gick tyvärr inte bra under denna turnering. Olle Nordin fick en hel del kritik för sitt sätt att matcha laget och många av våra större spelare svek. Det gick till och med så långt att lagkaptenen Glenn Hysén gick ut i media efter matchen mot Skottland och sågade vissa av spelarnas inställning offentligt.
Careka hade dittills haft show i vår första gruppspelsmatch och mot Skottland kom den i Italien hyllade Glenn Strömberg in alldeles för sent. Båda matcherna slutade med 1-2 förluster, men Sverige hade ändå chansen att nå åttondelsfinal vid seger över Costa Rica, som sensationellt besegrat Skottland tidigare i turneringen. Det började också bra när Johnny Ekström tryckte in 1-0 strax före paus, men sedan blev allt ett stort enda mörker. När Hernan Medford slog in 2-1 bakom Thomas Ravelli var tårarna nära och ett svensk totalfiasko ett faktum.
VM 1990 är väl knappast ihågkommet som ett av de bättre mästerskapen spelmässigt sett, men det fanns ändå en hel del profiler som lyfte turneringen. Namn som Maradona, Stojkovic, Matthäus, Klinsmann, Lineker, Schillaci och inte minst den kamerunske veteranen Roger Milla bidrog ändå till vissa höjdpunkter framför tv´n. Och var spelare man slogs om att få efterlikna borta vid Gula Husets gräsplan mellan VM-matcherna
Drömfinalen var utnämnd redan efter gruppspelet, och blev inte mindre given efter att Brasilien åkt ut mot Argentina redan i åttondelen. Värdnationen Italien hade efter ett sent segermål mot Österrike enkelt besegrat både Tjeckoslovakien och USA och befolkningen började ladda för guldfest. Dessutom hade tyskarna visat prov på en imponerade stabilitet och fullkomligt krossat outsidern Jugoslavien (4-1) och Förenade Arabemiraten (5-1) i gruppspelet. Nu var allt upplagt för en fantastisk final på Stadio Olympico i Rom mellan dessa två europeiska jättar.
Maradonas mannar ville dock annorlunda. Efter en oväntad premiärförlust mot Kamerun, en skandalseger mot Sovjet med svenske domaren Erik Fredriksson i huvudrollen, samt en oavgjord match mot Rumänien hade de regerande mästarna tagit sig till slutspel på ett mödosamt sätt. I åttondelsfinalen mot ärkefienden Brasilien var man således stort nederlagstippat. Brassarna dominerade också totalt förutom när det gällde antal mål. Medan brassarna brände chans på chans behövde Maradona bara en tiondels sekund för att genialt lyckas frispela Caniggia och avgöra matchen. Väldigt orättvist, men sådan är ju som bekant fotbollen ibland.
Efter ett straffdrama i kvarten mot Jugoslavien var det sedan dags för Argentina att ta sig an värdlandet Italien. Skyttekungen Schillaci gjorde mål redan efter dryga kvarten, men Caniggia kvitterade och tvingade fram ytterligare en straffsparksläggning. Maradona, som missat en straff mot Jugoslavien, slog in sin den här gången och efter Goycoecheas räddning på Serenas straff var Argentina åter i VM-final. Hela Italien grät, så när som på en stad, Neapel, där de flesta hade sina sympatier hos klubbens storstjärna Maradona.
Västtyskland fortsatte imponera i slutspelet. Europamästarna Holland slogs tillbaka i åttondelen och i kvartsfinalen lyckades man besegra ett mycket formstarkt Tjeckoslovakien. I semifinalen skulle det sig visa sig bli tuffare. England, som slagit ut Kamerun i sin kvartsfinal, i VM:ets för övrigt klart bästa match, stod för motståndet, och pressade tyskarna till straffar efter en oerhört dramatisk förlängning, som bland annat innehåll var sin klockren stolpträff. Pearce och Waddle bommade dock sina försök och Västtyskland hade välförtjänt tagit sig till final.
Argentina tvingades efter sitt brutala spel i semifinalen undvara tre avstängda spelare i finalen och bjöd inte på någonting kreativt. Västtyskland förde finalen från första stund och var det klart bättre laget. Det var dock 0-0 i halvtid och långt in på den andra halvleken. Först i den 85:e minuten slog Västtyskland till, på straff av Brehme efter att Völler sparkats ner i straffområdet. Solklar för alla utan argentinarna som efter matchen fullkomligt kastade sig över domaren i frustration.
Rätt lag hade dock vunnit turneringen och Fotbolls-VM hade för mig blivit en kärleksaffär jag aldrig kommer att skilja mig ifrån. Kanske visste man någonstans redan då att det fyra år senare skulle bli en svensk fest utan dess like.
[email protected]