Floyd Landis, grymt dopad kille.

En fantastisk upplaga av Tour de France har nått sitt slut och det är bara att lyfta på hatten för den fantastiske Floyd Landis, som igår passerade mållinjen som en mycket värdig segrare. Amerikanens otroliga vändning på den sista bergsetappen, vågar jag påstå är något av det värsta som setts i cykelsportens historia, vilket inte minst Unibets vinnarodds ger en avslöjande bild av. Före kollapsen på den 16:e etappen stod han i 1,30 som slutsegrare. Efter kollapsen var han uppe i 75 gånger pengarna, för en dag senare vara nere i 1,16.

Och det mest anmärkningsvärda är att 75 gånger pengarna egentligen inte alls var något överodds. Landis fullkomligt kollapsade i den sista stigningen, mindre än två mil före målgång, och släppte förbi sig hela tio åkare i sammandraget. Att den mannen skulle kunna stå som segrare på Champs-Elyseés några dagar senare var fullkomligt otänkbart. Han hade ju tappat tio minuter på en och en halv mil och såg skrämmande trött ut. Det var snarare frågan om han verkligen skulle fullfölja tävlingen efter den både fysiska och psykiska press som knäckte honom på den tuffa etapp 16.

Men på den 20 mil långa etappen mellan Saint-Jean-de-Maurienne och Morzine visade den amerikanske kanonen vem som är cykelvärldens nye kejsare. Landis ryckte tidigt loss från sina huvudkonkurrenter och åkte successivt ifatt alla utbrytare, tog sig upp i ledning och körde sedan solo under halva delen av etappen, och när han slutligen nådde Morzine hade han krossat hela eliten, tagit sig upp på en sammanlagd tredjeplats och skaffat sig ett utmärkt slagläge inför lördagens tempoetapp.

Som väntat grundlade han segern på tempot och med 59 sekunders ledning inför den sista etappen på Paris gator hade tvåan Pereiro redan gett upp. Landis kunde triumfera i mål som segrare och sålla sig till samma skara som landsmännen Greg Lemond och Lance Armstrong, de enda amerikaner som före Landis vunnit Touren. Lemond gjorde det dock tre gånger och Armstrong sju.

Visst saknade årets Tour de France, efter Armstrongs abdikerande och dopningsavstängningarna på Jan Ullrich och Ivan Basso, de riktigt stora namnen. Och därmed också en hel del kvalitet. Men trots det har underhållningsvärdet de senaste veckorna varit högre än på många, många år, mycket tack vare att det inte funnits någon jättefavorit vilket medfört att många sett sin chans att verkligen kunna ta hem tävlingen.

De flesta etapperna har varit närmast omöjliga att på förhand lista ut scenariot i, och omkastningarna i resultatlistan har varit många. Som när Oscar Pereiro på en enda etapp tog sig från 46:e plats till den gula ledartröjan efter att ha kört in en halvtimme på ledande Landis. Andra härliga minnen kommer att vara Carlos Sastres offensiva körning i bergen, danske Mickael Rasmusens fantastiska soloprestation på etapp 16, där Landis föll igenom, och Damiano Cunegos fina avslutning på Touren, då han lade beslag på den vita ungdomströjan och återigen visade att han blir att räkna med i framtiden.

Discovery Channel Team blev årets stora förlorare. Utan Armstrong fungerade inte mycket och åkare som José Azevedo, Yaroslav Popovych och George Hincapie höll inte alls måttet. Däremot imponerade som vanligt T-Mobile med Andreas Klöden på en stark tredjeplats och Michael Rogers på en tionde. Och CSC visade att det finns klass även utan Ivan Basso, då Carlos Sastre slutade fyra och luxemburgaren Frank Schleck blev elva.

Frågan man ställer sig är ändå vad Alexander Vinokourov kunnat hitta på i år. Kazaken var den som led hårdast av alla dopningsskandaler utan att själv blivit ertappad med otillåtna medel, för när fem åkare i hans team stängdes av strax före start var laget tvungna att dra sig ur tävlingen i brist på folk, vilket innebar att Vinokourov inte fick köra Touren i år. Räkna med åtminstone en revanschsugen åkare nästa år.

Det som skulle bli en tråkig årgång av världens största cykellopp blev istället en härlig kamp ända in i det sista, jämnare än någonsin och oerhört spännande rakt igenom. Som idrottsälskare och svag för dramatik saknade jag varken Armstrong, Ullrich eller Basso i år, även om jag alltid varit imponerad av dessa åkare. Årets Tour de France hade allt och jag är övertygad om att årets upplaga har gjort väldigt mycket för cykelsporten som helhet.

Det tog att hämta sig från baksmällan efter VM. Men nu är det dags för nästa högtidsstund för oss fotbollsälskare - Silly Season.

Medans Roman leker Pippi i godisaffär, försöker andra klubbar hålla budgeten på rimlig nivå när man bygger upp eller renoverar om sina trupper inför höstens seriestarter.

Kommer någon klubb orka utmana Chelski denna säsong, hur många klubbar hinner Ruud vara "klar" för innan avspark och hinner verkligen Baros bota sin baksmälla?

Framförallt tackar jag min fotbollsgud för att spelare som Del Piero fortfarande existerar.    

- En gentleman lämnar aldrig sin dam.

Tron på fotbollen växer starkare med sådana uttalanden.