Kiitos, hyvää.
Världens 3014 största idrottsprofiler
I skuggan av Vegard Ulvang och Björn Dählie hade Norge ytterligare en stor skidlöpare under slutet av 80-talet och början av 90-talet, Terje Langli. Få kan visa upp en större meritlista när det gäller stafetter i OS och VM-sammanhang (fyra guld), men Langli var även bra individuellt. Framför allt i början på 90-talet då han i VM i Val di Fiemme 1991 vann 10 km, och året därefter tog OS-brons på tremilen. Vi svenskar minns honom förmodligen med en rysning som mannen som totalt knäckte Christer Majbäck. Efter karriären har Terje fortsatt arbeta inom det norska skidförbundet och fick 2004 uppdraget som landslagets nye smøresjef, eller som vi säger i Sverige - vallningsansvarig.
[email protected]
Världens 3014 största idrottsprofiler
Denne ryske speedkula med det fruktansvärda skottet, är en av blott tre Sovjetiska spelare som lyckats med bedriften att erövra Guldbollen.Han gjorde det 1986, men hade väl knappast fått den om utom-europeiska spelare (t ex en viss Armando) deltagit i omröstningen. Hans meriter är dock imponerande. I samlingen finns en Europacup vinst med det fantastiska Dynamo Kiev från 1985-1986, ryska mästerskap till höger och vänster, samt inte mindre än 4 VM-mål (varav 3 i den minnesvärda åttondels-finalen mot Belgien) och en mindre lyckad straff i EM-finalen 1988.
[email protected]
Inför Champions League - Del 2
En av flera intressanta matcher.
Werder Bremen - Juventus
I Champions League har Juve presterat i likhet med de krav som ställs på laget. Man vann fem matcher i gruppspelet och förlorade endast bortamötet med Bayern München. En viktig seger i derby d'Italia följdes upp av en halvskral insats mot Messina, där man dock slarvade bort segern. I den sistnämnda matchen vilades flera spelare. Det känns som att laget är på gång och att de tänder till nu när det verkligen gäller. Hittar man tillbaka till höstens spel kommer inte tyskarna ha mycket att hämta.
Tyskarna ja. Werder Bremen känns väldigt svårbedömda. Man är lika ojämna som Peter Crouch är lång. I ligan har man varvat imponerande insatser med mindre fiaskon. I Champions League gjorde man vad man skulle och kom före Udinese och Panathinaikos. Barcelona var man chanslösa emot.
I dubbelmötet med Juventus får Bremen klara sig utan stabile målvakten Reinke. Wiese har ersatt på ett positivt sätt i ligan och försämringen är marginell. Miroslav Klose är ryktenas man. Han har varit skadad en tid, men tränar tydligen för fullt nu. Han skulle således vara aktuell för morgondagens match. Enligt Bremens hemsida kommer han börja på bänken. Det är möjligt, men det kan också vara en mörkning.
"Den gamla damen" har drabbats av ett stort avbräck då Zambrotta skadat sig. Han blir borta ett par veckor till. Capello satsar förmodligen på Trez och Zlatan, men Del Piero har verkligen tagit chansen efter jul (åtta mål har han gjort t ex) I övrigt måste Vieira skärpa till sig. Hans spel kan vara skillnaden mellan final eller inte i Champions League.
I Bremen står Torsten Frings på två varningar och missar bortamötet om han drar på sig en tredje. Samma förutsättningar gäller för Juventus Thuram, Camoranesi och Kovac.
Werder Bremens chans är nog att gå på offensiven hemma på Weserstadion. Juventus är lite i gungning och ett tidigt baklängesmål skulle sätta myror i huvudet på dem. Lyckas man få minst oavgjort i Tyskland går man vidare. Det är jag övertygad om. Juve är fruktansvärt hemmastarka och Bremen ska inte ha mycket att säga till om nere i Turin.
Preliminära startelvor till första mötet:
W Bremen: Wiese -- Owomoyela, Andreasen, Naldo, Schulz -- Frings, Baumann, Borowski -- Micoud -- Valdez, Klose(Klasnic)
Juventus: Buffon -- Balzaretti, Thuram, Cannavaro, Chiellini -- Camoranesi, Emerson, Vieira, Nedved -- Ibra, Trezeguet
Tips: Juventus klarar minst oavgjort i Tyskland, för att ta en säker seger i returen hemma på Delle Alpi. 1-3 totalt?
Ajax - Inter
1972 möttes Ajax och Inter. Ajax vann med 2-0 efter att Cruyff gjort bägge målen. Nu är det dags igen. Skillnaderna är stora mot den gången. Då var det europacup-final, nu är det 8-delsfinal. Då var Ajax och Inter europas ledande klubbar, med smått fantastiska laguppställningar. Nu är Inter mest ett kanonlag på papperet medan Ajax inte ens räknas som stormakt. Då dominerade lagen stundtals sina ligor, nu kämpar Inter om en andraplats som maxutdelning medan Ajax riskerar att inte ens komma ut i Europa nästa år. Något man självklart räknat med då man signat Kenneth Perez och Jaap Stam till sommaren.
Ajax är inne i en smärre kris. Man har ungefär lika många poäng upp till PSV i toppen som man har ner till strecket. Nu har man mött de tre bottenlagen i rad och snyggat till läget i tabellen, men det är en pina för en storklubb som Ajax att hålla till i dessa regioner.
Inte blir det bättre av att man har stora skadeproblem. Viktige försvararen Grygéra är skadad liksom Pienaar soom dock kan bli aktuell till det andra mötet. Manucharyan, Mitea och reservmålvakten Vermeer är andra som saknas. Som två hinkar salt i såret fick dessutom härföraren Galasek lämna planen senast pga en lårskada. Kris var ordet.
Ajax gjorde dock bra ifrån sig i gruppspelet, även om man spelade i en av de två sämsta grupperna. Nu är playmakern Wesley Sneijder på väg tillbaka efter skada och nyförvärvet Huntelaar från Heerenveen gjorde ett hattrick förra matchen. Lite ljus i mörkret.
Inter är det också lite si och så med. man har spelat bra på slutet, men får ingen riktig kontinuitet i verksamheten och spelet: Anfallsproblemen är ett faktum trots den på papperet så imponerande trojkan.
Man har inte spelat med samma mittfält två matcher i rad på länge. Backlinjen har skött sig bra men även där har det varit oroligt med ständiga småskador. På målvaktssidan har César konkurrerat ut Toldo men ser lite osäker ut emellanåt. Summa summarum så har Inter ett himla bra lag, som borde kunna gå hur långt som helst. Skulle de ställa upp med ett B-lag i Serie A skulle de garanterat komma på övre halvan.
Får Inter igång Adriano (vad har hänt?) kan de faktiskt nå ända fram till final. Tills dess får alla andra visa sin klass. Kommer Inter upp till 90% av sin kapacitet ska ett skadeskjutet Ajax inte kunna hota. Milanolaget har Cristiano Zanetti avstängd i denna match, medan Cordoba står på två gula kort och således lever farligt.
Preliminära startelvor för första mötet:
Ajax: Stekelenberg -- Trabelsi, Heitinga, Vermaelen, Emanuelson -- Lindenbergh, Maduro -- Rosales, Sneijder, Babel -- Charisteas
Inter: Cesár -- J.Zanetti, Cordoba, Samuel, Burdisso -- Figo, Cambiasso, Pizarro, Stankovic -- Martins, Adriano
Tips: Inter spelar klokt i Amsterdam och klarar minst oavgjort. Hemma i Milano vinner man komfortabelt. 1-3 totalt?
Glasgow Rangers - Villarreal
Rangers har varit i Spanien och spelat sex gånger. En oavgjord och fem förluster har det blivit. Jag ser ingen anledning till att den trenden skulle brytas nu. Skottarna har verkligen inte imponerat hemma i ligan. Man vinner mot bottenlagen, men känns mest som ett hyfsat mittenlag vilket också tabellen visar.
Det skulle för mig vara en stor överraskning om man lyckades slå ut Villarreal. De offensiva kvalitéerna räcker nog inte till för att bringa spanjorerna på fall. Men man har ju tagit sig vidare, då kan man väl inte vara dåliga? Nej, men Artmedia (0-0, 2-2) är inget storlag och i matcherna mot Porto(3-2, 1-1) hade man verkligen marginalerna på sin sida. Rangers är beroende av att djupledsspelet med Namouchi och Lövenkrands fungerar. Får man igång det kan man skapa chanser, vilka Prso måste sätta. Man har även en mycket bra målvakt i Waterreus.
Villarreal tog sig förbi gruppspelet på ett märkligt, men ruskigt stabilt sätt. Vad sägs om 3-1 i målskillnad på 6 matcher? Låter torftigt kanske, men jag är snarare imponerad. Att vinna en och spela två oavgjorda på bortaplan är starkt. Speciellt då man mötte erkänt starka hemmalag i Benfica, Manchester U och Lille. I ligan börjar man så smått komma igång och senast mot Espanyol vann man väldigt lätt. 4-0 var nästan i underkant. Riquelme, lagets stora nyckespelare, har varit besvärad av en hälsena under en tid och åkte till Argentina för att träffa en specialist. Nu sägs han vara fit-for-fight, vilket är fantastiska nyheter för spanjorerna. I Villarreal saknas dock Quique Álvarez. Den rutinerade mittbacken kommer att vara borta i ungefär en månad. Detta är tredje gången den här säsongen som Álvarez är skadad.
I Rangers har man haft några mindre skador på Burke, Malcolm och Buffel men de är nu aktuella för morgondagens möte. Den ovärderliga centrallinjen med Kyrgiakos, Ferguson och Prso riskerar att missa returmötet om de drar på sig en varning, då samtliga sedan tidigare fått två. I bortalaget är det de ack så viktiga lagspelarna Gonzalo, Josico och Tacchinardi som får se upp för ett tredje gult.
Preliminära startelvor för första mötet:
Rangers: Waterreus -- Ricksen, Rodriguez, Kyrgiakos, Murray -- Ferguson, Rae -- Namouchi, Hemdani, Lövenkrands -- Prso
Villarreal: Viera -- Javi Venta, Gonzalo, Peña, Arruabarrena -- Josico, Senna, Tacchinardi -- Jose Mari, Riquelme -- Forlán
Tips: Efter en tät match fylld av ställningskrig på Ibrox gör Villarreal matchens enda mål en kvart före slutet. I Spanien ger man inte Rangers någon chans och tar sig smärtfritt vidare. 0-3 totalt?
Chelsea - Barcelona
Jag minns precis känslan när jag såg lottningen. Å ena sidan en drömmatch, mellan de två bästa(?) klubblagen just nu, å andra sidan ska ett lag slås ut och inte ens få spela kvartsfinal. Som Chelsea-supporter hoppas man självklart att de ska gå hela vägen i år. En förutsättning för det är att man vinner hemmamatchen imorgon. Hemma på Camp Nou har Barcelona bara förlorat en match i år (mot Atlético Madrid) då man hade många spelare borta. Även förra året vann man alla matcher utom en på hemmaarenan. Chelsea då? Ja, de har ju inte förlorat en ligamatch hemma på Stamford Bridge sedan Mourinho anlände.
Även förra året stötte lagen på varandra i Champions League. Då vann Chelsea med totalt 5-4. Efter Barcaseger med 2-1 i Spanien vann Chelsea med 4-2 i returen. Vad har då hänt sen dess? Ärligt talat inte mycket. Barcelona har visat att de är beroende av vissa spelare för att prestera på topp, men frågan är om inte högstanivån är ännu högre i år. Chelsea har fortsatt visat sin styrka som lagmaskin och är definitivt inte sämre än ifjol. Tre av fjolårets nyckelspelare Lampard, Terry och Makelele har dock varit en aning ojämna i år.
I spanska ligan har Kataloniens stolthet haft en ganska tung period, med många skador och även avstängningar på viktiga spelare. I lördags ställde man dock ett starkt lag på benen och besegrade Betis med 5-1. Chelsea har inte imponerat efter jul trots bl a 2-0-seger över Liverpool. I senaste ligamatchen fick man stryk av Middlesbrough med hela 3-0.
Chelseas laguppställning är allt annat än optimal. Mittfältsmotorn Essien är avstängd medan Gallas (den kanske formstarkaste av alla) är borta pga skada. Flera är dessutom tveksamma till spel: Duff, Drogba, Makelele. I hemmalaget riskerar Lampard, Terry och Robben att missa returmötet. Alla tre står på två gula kort och ytterligare ett imorgon skulle vara ödesdigert för laget. Samma sak gäller Marquez och van Bommel i Barca, där Motta återkommer (på bänken troligen) från en knäskada lagom till mötet med Chelsea. Puyol var ett frågetecken inför Betis med känningar i knät, men gick för fullt. Giuly och Xavi är fortfarande skadade.
Vi kan se fram emot två härliga matcher. I första mötet lär Chelsea försöka med en attack första kvarten, liksom sista om man inte leder. Barca lär spela disciplinerat i England för att sedan förlita sig på Ronaldinho(stackars Ferreira, brassen såg så där äckligt rapp ut mot Betis) och de andras skicklighet på Camp Nou.
Preliminära startelvor för första mötet:
Chelsea: Cech -- Ferreira, Carvalho, Terry, Del Horno -- Makelele -- J.Cole, Lampard, Gudjohnsen, Robben -- Crespo
Barca: Valdés -- Belletti, Marquez, Puyol, Sylvinho -- Edmilson, Deco, van Bommel -- Messi, Eto´o, Ronaldinho
Tips: Håller Chelsea nollan på Stamford Bridge har man hyfsade möjligheter att gå vidare. Jag tippar 2-2 totalt, Chelsea vidare på bortamål?
[email protected]
Inför Champions League - Del 1
Vem får lyfta bucklan med dom stora öronen i år?
BAYERN MÜNCHEN – AC MILAN
Det är väl ingen överdrift att påstå att både Bayern München och AC Milan drog nitlotter till åttondelsfinalen. Två storheter som tillsammans stoltserar med inte mindre än tio slutsegrar i Europacupen/Champions League. Två lag som också gjorde bra insatser i fjol. Milan gick ända till final där man förlorade en magisk match mot Liverpool på straffar. Bayern München i sin tur slog ut Arsenal i åttondelen innan man fick ge sig i kvarten mot starka Chelsea efter att trots allt ha bjudit på bra motstånd.
I år är båda lagen ute efter revansch och jag håller i dagsläget Bayern München som det starkaste laget. Hemmasegern mot Juventus i gruppspelet togs på ett imponerande sätt och i Bundesliga har man nästintill krossat allt motstånd och tagit en betryggande ledning. Truppen är bred och det finns en balans i alla lagdelar som kan räcka mycket långt i vår.
Milan har däremot haft en tung säsong. Spelet i Champions League har emellanåt varit väldigt torftigt och ligaspelet har bjudit på en rad oväntade poängtapp. Dessutom har kritiken av vissa spelare stundtals varit hård, inte minst den normalt så lysande Dida, som bjudit på en rad enkla baklängesmål under seriespelet. Truppen är något åldersstigen och jag tror att man snart måste göra något av en generationsväxling i klubben.
Det kommer med största sannolikhet bli två mycket bra matcher mellan dessa lag. I synnerhet då Milan ryckt upp sig något på sistone. Räkna med heta dueller på mitten med Gattuso i huvudrollen, samt en taktisk match i matchen mellan de erkänt duktiga tränarna Felix Magath och Carlo Ancelotti. Dessutom ska det bli väldigt spännande att se hur nyckelspelare som Kaka och Michael Ballack prickat formen när det nu drar ihop sig på allvar.
Jag har tidigare tippat Bayern München som slutsegrare och ser ingen anledning att ändra mitt tips. Bayern går vidare.
PSV EINDHOVEN - LYON
Lyon är ute efter revansch från fjolårets turnering då man lite snöpligt åkte ut på straffar i kvartsfinalen, och vad passar då bättre än att lottas mot sina banemän från i fjol, PSV Eindhoven. Holländarna var den stora skrällen i förra årets turnering och Guus Hiddinks manskap har även i årets gruppspel visat sin klass genom att bland annat ta fyra poäng av sex möjliga mot AC Milan.
Men liksom i fjol måste Lyon gälla som favoriter. Fransmännen inledde hösten med 3-0 mot Real Madrid och har sedan gått fram som en ångvält i såväl ligan som Champions League. Lyon har en bred trupp, ett samspelt lag och saknar egentligen svagheter. Spelare som Cris, Juninho, Malouda och Diarra har tagit ytterligare steg mot världstoppen och brasilianske stortalangen Fred kan mycket väl få ett rejält genombrott i Europa redan i vår. Det kan bära mycket långt.
PSV ser på pappret något svagare ut jämfört med det lag som i fjol pressade Milan i semifinalen. Duktige mittfältaren Johann Vogel skrev på för Milan under sommaren, Wilfred Bouma är utlånad till Aston Villa och den tidigare storstjärnan Mark van Bommel har dragit till Barcelona. Men detta betyder inte på något sätt att PSV har ett dåligt lag. Spelare som Philip Cocu och Michael Reiziger bidrar med viktig rutin, och framåt fullkomligt öser Jefferson Farfan in mål.
Framför allt är försvaret starkt hos PSV med brasilianske jätten Alex och holländske landslagsmannen André Ooijer i spetsen. Men Hiddink har sin vana trogen lyckats bygga ett starkt kollektiv där alla jobbar för varandra och i stort sett hela tiden ligger på rätt sida om sina motståndare.
Jag håller ändå Lyon som det starkare laget och både hoppas och tror att man lyckas gå vidare.
BENFICA - LIVERPOOL
Regerande mästarna Liverpool får finna sig i att bära favoritskapet mot uppstickaren Benfica, som dock inte får nonchaleras. Det forna storlaget slog ut Manchester United i en direkt avgörande gruppspelsmatch och nu får Ronald Koemans manskap återigen slå ur underläge. Något som lär passa laget utmärkt.
Portugiserna har ett jämnt lag utan några jättetoppar och framför allt är man mycket svårslagna hemma på Estadio da Luz. Därför passar det nog Liverpool bra att börja borta. Koemans lag har hur som helst inget att förlora och skulle man lyckas vinna hemmamötet utan att släppa in mål har man en bra chans att avancera. Men det skulle nog i så fall klassas som en jätteskräll.
Benfica har ett ganska jämnt lag, men är ändå väldigt beroende av att humörspelarna i laget vaknat på rätt sida. Simao Sabrosa och Nuno Gomes kan nästan göra vad som helst när de har en bra dag och de två är förmodligen nyckeln till om Benfica ska kunna nå fram till kvarten. Miccoli, Karagounis, Beto, Geovanni och Petit är några andra profiler som visar att det helt klart finns kvalitet i laget, och det ska bli mycket spännande att se om de kan skaka om engelsmännen i detta dubbelmöte.
Liverpool imponerade stort i fjol och blev bättre och bättre ju längre turneringen led. Och Rafa Benitez lag har om möjligt sett ännu bättre ut i år. Eller åtminstone stabilare. Ligaspelet har varit starkt och i gruppspelet i Champions League nådde man oavgjort mot Chelsea både hemma och borta. Ett imponerande facit och ett bevis på att Liverpool blir att räkna med även i år. Spelar bara Gerrard och kompani på normal nivå bör man i alla fall klara av ett Benfica som säkerligen kommer att få problem att ta sig igenom Liverpools kompakta försvar.
Liverpool tar sig vidare till kvartsfinal utan några större besvär.
REAL MADRID – ARSENAL
Två storlag som fått utstå en hel del kritik hittills under säsongen. Dessutom två lag med helt olika formkurvor. Real har efter en svag start tagit sex raka ligasegrar i världens tuffaste liga och spelar för tillfället med ett självförtroende som det var länge sedan man såg de vit-tröjade göra. Arsenal har däremot fortsatt sin kräftgång under hela säsongen. Spelet har väldigt sällan fungerat och flera av stjärnorna, däribland Fredrik Ljungberg, har stundtals varit helt ur slag. Problem som man med råge måste rätta till om man ska den minsta chans att slå ut ett lag av Real Madrids kaliber.
För Real Madrid är bra nu. Riktigt bra. Nye tränaren Lopez Caro har fått ordning på laget som på sistone spelat lite enklare, och framför allt med mer rörelse. Cicinho har sedan han anslöt till laget varit en stor injektion och spelare som Roberto Carlos, Zinedine Zidane och Guti har höjt sig minst ett snäpp efter nyår. Normalt tycker jag inte man ska ha några större problem att klara av Arsenal.
Förlusten av Vieira har varit tyngre än många Arsenalsupportrar vågat tro, och mittfältsspelet var varit trögt hela säsongen. Dessutom har Henrys skadeproblem i början av säsongen satt sina spår. Jag är övertygad om att Wenger är bekymrad över situationen, och han bör absolut vara det. Skulle Arsenal missa fjärdeplatsen i ligan går man miste om viktiga Champions League-pengar, vilket i så fall skulle störa klubben rejält. Inte minst då den nya arenan ska betalas av. Arsenal måste nog börja värva mer etablerat och inte förlita sig på att Wenger ska hitta ytterligare guldkorn. Annars kan det på kort sikt gå väldigt illa för klubben. Även om spelarna självklart gör sitt bästa måste man ändå fundera på om klubben i dagsläget inte prioriterar ligaspelet högre.
Real Madrid-Arsenal för tre år sedan var en match man drömde om att se, då dessa lag under den perioden förmodligen var de två mest sevärda klubblagen i Europa. Nu har mötet kommit lite i skymundan av Chelsea-Barcelona och Bayern München-Milan, men det finns stora möjligheter till två fantastiska matcher. Om nu inte Real tidigt avgör det här på Santiago Bernabeu på tisdag.
Jag tror stenhårt på Real Madrid, och jag tror också på två målrika matcher.
[email protected]
Det är väl ingen överdrift att påstå att både Bayern München och AC Milan drog nitlotter till åttondelsfinalen. Två storheter som tillsammans stoltserar med inte mindre än tio slutsegrar i Europacupen/Champions League. Två lag som också gjorde bra insatser i fjol. Milan gick ända till final där man förlorade en magisk match mot Liverpool på straffar. Bayern München i sin tur slog ut Arsenal i åttondelen innan man fick ge sig i kvarten mot starka Chelsea efter att trots allt ha bjudit på bra motstånd.
I år är båda lagen ute efter revansch och jag håller i dagsläget Bayern München som det starkaste laget. Hemmasegern mot Juventus i gruppspelet togs på ett imponerande sätt och i Bundesliga har man nästintill krossat allt motstånd och tagit en betryggande ledning. Truppen är bred och det finns en balans i alla lagdelar som kan räcka mycket långt i vår.
Milan har däremot haft en tung säsong. Spelet i Champions League har emellanåt varit väldigt torftigt och ligaspelet har bjudit på en rad oväntade poängtapp. Dessutom har kritiken av vissa spelare stundtals varit hård, inte minst den normalt så lysande Dida, som bjudit på en rad enkla baklängesmål under seriespelet. Truppen är något åldersstigen och jag tror att man snart måste göra något av en generationsväxling i klubben.
Det kommer med största sannolikhet bli två mycket bra matcher mellan dessa lag. I synnerhet då Milan ryckt upp sig något på sistone. Räkna med heta dueller på mitten med Gattuso i huvudrollen, samt en taktisk match i matchen mellan de erkänt duktiga tränarna Felix Magath och Carlo Ancelotti. Dessutom ska det bli väldigt spännande att se hur nyckelspelare som Kaka och Michael Ballack prickat formen när det nu drar ihop sig på allvar.
Jag har tidigare tippat Bayern München som slutsegrare och ser ingen anledning att ändra mitt tips. Bayern går vidare.
PSV EINDHOVEN - LYON
Lyon är ute efter revansch från fjolårets turnering då man lite snöpligt åkte ut på straffar i kvartsfinalen, och vad passar då bättre än att lottas mot sina banemän från i fjol, PSV Eindhoven. Holländarna var den stora skrällen i förra årets turnering och Guus Hiddinks manskap har även i årets gruppspel visat sin klass genom att bland annat ta fyra poäng av sex möjliga mot AC Milan.
Men liksom i fjol måste Lyon gälla som favoriter. Fransmännen inledde hösten med 3-0 mot Real Madrid och har sedan gått fram som en ångvält i såväl ligan som Champions League. Lyon har en bred trupp, ett samspelt lag och saknar egentligen svagheter. Spelare som Cris, Juninho, Malouda och Diarra har tagit ytterligare steg mot världstoppen och brasilianske stortalangen Fred kan mycket väl få ett rejält genombrott i Europa redan i vår. Det kan bära mycket långt.
PSV ser på pappret något svagare ut jämfört med det lag som i fjol pressade Milan i semifinalen. Duktige mittfältaren Johann Vogel skrev på för Milan under sommaren, Wilfred Bouma är utlånad till Aston Villa och den tidigare storstjärnan Mark van Bommel har dragit till Barcelona. Men detta betyder inte på något sätt att PSV har ett dåligt lag. Spelare som Philip Cocu och Michael Reiziger bidrar med viktig rutin, och framåt fullkomligt öser Jefferson Farfan in mål.
Framför allt är försvaret starkt hos PSV med brasilianske jätten Alex och holländske landslagsmannen André Ooijer i spetsen. Men Hiddink har sin vana trogen lyckats bygga ett starkt kollektiv där alla jobbar för varandra och i stort sett hela tiden ligger på rätt sida om sina motståndare.
Jag håller ändå Lyon som det starkare laget och både hoppas och tror att man lyckas gå vidare.
BENFICA - LIVERPOOL
Regerande mästarna Liverpool får finna sig i att bära favoritskapet mot uppstickaren Benfica, som dock inte får nonchaleras. Det forna storlaget slog ut Manchester United i en direkt avgörande gruppspelsmatch och nu får Ronald Koemans manskap återigen slå ur underläge. Något som lär passa laget utmärkt.
Portugiserna har ett jämnt lag utan några jättetoppar och framför allt är man mycket svårslagna hemma på Estadio da Luz. Därför passar det nog Liverpool bra att börja borta. Koemans lag har hur som helst inget att förlora och skulle man lyckas vinna hemmamötet utan att släppa in mål har man en bra chans att avancera. Men det skulle nog i så fall klassas som en jätteskräll.
Benfica har ett ganska jämnt lag, men är ändå väldigt beroende av att humörspelarna i laget vaknat på rätt sida. Simao Sabrosa och Nuno Gomes kan nästan göra vad som helst när de har en bra dag och de två är förmodligen nyckeln till om Benfica ska kunna nå fram till kvarten. Miccoli, Karagounis, Beto, Geovanni och Petit är några andra profiler som visar att det helt klart finns kvalitet i laget, och det ska bli mycket spännande att se om de kan skaka om engelsmännen i detta dubbelmöte.
Liverpool imponerade stort i fjol och blev bättre och bättre ju längre turneringen led. Och Rafa Benitez lag har om möjligt sett ännu bättre ut i år. Eller åtminstone stabilare. Ligaspelet har varit starkt och i gruppspelet i Champions League nådde man oavgjort mot Chelsea både hemma och borta. Ett imponerande facit och ett bevis på att Liverpool blir att räkna med även i år. Spelar bara Gerrard och kompani på normal nivå bör man i alla fall klara av ett Benfica som säkerligen kommer att få problem att ta sig igenom Liverpools kompakta försvar.
Liverpool tar sig vidare till kvartsfinal utan några större besvär.
REAL MADRID – ARSENAL
Två storlag som fått utstå en hel del kritik hittills under säsongen. Dessutom två lag med helt olika formkurvor. Real har efter en svag start tagit sex raka ligasegrar i världens tuffaste liga och spelar för tillfället med ett självförtroende som det var länge sedan man såg de vit-tröjade göra. Arsenal har däremot fortsatt sin kräftgång under hela säsongen. Spelet har väldigt sällan fungerat och flera av stjärnorna, däribland Fredrik Ljungberg, har stundtals varit helt ur slag. Problem som man med råge måste rätta till om man ska den minsta chans att slå ut ett lag av Real Madrids kaliber.
För Real Madrid är bra nu. Riktigt bra. Nye tränaren Lopez Caro har fått ordning på laget som på sistone spelat lite enklare, och framför allt med mer rörelse. Cicinho har sedan han anslöt till laget varit en stor injektion och spelare som Roberto Carlos, Zinedine Zidane och Guti har höjt sig minst ett snäpp efter nyår. Normalt tycker jag inte man ska ha några större problem att klara av Arsenal.
Förlusten av Vieira har varit tyngre än många Arsenalsupportrar vågat tro, och mittfältsspelet var varit trögt hela säsongen. Dessutom har Henrys skadeproblem i början av säsongen satt sina spår. Jag är övertygad om att Wenger är bekymrad över situationen, och han bör absolut vara det. Skulle Arsenal missa fjärdeplatsen i ligan går man miste om viktiga Champions League-pengar, vilket i så fall skulle störa klubben rejält. Inte minst då den nya arenan ska betalas av. Arsenal måste nog börja värva mer etablerat och inte förlita sig på att Wenger ska hitta ytterligare guldkorn. Annars kan det på kort sikt gå väldigt illa för klubben. Även om spelarna självklart gör sitt bästa måste man ändå fundera på om klubben i dagsläget inte prioriterar ligaspelet högre.
Real Madrid-Arsenal för tre år sedan var en match man drömde om att se, då dessa lag under den perioden förmodligen var de två mest sevärda klubblagen i Europa. Nu har mötet kommit lite i skymundan av Chelsea-Barcelona och Bayern München-Milan, men det finns stora möjligheter till två fantastiska matcher. Om nu inte Real tidigt avgör det här på Santiago Bernabeu på tisdag.
Jag tror stenhårt på Real Madrid, och jag tror också på två målrika matcher.
[email protected]
Top 3 - OS-minnen
Obestridd etta.
Så här i OS-tider kommer man inte ifrån att drömma sig tillbaka till tidigare år. Många saker är bortglömda, men vissa har etsat sig fast på hornhinnan. Här följer mina tre starkaste Vinter-OS minnen:
3. Christer Majbäck's genomklappning i Alberville, 1992.
Det var många svordomar som lämnade min mun när Majbäck plötsligt stummnade i den lilla backen i Frankrike. Vi törstade efter medalj, och det såg bra ut efter startkanonen Ottosson's första sträcka. Vi hade definitivt guld-chans, men slutade till slut fyra. Minnet är plågsamt än i dag.
2. Steven Bradbury's guld i short-track, 2002.
Kanske den mest extrema historien jag någonsin sett/hört/upplevt. Short-track är stort i USA och inför Salt Lake City var Apollo Ohno allas kelgris. Men det var australiensaren Bradbury som drog det längsta strået och vann guld. Och på vilket sätt! Han blev utslagen redan i kvartsfinalen, men vidare tack vare en diskning; i semin låg han sist men 3 man ramlade under de två sista varven så finalplatsen säkrades; i finalen var han hopplöst sist i ett annars jämnt lopp i sista kurvan - varpå 4 man ramlade och Bradbury kunde glida in i mål som OS-mästare.
1. Ishockey-guldet i Lillehammer, 1994.
Obestridd etta. Som trettonårig hockeylirare blir det inte mycket större än så här. Satt som på nålar under hela matchen, slets mellan hopp och förtvivlan, trodde jag skulle dö av lycka när Magnus Svensson krutade in 2-2 med lite tid kvar, svimmade nästan efter Foppa's straff, och bad till Gud att det inte var en dröm när Salo slängde upp benskyddet och stoppade Kariya.
[email protected]
[email protected]
Världens 3014 största idrottsprofiler
När Janne Boklöv var i 20-årsåldern var han inte någon större talang. Han älskade att träna, men att det skulle finnas en potentiell världshoppare i honom trodde definitivt ingen. En dag under ett träningshopp råkade skidornas framändar dela på sig. Janne kände att bärkraften ökade markant. Tränaren Åke Östlund rådde Boklöv att försöka på nytt. Det gjorde han och därmed var V-stilen uppfunnen! Domarna gillade dock inte vad man såg och dissade stilen totalt, trots väldigt långa hopp i världscupen. Till sist gav alla med sig och hyllade istället Boklöv. Den lille norrbottningen är inte den bäste hopparen genom tiderna, men utan tvekan den viktigaste.
[email protected]
Tailgating
En amerikansk idé att ta efter.
Amerikanska fans blir oftast kritiserade för att de inte är tillräckligt passionerade för sitt favoritlag. Var denna myt kommer ifrån är jag inte säker på, men det kanske stämmer att fansen på den sidan Atlanten inte sjunger en massa sånger, har tifo, och banderoller inne på arenorna. Men passionen finns definitivt där - den är bara uttryckt på ett annat sätt.
"Tailgating" är ett sätt amerikanarna uttrycker sin passion på. Tailgating är helt enkelt festen innan själva evangemanget. Innan Amerikanska Fotbollsmatcher är det en självklarhet, men även före andra sporter förekommer det allt som oftast. På parkeringsplatser utanför arenorna samlas fansen för att ladda upp inför vad som komma skall. 5-6 timmar innan avspark är de flesta redan på plats för att tända upp grillen, veckla ut stolen, leka med bollen, knäcka den första av många öl för dagen, och ha allmänt roligt.
Denna fest är för alla; alla är välkomna och till skillnad från Europa - där fans från olika lag pucklar på varandra av hat - uttrycks kärleken till sporten på ett helt annat sätt genom gemenskap och en familjekänsla som är svår att beskriva.
Tailgating är ett kultfenomen som numera allt oftare ses som viktigare än själva matchen. Även om jag själv alltid kommer att sätta matchen först, känns det ändå som att tailgating vore något att bereda plats för i kalendern när sommaren och viktiga hemmamatcher närmar sig.
[email protected]
Världens 3014 största idrottsprofiler
Följ listan över Världens 3014 största idrottsprofiler här
3013. Michael Stich
Tyske servekanonen Michael Stich slog igenom med dunder och brak då han oväntat besegrade sin landsman Boris Becker i tre raka set i Wimbledonfinalen 1991. Det är lätt att tänka på den segern när man talar om Stich, men faktum är att han under sin fina karriär även lyckades nå ytterligare två Grand Slam-finaler samt vinster i såväl ATP-slutspelet som i Davis Cup och OS (dubbel). Numera kan man emellanåt följa Stich´s analyser på tyska Eurosport där han lite komiskt brukar bilda expertteam med Matthias Stach.
[email protected]
3013. Michael Stich
Tyske servekanonen Michael Stich slog igenom med dunder och brak då han oväntat besegrade sin landsman Boris Becker i tre raka set i Wimbledonfinalen 1991. Det är lätt att tänka på den segern när man talar om Stich, men faktum är att han under sin fina karriär även lyckades nå ytterligare två Grand Slam-finaler samt vinster i såväl ATP-slutspelet som i Davis Cup och OS (dubbel). Numera kan man emellanåt följa Stich´s analyser på tyska Eurosport där han lite komiskt brukar bilda expertteam med Matthias Stach.
[email protected]
Världens 3014 största idrottsprofiler
5 år efter att feber.se började lista Världens 3014 bästa låtarna genom tiderna, blev C.S.U i årsskiftet kontaktade av idrottsminister Bo "Vänsterkrok" Ringholm. Vi fick en förfrågan om att lista Världens 3014 största idrottsprofiler. Trots vetskapen om att Feberredaktionen gick ini väggen vid plats 2950, så kändes ändå uppdraget väldigt tilltalande och hedersamt.
Det skall dock erkännas att färdigställandet av listan inte gått helt smärtfritt. Exempelvis kan nämnas att ett av de svåraste besluten vi tog var att placera Sócrates utanför Topp 100. Men nu, efter ett otal tuffa nattmanglingar har vi ändå lyckats enas om den mest prestigetunga listan genom tiderna.
Vi börjar med sista platsen när vi presenterar - Världens 3014 största idrottsprofiler.
Nu kör vi!
3014. Matthew Le Tissier
Mer lojala spelare än "Le God" får man leta efter. Han spelade under hela sin karriär för Southampton och hamnade i historieböckerna genom att sätta sista struten på The Dell. En gudabenådad lirare med bländande teknik och med en ovanligt stor näsa för målet. Mest känd för sina ofta spektakulära mål och viktiga sådana. Satte bl a 49 av 50 straffar, vilket måste ses som ett utmärkt facit. Matt jobbar idag som expertkommentator på Sky Sports.
[email protected]
[email protected]
- Ta tillbaka rätten att döma, domare.
Svårdömt?
Vad vill publiken se i fotboll?
Mindre spelförstörelse och mera mål antagligen.
Nu är det väl ändå dags att börja döma för krysstagsmarkeringarna vid dom fasta situationerna. För inte missar domarna det som vi alla andra ser? Nej, det handlar om ett globalt problem som kräver krafttag och ett enhälligt beslut från alla förbund som ger domaren en trygghet att luta sig mot.
Samma problem gäller för domaren vid avstånd 9.15, ett systematiskt utnyttjande av spelarna som gör att lagens försvarsmur hamnar mindre än 7 meter från boll och i sämsta fall ett rus som täcker skott från 2 meters avstånd.
Sist men inte det minst det problem som troligtvis är det lättaste att komma till rätta med. Spelarnas ständiga fördröjande av spel genom att slå bort och/eller kramande av bollen efter signal. Oerhört frustrerande spelförstörelse som hindrar lagen att ha ett snabbt igångsättande av spelet och tar bort chansen att anfalla mot ett oorganiserat försvar.
Statistiken säger att 80 procent av målen görs på fasta situationer eller snabba omställningar. Hur mycket högre skulle den siffran bli om fotbollen följde sin regelbok?
[email protected]
[email protected]
OS Turin 2006 - Guldregn över Sverige?
Så är det återigen dags för ännu ett olympiskt spel som denna gång belagts i norra Italien och närmare bestämt Turin. Dagarna före ett stort idrottsevenemang är ofta fyllda av förväntan och förhoppning över vad som komma skall. Så också inför detta mästerskap.
Även om man hänger med skapligt i diverse världscuper är det alltid en skön känsla att få läsa på lite extra inför tävlingarna. Allt för att känna sig så väl förberedd som möjligt inför de otaliga timmarna som kommer tillbringas i soffan under två veckor framöver. Det var också fylld av förväntning som jag i torsdags tillbringade en frukost tillsammans med expressens OS-bilaga. Något som faktiskt blev lite av en besvikelse. Tyvärr hade jag svårt att riktigt känna det rätta suget inför dessa tjugonde vinterspel. Förmodligen till stor del beroende på svenskarnas uteblivna framgångar i skidspåren de senaste åren.
Okej, jag erkänner att längdskidor aldrig varit min absoluta favoritsport, men samtidigt har den genom åren gett mig, och förmodligen er andra också, en mängd fantastiska ögonblick. Gunde Svan, Tomas Wassberg och Torgny Mogren, och till viss del även Per Elofsson och Mattias Fredriksson, är namn som jag alltid kommer att värdera högt när det handlar om idrottsliga höjdpunkter framför tv´n.
Att Sverige misslyckats att få fram en ny generation skidlöpare kan säkert ha en mängd orsaker, men det är i alla fall en tråkig utveckling. Att vi i dagsläget är en av de starkaste nationerna på sprint berör mig i ärlighetens namn inte särskilt mycket. Självklart följer man även sprinten och självklart jublar man när svenskarna går bra även där, men ingenting kan få mig att rangordna en guldmedalj i sprint lika högt som ett guld på femmilen, tremilen eller i stafetten. Så är det bara.
Ishockeyn har givetvis potential att bli en riktig höjdare. Sverige har ett lag som definitivt kan överraska, men inför OS rankar jag minst tre nationer som bättre än Sverige. Nyckeln heter Henrik Lundqvist, som utan tvekan måste storspela om Sverige ska ha den minsta chans att nå final, men frågan är om ens det räcker. Jag tycker att det känns lite tamt på backsidan, inte minst sedan Kim Johnsson tackat nej och Niklas Kronwall varit skadad. Lidström är givetvis ett starkt namn, men har aldrig lyckats lika bra i Tre Kronor som i sitt klubblag Detroit.
Kanada kommer att bli oerhört svårslagna och utmanas främst av Tjeckien samt ett mycket intressant ryskt lag. Slovakien ser också lurigt ut, och USA får inte heller räknas bort. Däremot tror jag inte speciellt mycket på Finland den här gången.
Från svenskt håll kommer mycket av intresset riktas mot de alpina grenarna och då främst mot Anja Pärson. Anja har deklarerat att hon kommer att ställa upp i samtliga fem grenar, vilket även hennes antagonist, och förmodligen främsta utmanare, Janica Kostelic kommer att göra. Kroatiskan har visat sviktande form på sistone, men i rätt slag är det svårt att inte ranka henne före Anja. Kostelic vann tre guld senast i VM och kan mycket väl ta lika många guld i Turin. Duellerna mellan Anja och Janica kan bli ett av detta OS stora höjdpunkter och även ett gäng österrikiskor kommer att göra allt för att blanda sig i guldstriderna. Dessutom har spanjorskan Rienda Contreras visat klassen inför OS.
De alpina grenarna kan bli oerhört intressant från svensk synvinkel på damsidan då även Nike Bent, Jessica Lindell-Vikarby, Therese Borssén, Jeanette Hargin, Maria Pietelä-Holmner och Anna Ottosson har små, men inte helt otänkbara medaljchanser. På herrsidan tror jag dock inte på några svenska medaljer, även om Fredrik Nyberg för närvarande ligger trea i storslalomcupen och borde ha större chans än ovan nämnda kvinnor att lyckas.
Curlingen har sin vana trogen bjudit på fina svenska framgångar de senaste mästerskapen och mycket talar för att det kommer att gå bra även i år. I synnerhet på damsidan. Att Sverige tar minst en medalj är jag tämligen övertygad om, men det finns givetvis stora chanser till två. Och som sagt, damerna har en hyfsad guldchans.
Anna-Carin Olofsson ger oss hopp om medaljer även i skidskyttet, men även en del av herrarna har potential till en pallplats. Man får dock inte glömma bort att konkurrensen är hård och marginalerna små. En svensk medalj måste ses som en stor framgång, men det tror jag inte på något sätt är omöjligt.
Snowboard och freestyle tillhör absolut inte mina favoritgrenar på ett Vinter-OS, men faktum är att det trots allt är ganska publikfriande sporter, och dessutom har Sverige klara chanser till minst en medalj. Och då tänker jag främst på snowboard och någon i trion Richard Richardsson, Daniel Bivesson eller Sara Fischer.
Är Sverige på väg att få fram en ny Tomas Gustafsson på skridskobanan? Man kanske ska ta det lite lugnt med den typen av spekulationer, men Johan Röjlers formkurva bådar mycket gott, såväl inför OS som inför framtiden. Nu har lite av snacket handlat om att Röjler, till skillnad från holländare och norrmän, inte kan använda Nike´s fantastiska superdräkt, men det tror jag inte spelar så stor roll. En medaljplats skulle vara helt fantastiskt, men bara en plats bland de sex främsta skulle vara ett bevis på att 25-åringen nått den absoluta världstoppen.
Man kan väl också konstatera, för att få alla svenskgrenar överstökade, att det inte kommer att bli någon medalj i konståkning den här gången heller.
Sammantaget tror jag på ett guld och ett brons för Anja Pärson, ett sprintsilver (damstafett) och två sprintbrons på längdskidorna (Tobias Fredriksson/Emelie Öhrstig), en silvermedalj i curling (damerna), samt ett brons i snowboard (Sara Fischer). Det skulle innebära ett guld, två silver och fyra brons för Sverige i OS. I så fall ett godkänt resultat.
Till sist, men ack så viktigt, OS-kung blir den amerikanske skridskofantomen Chad Hedrick. Han tar inte fem guld, men kan mycket väl ta fem medaljer. OS-drottning tror jag tyvärr Janica Kostelic blir, i tuff konkurrens med Marit Björgen.
Och, om jag var lite otydlig i början: Det ska trots allt bli jävligt kul med ännu ett Vinter-OS.
[email protected]
Även om man hänger med skapligt i diverse världscuper är det alltid en skön känsla att få läsa på lite extra inför tävlingarna. Allt för att känna sig så väl förberedd som möjligt inför de otaliga timmarna som kommer tillbringas i soffan under två veckor framöver. Det var också fylld av förväntning som jag i torsdags tillbringade en frukost tillsammans med expressens OS-bilaga. Något som faktiskt blev lite av en besvikelse. Tyvärr hade jag svårt att riktigt känna det rätta suget inför dessa tjugonde vinterspel. Förmodligen till stor del beroende på svenskarnas uteblivna framgångar i skidspåren de senaste åren.
Okej, jag erkänner att längdskidor aldrig varit min absoluta favoritsport, men samtidigt har den genom åren gett mig, och förmodligen er andra också, en mängd fantastiska ögonblick. Gunde Svan, Tomas Wassberg och Torgny Mogren, och till viss del även Per Elofsson och Mattias Fredriksson, är namn som jag alltid kommer att värdera högt när det handlar om idrottsliga höjdpunkter framför tv´n.
Att Sverige misslyckats att få fram en ny generation skidlöpare kan säkert ha en mängd orsaker, men det är i alla fall en tråkig utveckling. Att vi i dagsläget är en av de starkaste nationerna på sprint berör mig i ärlighetens namn inte särskilt mycket. Självklart följer man även sprinten och självklart jublar man när svenskarna går bra även där, men ingenting kan få mig att rangordna en guldmedalj i sprint lika högt som ett guld på femmilen, tremilen eller i stafetten. Så är det bara.
Ishockeyn har givetvis potential att bli en riktig höjdare. Sverige har ett lag som definitivt kan överraska, men inför OS rankar jag minst tre nationer som bättre än Sverige. Nyckeln heter Henrik Lundqvist, som utan tvekan måste storspela om Sverige ska ha den minsta chans att nå final, men frågan är om ens det räcker. Jag tycker att det känns lite tamt på backsidan, inte minst sedan Kim Johnsson tackat nej och Niklas Kronwall varit skadad. Lidström är givetvis ett starkt namn, men har aldrig lyckats lika bra i Tre Kronor som i sitt klubblag Detroit.
Kanada kommer att bli oerhört svårslagna och utmanas främst av Tjeckien samt ett mycket intressant ryskt lag. Slovakien ser också lurigt ut, och USA får inte heller räknas bort. Däremot tror jag inte speciellt mycket på Finland den här gången.
Från svenskt håll kommer mycket av intresset riktas mot de alpina grenarna och då främst mot Anja Pärson. Anja har deklarerat att hon kommer att ställa upp i samtliga fem grenar, vilket även hennes antagonist, och förmodligen främsta utmanare, Janica Kostelic kommer att göra. Kroatiskan har visat sviktande form på sistone, men i rätt slag är det svårt att inte ranka henne före Anja. Kostelic vann tre guld senast i VM och kan mycket väl ta lika många guld i Turin. Duellerna mellan Anja och Janica kan bli ett av detta OS stora höjdpunkter och även ett gäng österrikiskor kommer att göra allt för att blanda sig i guldstriderna. Dessutom har spanjorskan Rienda Contreras visat klassen inför OS.
De alpina grenarna kan bli oerhört intressant från svensk synvinkel på damsidan då även Nike Bent, Jessica Lindell-Vikarby, Therese Borssén, Jeanette Hargin, Maria Pietelä-Holmner och Anna Ottosson har små, men inte helt otänkbara medaljchanser. På herrsidan tror jag dock inte på några svenska medaljer, även om Fredrik Nyberg för närvarande ligger trea i storslalomcupen och borde ha större chans än ovan nämnda kvinnor att lyckas.
Curlingen har sin vana trogen bjudit på fina svenska framgångar de senaste mästerskapen och mycket talar för att det kommer att gå bra även i år. I synnerhet på damsidan. Att Sverige tar minst en medalj är jag tämligen övertygad om, men det finns givetvis stora chanser till två. Och som sagt, damerna har en hyfsad guldchans.
Anna-Carin Olofsson ger oss hopp om medaljer även i skidskyttet, men även en del av herrarna har potential till en pallplats. Man får dock inte glömma bort att konkurrensen är hård och marginalerna små. En svensk medalj måste ses som en stor framgång, men det tror jag inte på något sätt är omöjligt.
Snowboard och freestyle tillhör absolut inte mina favoritgrenar på ett Vinter-OS, men faktum är att det trots allt är ganska publikfriande sporter, och dessutom har Sverige klara chanser till minst en medalj. Och då tänker jag främst på snowboard och någon i trion Richard Richardsson, Daniel Bivesson eller Sara Fischer.
Är Sverige på väg att få fram en ny Tomas Gustafsson på skridskobanan? Man kanske ska ta det lite lugnt med den typen av spekulationer, men Johan Röjlers formkurva bådar mycket gott, såväl inför OS som inför framtiden. Nu har lite av snacket handlat om att Röjler, till skillnad från holländare och norrmän, inte kan använda Nike´s fantastiska superdräkt, men det tror jag inte spelar så stor roll. En medaljplats skulle vara helt fantastiskt, men bara en plats bland de sex främsta skulle vara ett bevis på att 25-åringen nått den absoluta världstoppen.
Man kan väl också konstatera, för att få alla svenskgrenar överstökade, att det inte kommer att bli någon medalj i konståkning den här gången heller.
Sammantaget tror jag på ett guld och ett brons för Anja Pärson, ett sprintsilver (damstafett) och två sprintbrons på längdskidorna (Tobias Fredriksson/Emelie Öhrstig), en silvermedalj i curling (damerna), samt ett brons i snowboard (Sara Fischer). Det skulle innebära ett guld, två silver och fyra brons för Sverige i OS. I så fall ett godkänt resultat.
Till sist, men ack så viktigt, OS-kung blir den amerikanske skridskofantomen Chad Hedrick. Han tar inte fem guld, men kan mycket väl ta fem medaljer. OS-drottning tror jag tyvärr Janica Kostelic blir, i tuff konkurrens med Marit Björgen.
Och, om jag var lite otydlig i början: Det ska trots allt bli jävligt kul med ännu ett Vinter-OS.
[email protected]